tag:blogger.com,1999:blog-89722366011529093172024-03-13T12:13:04.313+01:00Tankar, tvivel och tro...Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.comBlogger105125tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-39350674837550771112013-03-13T00:42:00.000+01:002013-03-13T00:42:33.282+01:00Påvevalet och Jesu ord, jämte Walter Wink om "fadersväldet"...Kanske är detta en billig poäng, men med anledning av att valet av ny påve inom Katolska kyrkan, "<a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Romersk-katolska_kyrkan">världens största kristna kyrka och religiösa samfund</a>", just har inletts, vill jag ställa två texter mot varandra, en relativt ny och en lite äldre. Wikipedia skriver om ordet <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/P%C3%A5ve">Påve</a>:<br />
<br />
"Påve (av latinets papa, "fader", av grekiskans πάπας, pápas, "fader", ursprungligen stavat πάππας, páppas), är titeln för biskopen av Rom, tillika Katolska kyrkans högste ledare"...<br />
<br />
I Matteusevangeliet 23:e kapitlet, 9:e versen <a href="http://www.bibeln.se/las/2k/matt#q=Matt+23%3A9">säger Jesus</a>:<br />
<br />
"Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen."<br />
<br />
Vad hände, liksom? Har någon form av "<a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Patriarkat_%28sociologi%29">patriarkat</a>" varit framme här, månne?<br />
<br />
Förstår om någon reagerar på detta inlägg, det synes kanske motsäga en del av vad jag skrivit tidigare. Jag vet inte om det är så, men att jag uppmärksammar det ovanstående, har antagligen att göra med min läsning av Walter Winks "The Powers That Be", där en sammanfattning av det han skrivit om "Women and Children" i "Engaging the Powers" finns med, vilket också finns att läsa på länken nedan (har tyvärr bara hittat det på engelska):<br />
<a href="http://www.cta-usa.org/wicl/00wink.html"><br />
God's Domination-Free Order - Women and Children</a><br />
<br />
*<br />
<br />
Kan, när jag ändå håller på, inte heller låta er gå miste om denna text (också på engelska) av Walter Wink:<br />
<a href="http://www2.goshen.edu/~joannab/women/wink99.pdf"><br />
The Myth of Redemptive Violence</a> <br />
<br />
("Redemptive" = återlösande, försonande, frälsande etc)<br />
<br />
Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-76720020207392239712013-03-10T12:37:00.000+01:002013-03-10T12:37:01.986+01:00Svar till Maria Svelands "Gubbväldet på Gräv"Har postat det nedanstående till Maria Sveland, som kommentar på hennes blogginlägg "<a href="http://www.mariasveland.se/aktuellt/gubbvaldet-pa-grav/#comment-1006">Gubbväldet på Gräv</a>". Kommentaren "inväntar granskning" i skrivande stund:<br />
<br />
"Maria Sveland, du har varit en av de mera framträdande anförarna till det mediala kärringvälde som medverkat till att driva ut Pär Ström och Pelle Billing ur jämställdhetsdebatten i Sverige (och därmed visat vilken respekt du har för det demokratiska samtalet när åsikter uttrycks som går dig och de dina emot), bland annat genom att associera dessa sakligt resonerande herrar med Anders Behring Breivik, nordens värsta massmördare på många år (och kanske någonsin). (Själv tycker jag egentligen inte om det, men det måste väl vara okej för dig att jag använder ett så nedsättande ord som “kärringvälde”, eftersom du själv använder det lika nedsättande ordet “gubbvälde” i rubriken till detta blogginlägg – och vi vill väl inte ha olika villkor för hur vi behandlar kvinnor och män i samhället, eller hur?)<br />
<br />
Vad det gäller denna senaste tilldragelse, är det naturligtvis svårt för mig att ha någon närmare åsikt, eftersom jag inte var där och bevittnade eller åhörde det hela. Från min utsiktspunkt, kan jag dock konstatera att du fortsätter att använda dig av känslomässiga argument, ämnade att få oss att känna med dig, men att du av någon anledning inte verkar vilja ge Janne Josefsson någon rätt att bli arg eller uttrycka sin ilska över saker du framfört. Men jag förstår dig; detta känslomässiga argumenterande är en taktik som har varit framgångsrik, som en del av det arbete som lagts ner för att tysta två av de främsta “oliktänkande” debattörerna på jämställdhetsområdet som Sverige har haft på senare tid – Pär Ström och Pelle Billing. Nu vågar Janne Josefsson sticka ut hakan i samma debatt, så varför inte ge honom samma behandling som fungerat tidigare, med förhoppningen om att också detta “gubbslem” får pipa ut ur offentligheten, under trycket av den speciella härskarteknik som du mejslat fram till fulländning, jämte andras “glada tillrop”?<br />
<br />
Alltså, du har all rätt att “vägra ta debatten”, om du finner detta lämpligt, men du har knappast någon ovillkorlig rätt att få gillande eller respekt för ett sådant beslut, eller att inte bli ifrågasatt för det. Du har heller ingen rätt att tysta andra som vill framföra sina åsikter, eller att hindra dem som vill bjuda in också “kontroversiella” debattörer till sina “tv-soffor och debatter och [erbjuda dem] utrymme på olika forum”, som du skrev i din DN-artikel om din “politiska depression”, för lite drygt ett år sedan. Ingen av oss andra har heller faktiskt någon skyldighet att låta oss suggereras av ditt emotionella argumenterande, eller att dansa efter din pipa på något som helst annat sätt, oavsett om du skulle råka känna dig sårad eller kränkt av en <i>sådan</i> vägran."Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-2971756274105366772013-03-06T13:09:00.000+01:002013-03-06T13:15:59.452+01:00Angående Anders Westgårdhs krönika: "Jag har helt tappat lusten att vara man"Med anledning av Anders Westgårdhs krönika i Aftonbladet i måndags 2013-03-04 <a href="http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/anderswestgardh/article16348821.ab">Jag har helt tappat lusten att vara man</a>, mailade jag honom det nedanstående igår, tisdag:<br />
<br />
"Hej Anders,<br />
<br />
Har först idag läst din krönika om att du tappat lusten att vara man. Det låter tråkigt.<br />
<br />
Själv är jag gärna man, även om jag tycker att det är jobbigt att leva i ett samhälle där det ständigt klankas på män, för än det ena, än det andra (både från kvinnors sida och från företrädesvis ganska inflytelserika män). Jag tycker också att det känns som mäns insatser i samhället i allmänhet undervärderas rätt kraftigt, något som till exempel Pelle Billing skriver om i The Good Men Project Magazine:<br />
<a href="http://goodmenproject.com/men-and-feminism/the-good-life-men-may-be-disposable-but-they-are-not-ending/">http://goodmenproject.com/men-and-feminism/the-good-life-men-may-be-disposable-but-they-are-not-ending/<br />
</a><br />
En tredje sak som jag undrar över och tycker är tråkig, är att mäns större utsatthet i olika sammanhang sällan räknas som ett samhällsproblem, och i vilket fall inte som ett jämställdhetsproblem. Några exempel:<br />
<br />
9 av 10 personer som dör på arbetet är män (ca 3 ggr så många som kvinnor som dör i relationsvåld varje år). (Missa inte att klicka på tabellen för att se de häpnadsväckande siffrorna för åren 1955-2010):<br />
<a href=" http://www.arbetarskydd.se/nyheter/olyckor/dodsolyckor/article3409144.ece">http://www.arbetarskydd.se/nyheter/olyckor/dodsolyckor/article3409144.ece</a><br />
<br />
Minst dubbelt så många män som kvinnor tar livet av sig; bland äldre män är det tre-fyra gånger så många män som begår självmord, relativt kvinnor i samma ålder:<br />
<a href="http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0001_2009K04_TI_04_A05TI0904.pdf">http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0001_2009K04_TI_04_A05TI0904.pdf</a><br />
<br />
Drygt 90% av nyintagna i fängelse är män och över 95% av de livstidsdömda är män:<br />
<a href="http://www.kriminalvarden.se/sv/Statistik/Fangelse/">http://www.kriminalvarden.se/sv/Statistik/Fangelse/</a><br />
<a href="http://www.kriminalvarden.se/sv/Statistik/Livstidsdomda/">http://www.kriminalvarden.se/sv/Statistik/Livstidsdomda/</a><br />
<br />
Du hittar också ganska många fler män än kvinnor bland hemlösa och missbrukare av olika slag, men just nu orkar jag inte leta reda på referenser för det. Jag gör det dock (letar referenser), om du så önskar.<br />
<br />
Vad är det i vårt samhälle som leder fram till dessa skillnader mellan könen? När det talas om situationer där kvinnor missgynnas, brukar det ju talas om olika strukturer i samhället som behöver åtgärdas. Vad är det för strukturer, eller vad är det i mäns livsvillkor i samhället, som gör att män dör på jobbet, går ner sig i missbruk, blir kriminella, hemlösa och ibland tar livet av sig, mycket oftare än kvinnor?<br />
<br />
En relativt ung kvinna, som att döma av hennes intellekt borde gå en "lysande framtid" till mötes (som du skriver), kanske har en del av svaret: "male disposability". Jag tänker på videobloggerskan "girlwriteswhat" och jag kan särskilt rekommendera en av hennes videoklipp på ämnet, med titeln: "Feminism and the Disposable Male" (länk nedan). Kanske kan den här videon och någon liten kontemplation över den och de siffror och länkar jag delgett dig ovan, ge dig lite ny input i ditt funderande över detta att vara man. Kanske förändrar det ingenting för dig, men jag har i alla fall vittnat om ett annat sätt att se på män och mäns villkor i samhället av idag.<br />
<br />
<a href="http://www.youtube.com/watch?v=vp8tToFv-bA&">http://www.youtube.com/watch?v=vp8tToFv-bA&<br />
</a><br />
Jag menar att vi män inte behöver hata oss själva för våra misslyckanden, utan snarare göra oss fria från de förväntningar på oss, som säger att vi till exempel ska uppoffra oss i farliga miljöer på arbetet eller låta oss avhumaniseras (och avhumanisera andra), som soldater i krig. Jag tror nämligen att det är denna internaliserade samhälleliga uppfattning om oss själva som "umbärliga" eller "disposable" (åtminstone när vi misslyckas med att vara framgångsrika som "försörjare" eller "försvarare"), som gör att vi män, när vi av helt strukturella orsaker (arbetslöshet, tillgång till bostäder, brister i vården etc) och i kombination med att vi inte får visa oss svaga eller i behov av hjälp, går ner oss så fullständigt, väljer mera desperata och destruktiva livsstilar, eller väljer att helt göra slut på alltihop. Det kan i alla fall vara en del av svaret.<br />
<br />
Med vänlig hälsning<br />
