Välkommen till bloggen "Tankar, tvivel och tro..."! Jag som förestår denna blogg heter John Nilsson. Här delar jag med mig av mina tankar om stort och smått, framförallt om psykologi, religion och samhälle. Välkommen att läsa och ge din respons på mina inlägg och efterföljande kommentarer.

2009-11-21

"Störst av allt är kärleken"...

...heter en bok av Wilfrid Stinissen, som är karmelitbroder. Bokens femte kapitel heter "Kärleken till sig själv". Jag vill citera några stycken ur det, för att "komplettera" mitt förra inlägg:


"För att bli mig själv, och så bli den som Gud älskar just nu, måste jag börja med att acceptera och bejaka mig själv som jag nu är, inklusive mina fysiska och psykiska brister och mina synder. Så länge jag inte fullständigt accepterar mig själv, kan jag inte heller se sanningen om mig själv. Förändringar kommer endast till stånd när man sagt ett grundläggande ja till sig själv. Djuppsykologin är byggd på denna insikt. Den som inte accepterar sig själv står ständigt i försvarsställning. Varje positiv utveckling börjar med ett grundligt accepterande."

Lite senare:

"Ett sådant accepterande av sig själv leder till en stor inre frihet. Man behöver inte leva upp till vissa krav som man ännu inte är mogen för. Man har lov att växa, organiskt, gradvis, i sin egen takt som alltid också är Guds takt."

Och ännu lite senare:

"Det säger sig självt att ett sådant totalt accepterande av sig själv sådan man har blivit och är just nu, och av alla de omständigheter och människor som bidragit till detta »resultat«, är lättare för den som tror på Gud. När jag vet att Gud inte - som de flesta människor - är både ja och nej utan ett obetingat ja (2 Kor 1:19), att han älskat oss »medan vi ännu var syndare« (Rom 5:8), då ha jag en fast grund att stå på. »Om Gud är för oss, vem kan då var mot oss?« (Rom 8:31) Enligt Hans Urs von Balthasar är tron den djupaste och grundligaste formen av självbejakandet."

*

När vi nu ändå är inne på ämnet kärlek (och Gud), passar jag på att åter citera Erich Fromm, ur hans bok "Kärlekens konst":

"I Västerns stora religioner är kärlek till Gud i stort sett detsamma som tro på Gud, på Guds existens, Guds rättvisa, Guds kärlek. Kärleken till Gud är väsentligen en intellektuell angelägenhet. I de österländska religionerna och i mystiken återigen är kärleken till Gud en intensiv känsloupplevelse av enheten, oupplösligt förbunden med uttrycket för denna kärlek i varje handling under livets gång. Den mest radikala formuleringen härstammar från mäster Eckhart: "Om jag sålunda förvandlas till Gud, och Han gör mig till ett med Sig Själv, då, vid den levande Guden, är det ingen skillnad mellan oss ... Somliga människor inbillar sig att de skall se Gud, som om han stod där borta och de själva här, men så skall det inte bli. Gud och jag, vi är ett. Genom att jag känner Gud, tar jag honom till mig. Genom att älska Gud genomtränger jag honom."


Hoppas att dessa citat kan ge er något. Tack för uppmärksamheten.

2009-11-03

Om syndafallet och den messianska tiden

Erich Fromm skriver om det så kallade syndafallet och den messianska tiden i essän "The Prophetic Concept of Peace", som finns publicerad i "The Dogma of Christ and other essays on religion, psychology and culture", s. 187:

"Man´s first act of freedom is an act of disobedience; by his act he transcends his original oneness with nature, he becomes aware of himself and of his neighbor and of their estrangement. In the historical process, man creates himself. He grows in self-awareness, in love, in justice, and when he has reached the aim of the full grasp of the world by his own power of reason and love, he has become one again, he has undone the original "sin", he has returned to Paradise, but on the level of human individualization and independence. Although man has "sinned" in the act of disobedience, his sinning becomes justified in the historical process. He does not suffer from a corruption of his substance, but his very sin is the beginning of a dialectical process which ends with his selfcreation and self-salvation.

This completion of his self-creation, the end of the history of strife and conflict and the beginning of a new history of harmony and union, is called "messianic time," "the end of days," etc. The Messiah is not the savior. He is not sent by God in order to save the people or to change their corrupt substance. The Messiah is a symbol of man's own achievement. When man has achieved union, when he is ready, then the Messiah will appear. The Messiah is not the Son of God any more than every man is God's child: he is the anointed king who represents the new epoch of history."

***
Detta citat speglar en del av vad jag kan ta till mig i kristendomen, det jag tror på. På det här sättet går det att uppfatta Jesus som en person, som så att säga har gjort hela resan mot individualisation, oberoende och "självkreation". Utifrån detta kan man sedan kalla honom olika saker: föregångare, föredöme, pionjär, lärare, läkare, räddare, frälsare, Messias, Guds Son etc. Jag tycker inte att man behöver tro på någonting övernaturligt för att kunna ta till sig detta synsätt, och det passar därför mig väldigt bra.

Newsmill mm

Har sedan en tid börjat skriva lite kommentarer på Newsmill under signaturen "John H Nilsson". Jag har lagt till H:et för att signaturen "John Nilsson" redan var upptagen. Du hittar till min personliga sida på Newsmill (MyMill), här:

http://www.newsmill.se/user/johnhnilsson

***
I övrigt är jag fortfarande ganska aktiv i mitt skrivande i Sekt eller Botemedel:s gästbok.

Här hittar du hemsidan Sekt eller Botemedel - Centrum för debatt om tolvstegsrörelsen.

***
Jag vill bli läst och få respons på det jag skriver. Därför har jag sökt mig till mötesplatser som flera besöker, än att vänta på att de skall hitta till min egen lilla blogg. Det är att få delta i diskussionen som är det viktiga för mig, inte var den sker. Det är bland annat därför min aktivitet de senaste månaderna varit rätt sparsam här på bloggen.