(och en förhoppning om att du så småningom ska kunna få känna dig "stolt över att vara man")<br />
<br />
/John Nilsson"<br />
<br />
Anders Westgårdhs krönika har också diskuterats på <a href="http://genusdebatten.se/">Genusdebatten</a>, under artikeln <a href="http://genusdebatten.se/2013/03/04/anders-westgardh-erkanner-manshat-i-aftonbladet/">Anders Westgårdh erkänner manshat i Aftonbladet</a>, där jag också publicerat mitt mail i en <a href="http://genusdebatten.se/2013/03/04/anders-westgardh-erkanner-manshat-i-aftonbladet/comment-page-1/#comment-9263">kommentar</a>. Maila gärna själva Anders Westgårdh och reagera med ert beröm eller er kritik till: anders.westgardh@aftonbladet.se .Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-42561208012444302932013-02-28T02:39:00.000+01:002013-02-28T02:39:41.536+01:00Om mansfrågor och en otillräcklig jämställdhetsdiskussionMin kommentar på <a href="http://feministbiblioteket.wordpress.com/2013/02/06/paminnelse-nominera-till-feministisk-litteraturkanon/">Feministbibliotekets artikel om en feministisk litteraturkanon</a> för ett tag sedan, utvecklade sig till en skapligt respektfull dialog mellan Hanna Lager och mig, och sedermera också mellan henne och signaturen/personen Ulf T. Detta är det perspektiv jag för fram, om att feminismen eller jämställdheten inte gått <i>tillräckligt</i> långt:<br />
<br />
"Problemet för mig är inte att man diskuterar könens olika villkor, eller ens att ”jämställdheten har gått för långt”, som det ibland heter. Problemet för mig är i första hand att jämställdheten <i>inte</i> har gått tillräckligt långt, och att man ännu inte har tillämpat de ”feministiska” analysverktygen också på mäns situation, eller ens tillåtit män att själva formulera en motsvarande eller alternativ berättelse, till den som feminismen har formulerat för kvinnor. Den kritik mot feminismen, som till exempel debattörer som Pär Ström och Pelle Billing har framfört, ser jag snarare som en förlängning eller fortsättning av feminismen, än någon slags ”backlash” mot kvinnor, eller någon önskan om att ”gå tillbaka” till en tidigare situation. Jag menar att ”jämställdismen” snarast har bekräftat och anammat många av de verktyg som feminister har använt i sin analys av samhället, men att man upplever att det förekommit en viss osund ”selektivitet” i användandet av dessa verktyg, beroende på vilket kön som har studerats, och att det är detta man vill komma tillrätta med."<br />
<br />
Jag utvecklar också, lite polemiskt kanske, vad jag menar med mansfrågor:<br />
<br />
"För mig handlar ”mansfrågor” främst om att man vill uppmärksamma och försöka åtgärda de förhållanden eller strukturer i samhället som missgynnar, eller kan tänkas missgynna, män. Och om man anser att kvinnor och män är väsentligen lika, och att representationen i stora företags styrelser är en ”kvinnofråga”, enbart baserat på att frekvensen av kvinnor är låg på dessa attraktiva poster, borde man också kunna se ”representationen” i våra fängelser (och i grövre kriminalitet) som en mansfråga, eftersom frekvensen av män, i motsvarande grad är hög i dessa ”oattraktiva” sammanhang.<br />
<br />
Man får välja, tycker jag:<br />
Ska vi sträva efter en 50/50-fördelning av kvinnor och män på attraktiva poster i samhället, får vi lov att också försöka uppnå en 50/50-fördelning av kvinnor och män i våra fängelser etc, genom att avsätta resurser för att hjälpa män att leva mera kreativa och värdiga liv.<br />
<br />
Om samhället å andra sidan vill framhärda i att betrakta självmord, kriminalitet, missbruk och dödsolyckor på arbetsplatser etc, som icke-könade problem eller områden (fast de drabbar män i mycket högre grad än kvinnor), ja, då tycker jag att kvinnor kan få ta att de inte har samma möjligheter att nå lika högt i många inflytelserika institutioner eller företag, som män."<br />
<br />
Men läs gärna <a href="http://feministbiblioteket.wordpress.com/2013/02/06/paminnelse-nominera-till-feministisk-litteraturkanon/">hela vår dialog</a> på Feministbiblioteket.<br />
<br />
Har också skrivit om inledningen till diskussionen <a href="http://tantvitro.blogspot.se/2013/02/feministisk-performativitet-fem-kvinnor.html">här</a>.Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-50532897747418517042013-02-28T02:14:00.000+01:002013-02-28T02:14:51.518+01:00Freds- och ickevåldsteologi i UppenbarelsebokenPostade några boktips till Isak Gerson på Dagens Seglora, angående hans artikel <a href="http://dagensseglora.se/2013/02/13/skapelsen-kan-inte-kopas-for-pengar/">Skapelsen kan inte köpas för pengar</a>, och de kommentarer jag skrev som svar där för ett tag sedan. I skrivande stund inväntar min kommentar granskning, men jag tyckte boktipsen om freds- och ickevåldsteologi i Uppenbarelseboken (och om ekologi) kunde få komma med här också, oavsett hur det blir med publiceringen där:<br />
<br />
Mark Bredin:<br />
”Jesus, Revolutionary of Peace: A Nonviolent Christology in the Book of Revelation”:<br />
<a href="http://www.revelation-resources.com/2008/01/05/bredin-jesus-revolutionary-of-peace/">http://www.revelation-resources.com/2008/01/05/bredin-jesus-revolutionary-of-peace/</a><br />
<br />
Walter Wink:<br />
”The Powers That Be: Theology for a New Millenium”<br />
<a href="http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0385487525">http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0385487525</a><br />
<br />
Ted Grimsrud:<br />
”Book of Revelation, peace theology<br />
How Do We Fight the Beast?”<br />
<a href="http://peacetheology.net/2012/10/14/how-do-we-fight-the-beast/">http://peacetheology.net/2012/10/14/how-do-we-fight-the-beast/</a><br />
<br />
Mark Bredin, Richard Bauckham:<br />
”The Ecology of the New Testament: Creation, Re-Creation, and the Environment”:<br />
<a href="http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0830856382">http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0830856382</a><br />
<br />
Willard M. Swartley:<br />
”Covenant of Peace: The Missing Piece in New Testament Theology and Ethics”<br />
<a href="http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0802829376&shopperid=6B7555E7651341249FAF2D81D21E71C5">http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0802829376&shopperid=6B7555E7651341249FAF2D81D21E71C5</a><br />
<br />
Jag har inte läst alla dessa böcker, men de verkar alla vara intressanta, tycker jag.<br />
Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-26833522551939457052013-02-17T18:04:00.001+01:002013-02-17T18:04:45.066+01:00Vidare, om "näthatet"Min egen kommentar, som jag <a href="http://tantvitro.blogspot.se/2013/02/bast-om-nathatet.html">citerat i det förra inlägget</a> här på bloggen, var ursprungligen en respons på <a href="http://blogg.passagen.se/kristenopinion/entry/n%C3%A4thatet">en artikel av Annika Borg</a>. Men Borgs artikel handlade egentligen inte om <a href="http://www.svt.se/ug/sa-har-later-hatet-mot-kvinnor-2013">Uppdrag Gransknings reportage</a> (som jag skrev om), utan i huvudsak om det som Mattias Irving skrivit i sin artikel på Dagens Seglora: <a href="http://dagensseglora.se/2013/02/07/obegripligt-av-publicistklubben/">Hatbloggar hör inte hemma i finrummen</a> (om Publicistklubbens beslut att bjuda in Mats Dagerlind på Avpixlat till en diskussion om "näthatet").<br />
<br />
Nu har jag också jag skrivit en kommentar på Mattias Irvings artikel, som jag postat direkt på Dagens Seglora. Detta är vad jag skrev (och som kanske så småningom publiceras): <br />
<br />
<br />
Mattias,<br />
<br />
WWJD? (What Would Jesus Do?)<br />
<br />
Alltså, tog Jesus avstånd från <i>någon</i> enda människa, oavsett vad den stod för eller hade gjort? <br />
<br />
I Erich Fromms "The Dogma of Christ" kan man läsa om den sociala situation som kristendomen fick fäste i:<br />
<br />
"The lowest stratum of the urban <i>Lumpenproletariat</i> and of the oppressed peasants, the so-called "Am-Ha-aretz" (literally land folk), stood in sharp opposition to the Pharisees and their wider following. In fact, they were a class that had been completely uprooted by the economic developement; they had nothing to lose and perhaps something to gain. They stood economically and socially outside the Jewish society integrated into the whole of the Roman Empire. They did not follow the Pharisees and did not revere them; they hated them and in turn were despised by them. Entirely characteristic of this attitude is the statement of Akiba, one of the most important Pharisees, who himself stemmed from the proletariat: "When I was still a common [ignorant] man of the Am Ha-aretz, I used to say: 'If I could lay my hands on a scholar I would bite him like an ass [=åsna, min anmärkning].'" The Talmud goes on: "Rabbi, say 'like a dog,' an ass does not bite," and he replied: "When an ass bites he generally breaks the bones of his victim, while a dog bites only the flesh." We find in the same passage in the Talmud a series of statements describing the relations between the Pharisees and the Am Ha-aretz".<br />
<br />
Vilken revolutionär rörelse underifrån har <i>inte</i> haft element av hat mot överheten i sig - oavsett vilka övriga värderingar och ideologier de grundat sig i? Och hur tror du att de skriftlärda och fariséerna uppfattade Jesu anklagelser och verop mot dem, som de är återgivna i <a href="http://www.bibeln.se/las/2k/matt#q=Matt+23">Matteus 23:1-36</a>? Dagens näthat ter sig ju nästan som en mild västanfläkt vid en jämförelse, och det vore väl knappast svårt att etikettera det som "hate speech", "hets mot folkgrupp", "uppvigling" eller liknande - åtminstone inte om man tillhörde någon av de utpekade grupperna. <br />
<br />
Fromm skriver vidare lite längre fram i texten (min emfasering):<br />
<br />
"It has been necessary to describe the opposition within Palestinian Judaism between the aristocracy, the middle classes and their intellectual leaders on the one hand, and the urban and rural proletariat on the other, in order to make clear the underlying causes of such political and religious revolutionary movements as early Christianity. [...] <i>The conflict between the middle class and the proletariat within the Pharisaic group increased, as Roman oppression became heavier and the lowest classes more economically crushed and uprooted.</i> To the same extent the lowest classes of society became the supporters of the national, social, and religious revolutionary movements."<br />
<br />
Jämför detta med vad Filippa Mannerheim skriver i dag på Newsmill (min emfasering igen):<br />
<br />
"<i>Det är knappast någon hemlighet att vår gemensamma välfärd monteras ned i rasande takt, att arbetslösheten ökar med klassklyftor och psykisk ohälsa som följd. Bäst-före-datumet för tidigare samhällsmotton som solidaritet och gemenskap har för länge sedan passerats</i> och ersatts av trendigare termer som ”affärsplan” och ”egoboost”. De som ska granska makthavarna dansar istället tryckare med dem på sina 40-årspartaj.<br />
<br />
Attityden sipprar uppifrån och ned genom samhällskroppen och har skapat en hierarkisk låtsasdemokrati där medias ”vi” – i den mån det finns – inte längre inkluderar mig och de runt omkring mig utan handlar om några få utvalda."<br />
<br />
"Am Ha-aretz" (eller ska vi säga "trasproletariatet" eller varför inte "kommentarsfältsmännen"), var nog inte inbjudna i "finrummen" på Jesu tid heller, om man säger så, men vem var det som Jesus vände sig till och vilka var det han försvarade i första hand? Vilka var det han talade med om Guds kärlek, vilka var det han gick till mötes och lade tid och energi på att upprätta? Och vilka var det han vände sig emot? Vad tror du egentligen han menade med sina ord till de skriftlärda och fariséerna, som återges i Markus 2:17: "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare."?<br />
<br />
Att du kritiserar de (i detta fall Publicistklubben) som vill ge dagens "Am Ha-aretz" möjlighet att <i>uttrycka sig i ord</i> (och inte genom vapenmakt vilket de lär försöka göra om de blir tillräckligt desperata)... ...ja, vad tycker du att det säger om vilken position du befinner dig i och vilken roll du spelar i dagens samhällssituation? När alla vägar för uttryck i ord och bild har stängts för dem som befinner sig längst ner i samhällshierarkin, när alla <i>relativt</i> civiliserade uttrycksmöjligheter har tagits ifrån dem - vilka medel tror du då att de kommer att ta till för att göra sig hörda? Eller tror du att du kommer att ha "vunnit över" dem till din sida, bara för att du har tagit från dem alla demokratiska möjligheter att få göra sig hörda? Men du kanske inte bryr dig om det? De ska bara "hålla käft", typ, och besvära dig så lite som möjligt?<br />
<br />
Jag försvarar det inte, men om du idag tar ifrån dem deras pennor och tangentbord, kanske du i morgon kommer att stå inför deras knivar. Om du idag tar ifrån dem deras röster, kanske du i morgon kommer att se in i deras pistolpipor. Varför inte bemöta dem/oss som människor istället; människor i behov av respekt, ett lyssnande öra och möjligheter till kontakt, dialog och utveckling? Kort sagt: Varför ställer du dig på maktens lomhörda sida, gentemot de som i dagens samhälle tillhör de "resurssvaga"? Var det verkligen <i>det</i> som Jesus gjorde, när det begav sig? Du skriver ju ändå på en webbsida som (delvis?) är finansierad av Svenska kyrkan och som påstår sig vilja "bredda, pröva och fördjupa tankar om tro i ljuset av samtidens brännande frågor". Ja, om det finns någon sanning bakom dessa ord, så kan du väl i alla fall vara vänlig och låta denna kommentar få "komplettera" din ovanstående artikel...<br />
<br />
Ja, jag blir trött och arg på människor som du. Du har möjligheten, du har plattformen, du har den språkliga förmågan, och du borde ha överblicken, men... ...nej. <br />
<br />
Alltså, varför lyfter du inte blicken en smula, och riktar din uppmärksamhet mot de som innehar den verkliga makten i "världsligt" hänseende: storföretagen, bankerna och de övriga politiska, ekonomiska och militära allianser och makthavare som har kraft att påverka samhällsutvecklingen och levnadsvillkoren på ett mera övergripande plan? För att sammanfatta: Varför bryr du dig mera om hur individer reagerar på givna förutsättningar, än om vem eller vad som bestämmer hur dessa förutsättningar ser ut? Varför bryr du dig mer om att "hålla rent i finrummen", än att försöka "bereda plats" för så många som möjligt av oss, och ge oss tillgång till rum med "högt i tak" för våra egna livsberättelser, för dialog med andra och för eftertanke i lugn och ro?<br />
<br />
Jag tror att du har för låga tankar om vissa, och för höga tankar om somliga andra. Jag, å min sida, tror fortfarande att vi alla har möjligheter att utvecklas och förändras till det bättre. Det är mitt hopp.Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-35617189037598836262013-02-17T13:02:00.000+01:002013-02-17T13:02:07.038+01:00Bäst om "näthatet"Det här måste vara något av det allra bästa som skrivits de senaste veckorna om det så kallade näthatet, och om dem som marknadsför detta "näthat" som något de själva absolut inte har någon del i. Filippa Mannerheim skriver på Newsmill:<br />
<a href="http://www.newsmill.se/artikel/2013/02/17/n-r-makten-n-tf-raktar-medborgarna"><br />
När makten (nät)föraktar medborgarna</a><br />
<br />
Även Oscar Swartzs artikel på SVT Debatt hör till det bästa jag läst i ämnet, det som ligger närmast mina uppfattningar i frågan i alla fall:<br />
<br />
<a href="http://debatt.svt.se/2013/02/07/det-medieeliten-kallar-nathat-ar-egentligen-ett-vral-av-maktloshet/">Det medieeliten kallar näthat är egentligen ett vrål av maktlöshet</a><br />
<br />
Mina egna viktigaste tankar i detta ämne har jag skrivit ner i en <a href="http://blogg.passagen.se/kristenopinion/entry/n%C3%A4thatet#comment-1360313675000">kommentar</a> till artikeln <a href="http://blogg.passagen.se/kristenopinion/entry/n%C3%A4thatet">Näthatet</a>, på bloggen <a href="http://blogg.passagen.se/kristenopinion/">Kristen Opinion</a>. Det är kanske inte lika välformulerat och balanserat som de ovanstående bidragen, men jag tar med det här eftersom det uttrycker några av de spontana uppfattningar i ämnet som jag formulerade innan jag läste det Schwartz och Mannerheim skrivit (men som har mycket gemensamt med deras uppfattningar):<br />
<br />
"På det hela taget tycker jag ändå det är något skevt med Uppdrag Gransknings skildring, när man springer omkring bland tämligen "vanliga" eller rentav underprivilegierade män och ställer dem till svars gentemot en i sammanhanget till stora delar tämligen inflytelserik feministisk mediaelit, som alla har en någorlunda tydlig plattform att utgå från (eller stödja sig mot).<br />
<br />
Varför har inget Uppdrag Granskning kommit till stånd om utmobbningen av Pär Ström och den relativa nedtystningen av Pelle Billing? Varför har inte SVT (de där med "Fri Television" och hallelujakörer för att man betalat sin tv-licens ni vet) ännu sänt den norska tv-serien Hjernevask, med Harald Eia, som ledde till att "genusforskningen" i Norge fråntogs en finansiering på närmare 45 miljoner kronor, på grund av deras ovetenskapliga förhållningssätt. Varför är inte dessa händelser, eller de feministiska nätforum, som modererar bort allt som inte är en lyrisk upphöjning av de egna ställningstagande, ett hot mot demokratin?<br />
<br />
De otrevliga och hotfulla mail etc, som de kvinnor som medverkade i Uppdgrag Granskning fått, har ju inte kommit till i ett vakuum, om man säger så, och även om detta inte försvarar angreppen kunde man kanske ha "gjort en maktanalys" och gått in lite mera på vem det är som har makt att låta Uppdrag Granskning springa ut till deras personliga och i förlängningen deras ideologiska försvar? Var inte hela programmet egentligen en tämligen rå maktdemonstration från denna feministiska mediaelit? -"Käften boys!", typ."<br />
<br />
Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-82720437191518197852013-02-16T00:10:00.000+01:002013-02-16T10:18:22.154+01:00Feministisk performativitet? Fem kvinnor, noll män, i jury för ny feministisk litteraturkanonHar just postat en kommentar till ett blogginlägg på bloggen <i>Feministbiblioteket</i>: <a href="http://feministbiblioteket.wordpress.com/2013/02/06/paminnelse-nominera-till-feministisk-litteraturkanon/">Påminnelse: Nominera till feministisk litteraturkanon</a><br />
<br />
Detta är den kommentar som jag postade (med undantag av en (felaktigt) stor bokstav som jag här redigerat till en liten), och som nu inväntar granskning: <br />
<br />
"En feministisk litteraturkanon som utses av en "expertjury" bestående av fem kvinnor? Jag tycker att ert tal om att "feminism handlar jämställdhet och är bra för både kvinnor och män" klingar lite falskt, när detta är det sätt ni praktiserar er så kallade "jämställdhet" på. Är inte detta "feministisk performativitet" i sin prydno, där inga män göre sig besvär om att få ha något som helst inflytande...? Varför skulle jag som man vara intresserad av en sådan illusorisk "jämställdhet"?<br />
<br />
Ergo: <br />
Jag nominerar Pelle Billings "Jämställdhetsbluffen" till den litteraturkanon som har som ambition att på ett ödmjukt och allsidigt sätt representera hela den diskussion om jämställdhet som förs i Sverige idag, och som följaktligen vägrar begränsa sig till endast den del av denna viktiga diskussion som förs av den feministiska elit som idag sitter på problemformuleringsprivilegiet inom såväl det politiska livet, som i media och akademi." <br />
<br />
Jag vet inte vad oddsen är att få denna kommentar publicerad, när man tittar närmare på vilka det är som sitter i den aktuella juryn, men min kommentar torde väl i alla fall vara adresserad till rätt personer? <br />
<br />
Uppdatering 2013-02-16, kl 10:05:<br />
Min kommentar har passerat nålsögat och är nu publicerad. Heder åt Hanna Lager (som driver <i>Feministbiblioteket</i>) för detta. Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-20083072367569552222013-02-14T00:17:00.001+01:002013-02-14T00:35:07.581+01:00Aschs konformitetsexperimentPå 1950-talet publicerade den polskfödde, men sedermera amerikanske gestalt- och socialpsykologen Solomon Asch sina berömda experiment om konformitet. Jag kom att tänka på dem för en tid sedan, när jag läste denna del av <a href="http://blogg.passagen.se/kristenopinion/entry/k%C3%A4nslan_av_att_g%C3%B6ra_n%C3%A5got#comment-1359797388000">LPA:s kommentar</a> till Johanna Anderssons inlägg "<a href="http://blogg.passagen.se/kristenopinion/entry/k%C3%A4nslan_av_att_g%C3%B6ra_n%C3%A5got">Känslan av att göra något</a>", på bloggen Kristen Opinion:<br />
<br />
"Knappar, diverse färgade band och gillanden är röster, inget mera."<br />
<br />
Inlägget handlar främst om en: "norsk kampanj för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Man ska ta en röd knapp och ersätta en av sina andra knappar i blusen, skjortan eller klänningen med denna röda knapp". Johanna Andersson frågar sig i inlägget: "Betyder den här handlingen något, egentligen?" och undrar också smått sarkastiskt om: "Kan jag inte lika gärna äta jordgubbar eller lyssna på Mahler som en protest mot våldet mot kvinnor?". En ganska rolig kommentar, tycker jag. <br />
<br />
Andersson framför sedan olika funderingar om vad som tanken kan vara med dessa olika markeringar, och kommer kanske närmast i sin inledande fråga: "Är tanken att de flesta så småningom ska gå med en röd knapp i knappraden och att de som tycker det är i sin ordning med misshandel ska skilja ut sig?". Det är i alla fall vad jag tror, tillsammans med att man rent generellt nog vill upprätthålla ett redan dominerande fokus på kvinnors situation i samhället. Att byta ut en knapp och ersätta den med en röd dito, kommer i alla fall oftast att vara mera synligt för andra än om man skulle välja att äta jordgubbar eller lyssna på Mahler, och jag gissar att det är därför man föreslår det ena framför det andra. Men innan detta svävar ut för mycket, ska jag nu återvända till Solomon Aschs konformitetsexperiment (de följande två styckena är min fria översättning av en del av denna <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Solomon_Asch#Conformity_experiments">Wikipedia-artikel</a>):<br />
<br />
Aschs konformitetsexperiment:<br />
<br />
"Experimenten gick till så att 123 manliga försökspersoner (deltagare) blev instruerade att de skulle delta i ett experiment angående visuella bedömningar. Varje försöksperson placerades i en grupp av 5-7 assistenter (confederates), som var införstådda med experimentets verkliga syfte, men som presenterades som andra försökspersoner för den verklige försökspersonen (the naive "real" participant). Försökspersonerna visades först ett kort med en linje och sedan ett annat kort med tre linjer märkta a, b och c. Deltagarna ombads sedan att säga vilken av linjerna a, b eller c som var lika lång som linjen på det första kortet. Varje fråga om en linjes längd benämndes som ett försök (trial). Försökspersonen svarade sist eller näst sist. I de två första försöken invaggades försökspersonen i trygghet, på så sätt att alla assistenterna gav det uppenbara rätta svaret. Efter det fjärde försöket gav alla assistenterna samma tydliga, men felaktiga, svar i 12 av 18 försök. De 12 försök där assistenterna gav felaktiga svar benämndes "kritiska försök". Försökspersonen kunde alltså antingen ignorera majoriteten och lita på sina egna sinnen, eller så kunde han följa majoriteten och ignorera uppenbara fakta. Syftet var att se om försökspersonen skulle ändra sitt svar och ge samma svar som assistenterna, eller om han skulle hålla sig till det lätt observerbara och klara svaret.<br />
<br />
Asch fann att en stor andel följde majoriteten. Han föreslog att proceduren gav upphov till tvivel hos försökspersonerna angående det till synes uppenbara svaret. Deltagarna svarade att den korrekta, men förkastade, linjen var ungefär, men inte riktigt av samma längd som den först visade linjen. Asch fann också att grupptryckets effekt ökade signifikant från 1 till 3 personer, när alla gav samma felaktiga svar. Denna effekt ökade dock inte mycket, även om fler personer lades till i försöken. Asch fann också att när försökspersonen hade en allierad i en av assistenterna (som gav det rätta svaret före honom), då minskade majoritetens inflytande avsevärt."<br />
<br />
Så långt Wikipedia.<br />
<br />
Förutom att Aschs konformitetsexperimentet är intressant i sig, vill jag till sist också kommentera LPA:s formulering om att:<br />
<br />
"Knappar, diverse färgade band och gillanden är röster, inget mera."<br />
<br />
Jag tycker att Aschs experiment visar att "röster" kan vara ganska viktiga, i kontrast till vad LPA skriver. Jag menar att det är så, i och med att sådana "röster" (när de uppfattas som en majoritet) uppenbarligen förmår påverka människors manifest uttryckta uppfattningar, till och med när det gäller så "enkla" frågor som bedömningen av olika linjers längd. Om det är <i>så</i> svårt att hålla fast vid sin egen uppfattning i en sådan "enkel" situation, hur svårt torde det då inte vara att stå fast vid sin egen uppfattning i de frågor där resonemangen är mera komplicerade och mera kontroversiella, och där det sociala priset för att tydligt uttrycka sin avvikande mening kan bli högt, kanske till och med riktigt högt? <br />
<br />
Det är dock uppmuntrande att det i de fall där försökspersonen ..."hade en allierad i en av assistenterna (som gav det rätta svaret före honom), då minskade majoritetens inflytande avsevärt". I nedanstående Youtube-klipp berättas om detta, men också om att effekten av att försökspersonen får skriva ner sitt svar "anonymt" (och då inte behöver exponera sitt svar för de andra i gruppen), också minskar gruppens inflytande mycket påtagligt. (Så skriver för övrigt också Leo Kall i Karin Boyes "Kallocain" sin bok; i ett hörn av lägenheten där Universalstatens öga inte kommer åt honom). Men det är alltså inte den felaktiga informationen i sig som får försökspersonerna i Aschs experiment att ge upp sin egen uppfattning, utan snarare hotet om social bestraffning. Jag gissar att detta också är en av anledningarna till att tonen på internet ibland blir väl hätsk och oförsonlig, eftersom den som skriver anonymt sällan riskerar någon omedelbar social bestraffning från fysiskt närvarande människor. Frågan som måste ställas är väl ändå om vi verkligen vill ha "det andra" fullt ut; människor som bara vågar uttrycka de åsikter de redan vet är accepterade av majoriteten? Det är väl knappast så som viktiga vetenskapliga, tekniska och/eller sociala innovationer har kommit till i det förflutna, eller hur?<br />
<br />
Youtube: <a href="http://www.youtube.com/watch?v=TYIh4MkcfJA">Asch Conformity Experiment</a>Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-18377694078505308082013-02-13T22:22:00.000+01:002013-02-13T22:22:19.581+01:00Isak Gerson på Dagens Seglora: Skapelsen kan inte köpas för pengarIsak Gerson skriver idag en intressant och bra krönika på Dagens Seglora (ja faktiskt!) under rubriken <a href="http://dagensseglora.se/2013/02/13/skapelsen-kan-inte-kopas-for-pengar/">Skapelsen kan inte köpas för pengar</a>. Undertecknad har hittills bidragit med två kommentarer, som denna gång glädjande nog har passerat det modererande nålsögat. Kommentera gärna Gersons och/eller mitt resonemang, antingen här eller under nämnda artikel.<br />
<br />
<br />
<br />
Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-46703413525999182582013-02-03T05:34:00.000+01:002013-02-03T05:34:38.338+01:00Humor och totalitärt tänkande - om Tunaskolans toalettpiktogramSom en kommentar och ett svar på Ninnis inlägg på Genusdebatten, om det nu riksbekanta toalettpiktogrammet på Tunaskolan i Luleå, <a href="http://genusdebatten.se/2013/02/02/nar-genusvetar-har-det-objektiva-svaret/">När genusvetare har det objektiva svaret</a>, vill jag säga följande:<br />
<br />
Min första reaktion inför bilden var att dra lite på munnen. Ganska kul effekt med att göra ett piktogram, som speglar en säkert inte helt ovanlig vardagssituation, <i>just för att</i> det illustrerade inte kan anses vara särskilt normerande eller visa vad som är påbjudet, vilket ju piktogram vanligtvis används för att upplysa om. Om man på allvar tror att bilden skulle vara avsedd för att uppmuntra till att killar och män skulle försöka smygtitta på flickor och kvinnor på toaletten, eller till någon typ av sextrakasserier alls, då har man väl missat hela poängen med denna bild? Är det inte just denna lek med piktogrammets vanliga "påbjudande" eller "normerande" funktion, ställt mot det "förbjudna" och omogna agerandet från "pojkens" sida i just detta piktogram, som är humorn i det hela? Så när <a href="http://www.sourze.se/V%C3%A4ggm%C3%A5lning_trivialiserar_sexuellt_ofredande_10802812.asp">Malin Michea skriver</a> att bilden "trivialiserar sexuellt ofredande" och att den "anspela[r] på kvinnlig utsatthet", vill jag säga att det som bilden anspelar på, åtminstone i mina ögon, snarare är uppväxande skolpojkars nyväckta sexuella intresse och de omogna uttryck det kan ta sig - och faktiskt inte så mycket mer. För det är väl ändå pojkens beteende som är måltavlan för bilden ifråga?<br />
<br />
Min andra reaktion på bilden var annars snarast det motsatta till vad många andra tydligen uppfattat i bilden. Jag tycker alltså att toalettbilden, om något, utmålar en oförtjänt ofördelaktig bild av killar och män som allmänt omogna varelser, och möjligen också skulle kunna fungera könsstereotypt och "normerande", på så sätt att unga killar (eftersom bilden - innan den togs bort - satt i en skola) <i>borde</i> visa ett så stort intresse för tjejer att de klättrar på väggarna i skoltoaletterna. Det var min andra reaktion faktiskt, och det jag trodde att hela uppståndelsen handlade om, men det var ju rätt naivt, inser jag nu. Killar kan ju liksom nästan aldrig vara offer, och i vilket fall inte heterosexuella killar.<br />
<br />
Jag finner det också intressant att konst numera inte heller är beroende av vad betraktaren själv lägger för betydelse i ett konstverk, utan att det finns ett objektivt svar på vad bilder betyder. Det känns tryggt att det nu finns ett genusetablissemang som kan hålla ordning och reda på vilken konst som är bra och vilken som är dålig. Som <a href="http://feministisktperspektiv.se/2013/01/30/oppet-brev-till-tunaskolans-rektor/">David Tjeder på Feministiskt Perspektiv skriver</a>: <br />
<br />
..."Bilden ÄR eller ÄR INTE genusproblematisk, och som genusvetare har jag ett objektivt svar: den ÄR det. Det är liksom inte en tolkningsfråga." <br />
<br />
Var det någon som sade "svartvitt tänkande", eller hörde jag fel?<br />
<br />
Att humor och totalitärt tänkande inte alltid gått så bra ihop, har jag i alla fall förstått sedan tidigare, så kanske har vi nu att se fram emot någon utställning på temat "humor och sexism", eller något liknande. Om feministerna nu skulle våga sig på något sådant; folk kanske skulle "reagera fel" och skratta när det inte var tänkt att de skulle skratta? 98% som svarat på en enkät på Tunaskolan har ju tydligen fel, enligt David Tjeder, så det kanske vore alltför riskfyllt? Men Tjeder verkar ju i alla fall vara villig att upplysa oss okunniga om hur det ÄR, så han kan väl gå med och guida? Jag har i alla fall redan ett namnförslag på vad en sådan utställning med "objektivt genusproblematiska" bilder skulle kunna heta: <br />
<br />
"<a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Entartete_Kunst">Entartete kunst 2.0</a>"<br />
<br />
"<a href="http://www.dn.se/ledare/kolumner/demokratin-som-mentalitet ">Demokratin är en mentalitet</a>" skrev Lena Andersson i DN för drygt ett år sedan och hon får avsluta denna min kommentar och mitt svar, med en särskild hälsning till David Tjeder på Feministiskt Perspektiv:<br />
<br />
"Vi som sätter den moraliska dagordningen genom att skriva, påverka det kollektiva tänkandet, belöna de goda hållningarna i prisjuryer och stipendienämnder, vi är mentalt rustade för utrensning och renhållning den dag det är något annat som gäller. Vi har tränat oss på Sverigedemokraterna och andra som inte söker bekräftelse i de påbjudna värderingarnas värme utan ifrågasätter vår världsåskådning. Vad grupperna heter och representerar skiftar men den kollektiva suggestionen är densamma, idén om fienden som bärare av det som måste bort ur oss själva och samhällskroppen.<br />
<br />
Problemet med diktaturen är att den inte uppstår som en diktatur, utan som ett undantagstillstånd till skydd för det rätta. Diktaturen är aldrig målet utan medlet. I den är var och en ålagd att skydda det sköra mot fienden. I efterhand är dikaturen (!) full av rekvisita som vi tror oss känna igen den på men den börjar inte med stövlar och armbindlar utan som en dröm och en daggdroppe. I samtiden känns anpassligheten inte som anpasslighet, utan som lojalitet och en radikalitet som kräver sitt i försvaret av det goda."<br />
<br />
Kan det vara något att tänka på för dagens censurivrande och höggradigt normerande, men ack så ensidigt seende, så kallade "genusvetare"?<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-38108240215465998052013-01-10T14:21:00.000+01:002013-01-11T01:48:17.072+01:00Dagens Seglora och tystnadenNågra dagar innan julhelgen 2012 skrev Helle Klein i en ledare på Dagens Seglora att vi måste ”Skärskåda [det] förrädiska talet om ”de tystade””, och igår skrev Mattias Irving, likaledes i en ledare, om att ”Kyrkan ska inte möta rasismen med tystnad”. Den senare av dessa ledare bemötte jag i går i en kommentar, som jag tyckte var ganska sansad om än ganska tydligt kritisk, men den publicerades tyvärr inte utan modererades bort efter någon-några timmar (Dagens Seglora tillämpar förhandsmoderering). <br />
<br />
Jag vill i all enkelhet nu bara ge andra möjligheten att bedöma om det jag skrev till Mattias Irving förtjänar detta bortmodererande eller om jag faktiskt blivit orättfärdigt ”nedtystad”, och om talet om att vara nedtystad då verkligen är så "förrädiskt" som Helle Klein hävdar. Tycker du/ni att min kommentar på något sätt brister i ”god ton”, stödjer rasism eller är klandervärd på något annat sätt, så bemöt mig gärna i en kommentar.<br />
<br />
<a href="http://dagensseglora.se/2012/12/21/skarskada-forradiska-talet-om-de-tystade/">http://dagensseglora.se/2012/12/21/skarskada-forradiska-talet-om-de-tystade/</a><br />
<br />
<a href="http://dagensseglora.se/2013/01/09/kyrkan-ska-inte-motarasismen-med-tystnad/">http://dagensseglora.se/2013/01/09/kyrkan-ska-inte-motarasismen-med-tystnad/</a><br />
<br />
*<br />
<br />
Mitt svar till Mattias Irvings ledare:<br />
<br />
”John Nilsson <br />
Din kommentar inväntar granskning. <br />
9 januari 2013 kl. 14:02 <br />
<br />
Är rasism bra?<br />
Nej.<br />
Är det stigmatiserande att kalla någon rasist?<br />
Ja.<br />
Kallar Seglora smedja/Dagens Seglora frekvent olika ”moståndare” för rasister?<br />
Ja.<br />
<br />
Och hur var det Mattias Irving just skrev?<br />
”Så går nämligen ett klassiskt svartmålande till. Du tar det mest stigmatiserande som finns i vårt samhälle och kopplar ihop det med rörelsen du vill sänka i dyn.”<br />
<br />
Min fråga blir:<br />
Är det inte just detta man från Dagens Segloras sida praktiserar gentemot Annika Borg m fl, på Kristen Opinion? Dagens Seglora har i alla fall inte lyckats övertyga mig om att de på Kristen Opinion är rasister, trots ständiga försök att associera dem med diverse ”stigmatiserande” sammanhang. Så det så.<br />
<br />
*<br />
<br />
På ett mera allmänt plan vänder jag mig också mot Segloras retorik om att agera ”watchdog”, ”markera anständighetens gräns” och liknande uttryck. Jag tycker att det vittnar om en självuppfattning som går ut på att <i>vi</i> (vänstern, feministerna, antirasisterna och fariséerna) är ”the good guys” och <i>dom</i> (sverigedemokraterna, islamofoberna, rasisterna och tullindrivarna) är ”the bad guys”. Men är det så? Och kan kyrkan verkligen bli en befriande gemenskap, där människor kan andas lättare, om dess portar vaktas av mer eller mindre ”aggressiva kamphundar” och ”anständighetens väktare” som talar med ”hög röst”?<br />
<br />
Som jag ser det, är det inte kyrkans uppgift i första hand att markera någon ”anständighets gräns”, utan att som Jesus själv erbjuda sin närvaro och gemenskap till dem som i andras ögon förtjänar det allra minst. Jag tänker närmast på hur Jesus bemöter ”synderskan” och fariséen (i Lukas 7:36-50) och att det skulle vara gott om det fanns lite mer av denna Jesu mildhet och medkänsla från kyrkans (och i synnerhet Dagens Segloras) sida, också mot ”rasisterna”. Inte någon mildhet mot rasismen i sig – kyrkan bör vara eller bli en befriande gemenskap för <i>alla</i> människor – men mot de <i>människor</i> som känner sig stressade och hotade i en värld där invanda föreställningar och sociala relationer ständigt utmanas och förändras på olika sätt. <br />
<br />
Enligt Erich Fromm är det ju en konst att älska och Jesus själv har också gett oss budet att vi ska älska varandra, som han har älskat oss. I ansträngningarna för att lära sig behärska den konsten behöver i alla fall jag ganska ofta få uppmuntran och upprättelse när jag misslyckats på olika sätt. Att känna osäkerhet och kanske ogillande eller hat inför en människa av annan ”ras” eller med en klädsel som indikerar en annan religionstillhörighet (läs: islam), är ett av dessa möjliga misslyckanden jag kan göra mig skyldig till, men vad jag då behöver är inte fördömande, utan medkänsla i min upplevelse av utsatthet och en möjlighet att få utveckla min tillit till vederbörande – till den jag är rädd för eller hatar. Ingen ”skällande vakthund” eller ”högröstad anständighetens väktare” kommer dock någonsin att kunna ge mig denna medkänsla eller möjlighet att utveckla min tillit, men kanske kan någon eller några människor som förkroppsligar en sant medmänsklig anda – både med människor av alla möjliga ”raser” och religioner <i>och</i> med människor som känner olika grad av osäkerhet och ogillande inför just människor av annan ”ras” eller religion – göra jobbet. Det ena utesluter inte det andra.”Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-33121629478426514912012-05-14T14:36:00.000+02:002012-05-14T14:36:37.657+02:00Att vilja vara frisör och inte visa sitt hår...Undertecknad vill kommentera denna artikel, <a href="http://motdiskriminering.wordpress.com/detta-har-hant/">Detta har hänt</a>, som skrivits av Vicky Sjöberg, en frisör som driver en skönhetsstudio och som har känt sig nödsakad att ingå förlikning (till en kostnad av 27500 kr och en "ursäkt") med Rayan Abdel Rahman, en nu 18-årig slöjbeklädd kvinna, i en civilrättslig process, eftersom hon inte velat ha henne som praktikant på sin arbetsplats på grund av hennes slöja. <br />
<br />
Jag frågar mig: Om någon önskar arbeta med att klippa håret på andra människor, är väl det <i>minsta</i> man kan begära att vederbörande själv är beredd att visa vad han eller hon har gjort med sitt eget hår? Som en slags förtroendeskapande åtgärd, så att säga...<br />
<br />
Och om man önskar arbeta med att klippa håret på andra människor, som uppenbarligen inte har för avsikt att dölja sitt hår sedan, bidrar man då ändå inte till det "moraliska förfall" man själv vill distansera sig från, genom att bära slöja? Borde inte religionen islam även vara emot även sådant "underlättande" av "omoral", och följaktligen avråda sina utövare att ta del av sådana arbeten? Eller kan man göra så, för att man i hemlighet ser ner på de man skulle klippa? Jag vet inte.<br />
<br />
Jag kan mycket väl förstå att man inte vill få in ett sådant, visserligen outtalat men ändock tydligt ifrågasättande av kunden och hans/hennes val att visa sitt hår, i sin affärsverksamhet som frisör, genom att ha praktikanter eller anställda som av religiösa eller ideologiska skäl själva döljer sitt hår. Det är lite som att någon som serverar på en veganrestaurang, skulle envisas med att bära kläder med reklam för "Nisses kött- och chark", eller med slogans som "Ät lamm - för biologisk mångfald och öppna landskap" eller "Du blir intelligent av att äta fisk". Vilka "vibbar" skulle det ge kunderna på en sådan vegansk restaurang? <br />
<br />
Och kan man som presumtiv praktikant eller anställd på en sådan restaurang inte själv förstå att det vore olämpligt att bära sådan kläder? Eller om det nu är så viktigt att man kan bära dessa kläder, rentav dra slutsatsen att man kanske ska söka sig till en annan restaurang, där de redan har en positiv inställning till kött? Om nu syftet inte just är att provocera och störa den aktuella verksamheten? <br />
<br />
*<br />
<br />
Undertecknad hade för ett antal år sedan förmånen att få turista i ett huvudsakligen muslimskt land. Vid besök i moskéer där, ombads vi ta på oss skylande klädsel (som de tillhandahöll), eftersom vi hade t-shirts/kortärmade skjortor och därmed bara armar (och kanske shorts och därmed bara ben - jag minns inte exakt). Självklart anpassade vi oss efter detta lands och dessa moskéers traditioner och använde de tygstycken vi fick för att skyla oss - vi "tog seden dit vi kom", som man säger. Vad är det som gör det så svårt för vissa att anamma <i>något</i> av den inställningen, gentemot oss västerlänningar och icke-muslimer?<br />
<br />
Hur fungerar det idag i Sverige? Om jag besöker en moské i Sverige och ombeds att ta av mig skorna och dölja armar och ben - ska jag känna mig diskriminerad då? Min egen religion/frånvaro av religion förbjuder mig ju inte att gå i skor, shorts och t-shirt? Skulle jag ha några utsikter att få skadestånd, genom en anmälan till DO, om jag blev utkörd från en moské på grund av min klädsel? Eller om jag vill praktisera eller arbeta i någon butik som säljer Halal-kött eller liknande? Vilket stöd skulle DO ge mig om affärsinnehavaren kräver av mig att jag ska anpassa min klädsel till islamska värderingar, eller att jag inte bär religiösa symboler för någon annan religion? <br />
<br />
(Fast i just det här ovan beskrivna fallet lade ju faktiskt både DO och polisen ner sina ärenden, glädjande nog, även om kvinnan i fråga som sagt drev det vidare i en civilrättslig process.)<br />
<br />
*<br />
<br />
Blir det inte lite larvigt? Går man in på <a href="http://www.emesuell.se/hem.aspx">den aktuella skönhetsstudions hemsida</a>, där man möts av bilder på en tämligen lättklädd kvinna, kan man då inte som ung slöjbärande muslimskt kvinna självmant dra den slutsatsen att det här kanske inte är den arbetsplats som passar mig bäst, eller där jag själv passar in så bra? Att vederbörande ändå söker tvinga sig in på denna arbetsplats, för att sedan hävda att hon blivit diskriminerad i alla tillgängliga instanser, börjar inte det snarast likna en sak man gör för egen vinning, eller kanske rentav en religiöst-politiskt motiverad kampanj för att öka islams synlighet och inflytande i samhället, mer än något annat? Jag menar, jag kan garantera att alla kvinnor som bär niqab eller burka kommer att kunna känna sig "diskriminerade", om de nekas jobb på någon nattklubb, där servitriserna förväntas vara sparsamt klädda, eller om de söker jobb som strippa på någon strippklubb... Men visst, kör på bara...Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-73134574506944587642012-02-09T00:54:00.006+01:002012-02-09T02:33:52.331+01:00För kännedom, Maria Sveland......med anledning av din artikel "<a href="http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hatet-som-gor-mig-politiskt-deprimerad">Hatet som gör mig politiskt deprimerad</a>", i DN den 8 februari 2012:<br /><br />Undertecknad, som stöder både Pelle Billing och Pär Ström, främst genom mitt deltagande i diskussionen på deras bloggar och genom enstaka egna blogginlägg, definierar mig inte som "höger", har aldrig gjort det och kommer antagligen aldrig att göra det heller. Den tänkare och författare som jag tycker allra bäst om och som har påverkat mig allra mest, när det gäller min syn på människan och samhället, är Erich Fromm (1900-1980). Fromm var en tysk-amerikansk judisk socialpsykolog, vars tankegods vilar tungt både på Karl Marx författarskap och på Freuds psykoanalytiska teorier, även om han också hämtade inspiration från många andra håll, bland annat från kristendomen och zenbuddismen. Somliga räknar nog in Fromm bland "kulturmarxisterna", skulle jag tro.<br /><br />Erich Fromm argumenterade i vilket fall stenhårt mot totalitära rörelser av alla slag (även mot Sovjetkommunismen), och skrev bland annat klassikern "Flykten från friheten", där han undersökte hur det var möjligt för nazisterna att komma till makten i Tyskland, när det begav sig. <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Erich_Fromm">Wikipedia</a> skriver om den studie, som utgjorde den viktigaste grunden för den boken:<br /><br />..."Inom ramen för Frankfurtskolan genomförde han socialpsykologisk forskning om tyska arbetare och tjänstemäns karaktärsorientering under Weimarrepublikens tid. Projektet utgjordes av frågeformulär som riktades till arbetare och tjänstemän rörande deras inställning i olika frågor (politisk inställning, förebilder, kvinnosyn, barnuppfostran etc) och det slutfördes 1931. Studien publicerades dock i sin helhet först långt senare i boken: The Working Class in Weimar Germany, 1984. Analysen visade att många till synes radikala vänsteranhängare inom dessa grupper hade underliggande auktoritära attityder. Fromms slutsats var att vänsterns anhängare - trots vänsterpartiernas framgångar vid allmänna val - inte kunde hindra en seger för nationalsocialismen mot bakgrund av sin underliggande auktoritetstroende karaktärsstruktur."...<br /><br />Det var alltså, enligt Erich Fromm, <span style="font-style:italic;">det auktoritära förhållningssättet</span>, som många hade i Tyskland, både till höger och till vänster, som gjorde det möjligt för nazisterna att ta makten och föra världen till det kaos som följde - inte bara placeringen på den politiska skalan, nota bene. Därför torde det snarast vara detta auktoritära förhållningssätt som vi ska se upp med, både hos andra och oss själva, snarare än att bara stirra oss blinda på den politiska höger-vänsterskalans mysterier.<br /><br />När jag jämför det som du skriver i din artikel "Hatet som gör mig politiskt deprimerad", och många andra feministers argumentation i den samtida debatten, med de artiklar jag läst av, och den kommunikation jag haft med, både Pelle Billing och Pär Ström, framstår det mycket tydligt för mig att Erich Fromms resonemang är giltiga också idag. Att stå till vänster politiskt innebär uppenbarligen ingen immunitet mot auktoritära eller totalitära attityder, och att stå till höger politiskt visar sig heller inte vara förknippat med någon oundviklig förbannelse, som med automatik utesluter humanism, klokskap, respekt och god vilja. Verkligheten är inte så enkel - åtminstone inte för mig, och i vart fall inte längre.Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-28927082797251908342012-01-15T11:17:00.003+01:002012-01-15T11:48:39.690+01:00Martin Luther King-dagen<a href="http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/a/a5/Martin-Luther-King-1964-leaning-on-a-lectern.jpg/435px-Martin-Luther-King-1964-leaning-on-a-lectern.jpg"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 435px; height: 600px;" src="http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/a/a5/Martin-Luther-King-1964-leaning-on-a-lectern.jpg/435px-Martin-Luther-King-1964-leaning-on-a-lectern.jpg" border="0" alt="" /></a><br />Martin Luther King har “alltid” varit en förebild för mig, för sin ickevåldsliga kamp för medborgerliga rättigheter för de svarta i USA, mot kriget i Vietnam och mot fattigdomen. <br /><br />I morgon, <span style="font-weight:bold;">den tredje måndagen i januari</span> (i år den 16 januari), <span style="font-weight:bold;">firas Martin Luther King-dagen</span> i över 100 länder världen över, och i USA är denna dag en nationell helgdag:<br /><a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Martin_Luther_King-dagen">http://sv.wikipedia.org/wiki/Martin_Luther_King-dagen<br /></a><br />I Sverige firas också denna dag, med arrangemang på många platser, varav många äger rum redan i dag, söndag:<br /><a href="http://www.martinlutherking.se/">http://www.martinlutherking.se/<br /></a><a href="http://www.krf.se/delta-i-martin-luther-king-festen-for-fred-rattvisa-och-ickevald">http://www.krf.se/delta-i-martin-luther-king-festen-for-fred-rattvisa-och-ickevald</a><br /><br />En princip (och ett citat) av Martin Luther King, från sistnämnda länkade sida, som jag brukar försöka hålla i minnet när jag skriver här och annorstädes:<br /><br /><span style="font-weight:bold;">“Motstånd genom ickevåld gör det möjligt för oss att motsätta oss det orättvisa systemet och samtidigt älska dem som upprätthåller det.” </span>Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-15937463508651418642012-01-08T16:35:00.007+01:002012-01-08T17:47:25.915+01:00Om mäns umbärlighet och feministers exploatering av patriarkala värderingarTvå helt lysande inlägg, om samhällets syn på män som umbärliga varelser och om hur feminister, som säger sig vilja kämpa mot "den patriarkala könsmaktsordningen" i själva verket upprätthåller och exploaterar patriarkala värderingar, kommer från signaturen <span style="font-weight:bold;">girlwriteswhat<span style="font-style:italic;"></span></span>:<br /><br /><br /><iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/vp8tToFv-bA" frameborder="0" allowfullscreen></iframe><br /><br /><iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/gekyg7yy4Dc" frameborder="0" allowfullscreen></iframe><br /><br />Tipset om <span style="font-weight:bold;">girlwriteswhat<span style="font-style:italic;"></span></span> kommer från <a href="http://aktivarum.wordpress.com/2012/01/07/girlwriteswhat-kvinna-om-felen-i-feministisk-valdsteori-samt-vansterpartiets-hyckleri/">Aktivarum</a>.Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-29670610025474207142011-12-05T20:22:00.006+01:002011-12-05T23:01:36.366+01:00Det feministiska är personligt"Det personliga är politiskt" är en feministisk devis, som vi hört av ganska länge, och fortfarande ibland hör av i <a href="http://www.newsmill.se/artikel/2011/09/08/hall-skilsm-ssokritiker-det-personliga-r-politiskt">debatten</a>. Jag har vänt på det redan tidigare, och sagt att det kan vara lika riktigt att säga att "det politiska är personligt". Alltså, att det vi (eventuellt) engagerar oss politiskt i, i många fall på ett ganska tydligt sätt kopplar till våra personliga förhållanden och vår egen högst personliga "kamp" med tillvaron. <br /><br />Jag tror dock inte det är frågan om <span style="font-style:italic;">antingen-eller</span> här, utan snarare <span style="font-style:italic;">både-och</span>. I vissa fall finns det kanske ingen riktigt önskvärd personlig lösning på ett problem, utan det som främst måste åtgärdas är den sociala eller politiska verkligheten. I andra fall kanske en persons eller en grupps "politiska" kamp, mera är ett uttryck för problem som vederbörande inte själv/-a vill ta i eller förmår bemästra, utan föredrar att (orättmätigt) lägga ut på omgivningen att "fixa". <br /><br />Feministen sade:<br />-"Det personliga är politiskt". <br /><br />Elakt läst kan detta bli: -"Mina personliga problem är ditt och alla andras fel".<br /><br />Jämställdisten sade:<br />-"Det politiska (i synnerhet det feministiska) är personligt".<br /><br />"Seriöst" läst kan detta bli: -"Kanske bör jag fråga mig varför jag engagerar mig så starkt i vissa politiska/genusrelaterade frågor och istället söka "lösningen" någon annanstans - kanske rentav i ”medvetandehöjande” psykoterapi, genom att utmana mina föreställningar om det motsatta könet (i tillämpliga fall), eller kanske bara genom att jobba på mina relationer till andra?"<br /><br />Vad jag vill säga är att detta med det personliga och det politiska är en dubbelriktad gata, och att de "trafikanter" man träffar på i debatten, rimligen (i olika utsträckning) drivs både av relevanta politiska motiv, och av (för politiken) mindre relevanta personliga dito. Så måste det antagligen vara, men det kan ju i alla fall vara bra att hålla i minnet. I den mån vi vill varandra väl, kan man ju försöka förstå om den andres problem verkligen är politiskt betingat, eller om det mera har med något personligt (problem) att göra – och försöka anpassa sitt bemötande därefter. <br /><br />Kanske är det detta som SCUM-entusiasterna missar? Att när man hyllar Solanas uppmaning till utrotning av alla män, så träffar inte detta bara den "politiska" delen av många män, utan också den personliga? Och eftersom entusiasmen verkar så stor hos somliga SCUM-förespråkare, så slår den uppenbarligen an en "personlig" ton hos dessa också. Det handlar alltså inte bara om ”politisk satir” eller gångna tiders ”patriarkala könsmaktsordning”, utan verkar träffa mycket djupare än så, också hos dessa ”politiskt medvetna” feminister. Kanske kan man fråga sig hur ”personligt medvetna” de är om sig själva (och andra), när de inte verkar kunna sätta sig in i många mäns känsla av utsatthet och av att vara orättvist anklagade? När till och med feministiska recensenter blir skrämda av den kvinnliga publikens entusiasm (se <a href="http://www.pellebilling.se/2011/11/scum-forestallningen-appladeras-euforiskt/">http://www.pellebilling.se/2011/11/scum-forestallningen-appladeras-euforiskt/</a>), så förstår man att starka krafter är i rörelse.<br /><br />Kanske är vi lika goda kålsupare i detta alltså – på ena sidan de så kallat lättkränkta männen eller "tönt-antifeministerna" (Susanna Alakoskis uttryck i <a href="http://www.kristianstadsbladet.se/kultur/article1584711/Scum-med-sprangkraft.html">http://www.kristianstadsbladet.se/kultur/article1584711/Scum-med-sprangkraft.html</a>) och på den andra sidan de lyriska media- och kulturelitsfeministerna - i det att vi tar det hela väldigt personligt. Att den ene är sårad och kränkt och den andre euforisk och lycklig, förändrar inte det faktum att det emotionella inslaget är påtagligt i båda fallen. Kanske har de/vi ”sårade och kränkta” svårt att se en relevant politisk dimensionen av saken (om det finns någon...), men de ”euforiska och lyckliga” har sannerligen också svårt att se (och erkänna betydelsen av) den personliga dimensionen. Kanske skulle "de lyckliga" därför försöka lyssna lite mer med sitt "personliga öra", och de "kränkta" försöka lyssna lite mer med sitt "politiska" dito - och kanske skulle <span style="font-style:italic;">båda</span> grupperna i alla förekommande fall försöka lyssna mer med <span style="font-style:italic;">båda</span> sina "öron"? <br /><br />Till sist, Susanna Alakoski frågar sig i ovan nämnda, tämligen "politiskt korrekta", recension:<br /><br />"Får kvinnor visa sitt ursinne över huvudtaget?"<br /><br />Ja, i den mån kvinnor verkligen <span style="font-style:italic;">är</span> ursinniga, bör de väl rimligen också få visa detta sitt ursinne. Men jag frågar mig, och riktar dessutom denna personliga fråga till Susanna Alakoski, och alla andra, som eventuellt känner sig utmanade av det jag skrivit ovan:<br /><br />Får män visa sin <span style="font-style:italic;">sårbarhet</span> överhuvudtaget?Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-57721838735737404092011-11-06T15:49:00.006+01:002011-11-06T16:03:08.811+01:00Prioritera "mäns mående och möjligheter" framför "mäns våld mot kvinnor"Nedanstående är en del av en <a href="http://www.pellebilling.se/2011/10/stahre-forsvarar-mansforaktet/#comment-39797">kommentar</a>, som jag skrev till en artikel på Pelle Billings blogg:<br /><br /><br />"BRÅ skriver ( <a href="http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=6&module_instance=2">http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=6&module_instance=2</a> ) att:<br /><br />“85 procent av de misstänkta är män (2010)<br />60 procent av all anmäld misshandel drabbar män (2010)”<br /><br />Av detta kan man dra olika slutsatser:<br /><br />Slutsats - Alternativ 1:<br />85% av alla svin är män, och mot den bakgrunden är det inte mer än rätt att fler män än kvinnor drabbas av detta våld (60% mot “[cirka] en tredjedel” enligt BRÅ). Men eftersom det ännu inte är 85% av männen som drabbas av våldet, är det allra viktigaste att uppmärksamma den “orättvist” stora andel kvinnor som drabbas av detta misshandelsvåld, så att andelen “förövare” (misshandlande män respektive kvinnor), på ett “jämställt” sätt står i relation till andelen “offer” (hur många män respektive kvinnor som misshandlas). Därav myntandet och användandet av termen “mäns våld mot kvinnor”.<br /><br />Slutsats - Alternativ 2:<br />Våldsanvändande är destruktivt både för den som utövar våldet och för den som drabbas av det, och samhället behöver arbeta mot ALL våldsanvändning - även den som kanaliseras genom det egna polisväsendet och den egna militären. Att snart sagt dubbelt så många män som kvinnor drabbas av misshandelsvåldet (60% mot “[cirka] en tredjedel”), och att så många som 85% av de misstänkta förövarna är män, är en indikation på att detta samhälle i första hand är utformat efter kvinnors behov och inte efter mäns - eftersom män som mår bra inte använder våld mot sina medmänniskor. Därför måste det avsättas <span style="font-weight:bold;">GIGANTISKA RESURSER</span> för att ställa om samhället i en riktning där män faktiskt tillåts leva bra liv, eftersom män som mår bra faktisk kan hantera sina känslor vaket och kreativt (även känslor av vanmakt), och inte kommer att misshandla någon, vare sig denne “någon” är en kvinna, en man eller ett barn. I ett samhälle där män mår bra, kommer heller inte dubbelt så många män som kvinnor att behöva vara rädda för att bli misshandlade av (andra) män, varför mäns mående och möjligheter också på detta sätt i högsta grad är en mansfråga.<br /><br />Den slutsats man kan dra av detta är alltså: att resurser i första hand bör avsättas <span style="font-weight:bold;">“för mäns mående och möjligheter”</span> snarare än “mot mäns våld mot kvinnor”. För borde man inte inse och erkänna att det nu är dags att satsa ordentligt på männen, i synnerhet som det uppenbarligen anses vara de som är “problemet”, de som är ansvariga för den “patriarkala könsmaktsordningen”, allt våld, all miljöförstöring etc etc?<br /><br />Är det kanske rentav äntligen dags att inse vidden av samhällets ENORMA KRAV på oss män, och vad de har gjort med oss, snarare än att bara fortsätta slå på oss in absurdum? Vi har historiskt tilldelats, och tagit på oss, den otacksamma rollen av att vara umbärliga människor, alltid redo att offra oss i resursanskaffningen/arbetslivet och i försvaret av kvinnorna och barnen. Och trots den stolthet man förväntas känna som till exempel elitsoldat i US Marines “The few, The proud, The Marines” ( <a href="http://www.youtube.com/watch?v=5hbTDolkEhs">http://www.youtube.com/watch?v=5hbTDolkEhs</a> ), så undrar jag om det inte finns en liten pojke inom varje man, som skäms för att han som pojke (och man) inte betraktas som lika viktig som flickorna (och kvinnorna) , när han inser att han är umbärlig och möjlig att offra. Kanske är det också just därför som män erbjuds att vara “The Few, The Proud, The Marines” - en slags kompensatorisk stolthet för den skam det är att vara reducerad till en förbrukningsvara, till “kanonmat”, och att vara “objektifierad”, till att betraktas som ett instrument för i första hand kvinnors överlevnad? Utgör inte denna kompensatoriska stolthet snarast ett slags “opium för männen”, för att parafrasera Karl Marx?<br /><br />Samhället tar ifrån oss män vår stolthet och glädje över att finnas till, när det gör oss till umbärliga människor och kräver att vi lär oss betrakta andra gruppers män som likaledes umbärliga människor. Samhället tömmer vårt liv på känslor, närhet, nyfikenhet, intimitet och sensualism, när det kräver av oss att vi skall göra oss brutalt okänsliga för våra egna och andras behov - dels i farliga arbeten och ett allmänt stressande och konkurrensinriktat arbetsliv, dels i försvaret av den egna gruppen (läs: de egna kvinnorna), där vi förväntas vara “manliga nog” att vara beredda både att offra oss själva och att göra illa och döda andra människor (främst män för övrigt…) - människor (läs: män) som säkerligen vill leva lika goda och fria liv som vi själva vill göra. När samhället slutar ställa dess orimliga krav på oss män - att både kunna vara inkännande familjefäder, makar eller älskare, och själlösa, brutala mördarmaskiner - då kommer kanske våldsanvändningen och -statistiken att förändras. Men den kommer knappast att förändras av ett fortsatt skuld- och skambeläggande av män i sig, för vad de är och att de gör vad som förväntas av dem trots att de mår j-vligt dåligt av det - vilket också till sist visar sig i olika former av destruktivitet mot både sig själva och andra (missbruk, kriminalitet, våld, mord och självmord etc)."Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-29670506446937602922011-10-29T23:09:00.003+02:002011-11-06T15:47:54.793+01:00Mer om den så kallade "patriarkala könsmaktsordningen"Jag skrev ett svar till en kommentar som Tanja Bergkvist skrivit på Pär Ströms blogg GenusNytt ( <a href="http://genusnytt.wordpress.com/2011/10/29/kastar-vi-bort-halva-begavningsreserven/#comment-79575">http://genusnytt.wordpress.com/2011/10/29/kastar-vi-bort-halva-begavningsreserven/#comment-79575</a> ), och vill återge den också här (redigerad endast i några mindre detaljer):<br /><br />"John Nilsson säger:<br />29 oktober 2011 kl. 23:04<br />---<br /><br />Tanja Bergkvist säger, kl. 17:07:<br />"Jag förstår inte denna besatthet av just bolagsstyrelserna. Även om man skulle kvotera in kvinnor så rör det sig om mindre än en tusendels promille av kvinnorna i landet som berörs.”<br /><br />Jag tror att det hela är ganska enkelt:<br /><br />Genom att fokusera på och rikta uppmärksamheten mot den manliga dominansen i toppen av företagen, får man lättare stöd för dogmen om en <span style="font-style:italic;">patriarkal könsmaktsordning</span>. Denna dogm är central i det feministiska politiska arbetet och möjliggör att stora resurser avsätts till olika slags satsningar och projekt enbart för kvinnor, med motiveringen att kompensera för eller motverka denna förmenta ”könsmaktsordning”. Ett exempel på en sådan exklusiv satsning på kvinnor, från politikernas och lagstiftarnas sida, finns uttryckt bland annat i ”Förordning (2005:1089) om statsbidrag för kvinnors organisering”:<br /><br /><a href="https://lagen.nu/2005:1089">https://lagen.nu/2005:1089</a><br /><br />(Någon liknande förordning om statsbidrag för mäns organisering finns mig veterligt inte).<br /><br />Om man istället valde att fokusera på att fler män än kvinnor slås ut socialt, lever ensamma, missbrukar droger, lever i kriminalitet och också oftare befolkar våra fängelser, skulle man tvingas fundera över om det i vårt samhälle finns några samhälleliga <span style="font-style:italic;">osynliga strukturer</span> som bidrar till att män slås ut lättare än kvinnor (om man nu ska analysera både mäns och kvinnors situation på samma sätt), och om det ändå inte finns <span style="font-style:italic;">några</span> fördelar med att vara kvinna i dagens samhälle. Av någon anledning pratar man dock mindre frimodigt om att sådana <span style="font-style:italic;">osynliga strukturer</span> skulle kunna vara inblandade i den större sociala utslagningen bland män, och att denna form av strukturer skulle vara angelägna att kompensera för eller motverka genom olika samhälleliga satsningar.<br /><br />Det faktum att män är överrepresenterade både i toppen och botten av samhället, utgör ett potentiellt hot mot föreställningen (eller den ovederhäftiga dogmen) om en patriarkal könsmaktsordning, där män på alla nivåer sägs vara överordnade kvinnor och strukturellt gynnade relativt dem. <span style="font-style:italic;">Därför</span> är man ”besatt” av hur det ser ut i toppen av samhället och i företagens börsstyrelser, medan man helt ignorerar mäns större utsatthet för social utslagning i botten av samhället och vilket kön som främst sitter i våra fängelser. Man är på något plan rätt medveten om att det egna problemformuleringsprivilegiet, och den egna framskjutna positionen i politiken, står och faller med denna dogm. Därför försvaras den också med näbbar och klor, genom ett ständigt strålkastarljus på vad som händer i ”toppen” av samhället, medan det som händer i ”botten” läggs i ett debattmässigt och genusvetenskapligt mörker.<br /><br />Den feministiska dogmen om en ”patriarkal könsmaktsordning” visar sig till sist alltså inte vara just mycket mera än ett pragmatiskt politiskt verktyg, och har alltså inget som helst med ”oberoende” eller ”objektiv” vetenskap att göra – all ”excellent genusvetenskap” till trots. Dogmen om den ”patriarkala könsmaktsordningen” fungerar, och används idag aktivt, istället som en pompöst uppbyggd härskarteknik, avsedd både att ”offer”-förklara kvinnor, för att därefter ensidigt kunna gynna dem, och att ”skyldig”-förklara män, för att därefter ensidigt kunna osynliggöra dem och deras lidande och svårigheter i samhället. För att denna härskarteknik skall vara fortsatt användbar, måste allt som motsäger den osynliggöras och allt som bekräftar den uppmärksammas, på nytt och på nytt. Därav ”denna besatthet”, som du talar om Tanja."<br /><br />( <a href="http://genusnytt.wordpress.com/2011/10/29/kastar-vi-bort-halva-begavningsreserven/#comment-79603">http://genusnytt.wordpress.com/2011/10/29/kastar-vi-bort-halva-begavningsreserven/#comment-79603</a> )Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-51454959343561396872011-08-03T18:31:00.003+02:002011-08-03T18:48:01.150+02:00Bortmodererad från Newsmill, del 2Blev just "refuserad" av Newsmill för nedanstående kommentar (#2) i denna artikel: <a href="http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/01/osloattentaten-g-r-inte-att-f-rst-utan-religi-s-kontext">http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/01/osloattentaten-g-r-inte-att-f-rst-utan-religi-s-kontext</a><br /><br />(Även om detta är ett långt och kanske lite spretigt inlägg, tycker jag att klart värre saker fått passera från andra kommentatorer tidigare).<br /><br />"Roland Sennerstam har skrivit en insiktsfull artikel på det stora hela, tycker jag. Den som inte själv har varit eller är starkt religiöst engagerad, riskerar onekligen att underskatta vilken genomgripande <br />betydelse religionen kan ha för en enskild människas liv och för hennes identitet, på gott och ont. För skall man komplettera den nästan helt negativa bilden av religionen som drivkraft, som nu dominerar debatten, kan man ju påminna om religionens betydelse för personer som:<br /><br />Mohandas K Gandhi (hindu) <br />Martin Luther King (kristen)<br />Badshah Khan (muslim - se denna filmpresentation <a href="http://www.thefrontiergandhi.com/about.html">http://www.thefrontiergandhi.com/about.html</a> )<br />Thich Nhat Hanh (buddist - här i en intervju om hur han skulle bemöta Usama Bin Ladin: <a href="http://caravanofdreams.wordpress.com/2011/05/03/thich-nhat-hanh-what-i-would-say-to-osama-bin-laden-interview-by-anne-a-simpkinson/">http://caravanofdreams.wordpress.com/2011/05/03/thich-nhat-hanh-what-i-would-say-to-osama-bin-laden-interview-by-anne-a-simpkinson/</a> ) <br /><br />Man kan också förstå Marx uttryck om att "religionen är ett opium för folket" och vad det är att vara religiös, på olika sätt. Nedan följer ett utdrag ur en intervju med Erich Fromm om detta (från <a href="http://www.scribd.com/doc/8895007/Erich-Fromm-Interview-To-Have-or-to-Be">http://www.scribd.com/doc/8895007/Erich-Fromm-Interview-To-Have-or-to-Be</a> ):<br /><br />"Giovanna Maria Pace: If you had to give yourself an ideololical label, what would you choose? <br /><br />Erich Fromm: I would define myself as a Marxian, and that means of course also as a humanist. <br /><br />Giovanna Maria Pace: But in „To Have Or to Be?“ you maintain that to reach the mode of being man needs religion. Marx said instead that religion is the opium of the people... <br /><br />Erich Fromm: This Marxian sentence, repeated to the point of boredom, is misinterpreted. In reality Marx was a “religious” man. <br /><br />Giovanna Maria Pace:How would you explain this sentence then? <br /><br />Erich Fromm: In his condemnation Marx referred to institutionalized {03} religion, that has precisely the function of anesthetizing men till they do not notice the injustice of which they are the perpetrators and the victims. Organized religion is in substance a mystification, a means of hiding the wickedness of the social system. If the Christian principles of love, equality, and freedom were really practiced instead of only preached, there would be no need for a special institution (the church) to take care of those principles. For Marx it is socialist society which realizes “concretely” the religious principles of equality, brotherly love, and freedom. <br /><br />Giovanna Maria Pace: A religiosity without God?<br /><br />Erich Fromm: Yes. For Marx what counts is man. He is the root of everything; while for capitalism, the aim are things, profit, and man is only a means to gain them. As an authentically religious individual, Marx could not be other than against “religion"." <br /><br />Vill man fördjupa sig ytterligare i detta, läser man vidare ur Fromms bok "On being human" (främst sidorna 166-170), som förutom nämnda Marx-citat också tar upp Ernst Blochs paradoxala tanke att "Only an atheist can be a good Christian, but certainly also only a good Christian can be a good atheist":<br /><br /><a href="http://books.google.se/books?id=5UxTf77f_w4C&pg=PA166&lpg=PA166&dq=marx+opium+fromm&source=bl&ots=bOIzRBlOiJ&sig=f_1l6_q5r2gtv4GlBs2zP2FOqLo&hl=sv&ei=50I5TtrzDIjLswbG-90v&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=7&ved=0CE4Q6AEwBg#v=onepage&q&f=false">http://books.google.se/books?id=5UxTf77f_w4C&pg=PA166&lpg=PA166&dq=marx+opium+fromm&source=bl&ots=bOIzRBlOiJ&sig=f_1l6_q5r2gtv4GlBs2zP2FOqLo&hl=sv&ei=50I5TtrzDIjLswbG-90v&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=7&ved=0CE4Q6AEwBg#v=onepage&q&f=false<br /></a><br />Artikeln "Det sekulära Europa vilar på andlig grund" är också intressant i sammanhanget, tycker jag:<br /><a href="http://www.svd.se/kultur/understrecket/det-sekulara-europa-vilar-pa-andlig-grund_454561.svd">http://www.svd.se/kultur/understrecket/det-sekulara-europa-vilar-pa-andlig-grund_454561.svd</a>"<br /><br />(Mitt förra blogginlägg <a href="http://tantvitro.blogspot.com/2011/07/bortmodererad-fran-newsmill-del-1.html">http://tantvitro.blogspot.com/2011/07/bortmodererad-fran-newsmill-del-1.html</a> baserade sig på ett utkast från 2011-07-30, men postades först idag 2011-08-03, om någon undrar hur jag kunde hänvisa till detta inlägg i det jag skrev "då" - alltså för ca 10 minuter sedan...).Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-2925308401075174712011-07-30T13:01:00.005+02:002011-08-03T19:02:16.306+02:00Bortmodererad från newsmill, del 1Nu har jag blivit bortmodererad två gånger från Newsmill, utan att jag tycker jag förtjänat detta.<br /><br />Att de tog bort min kommentar nedan (#20 i tråden till <a href="http://www.newsmill.se/artikel/2011/07/28/medias-sj-lvcensur-gynnar-inte-demokratin">http://www.newsmill.se/artikel/2011/07/28/medias-sj-lvcensur-gynnar-inte-demokratin</a>) kanske har att göra med att jag länkade till Flashback, eller min rätt "skarpa" avslutning, men varför valde de att moderera nästa kommentar (se <a href="http://tantvitro.blogspot.com/2011/08/bortmodererad-fran-newsmill-del-2.html">nästa blogginlägg</a>)? <br /><br />"Bertil Törestad säger det som borde vara självklart, men tyvärr inte alls är det. Även en så stor tidning som SvD hukar sig när det kommer till kritan, ser jag på <a href="https://www.flashback.org/p31873459">https://www.flashback.org/p31873459</a> .<br /><br />Om orden om "mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet" skall bli verklighet, krävs verkligt arbete och verkliga insatser för att uppnå detta. Det är bra, men det räcker inte att upprepa nyckelord som demokrati, öppenhet och humanitet, som några slags magiska trollformler typ Sim sala bim eller Abrakadabra - de vackra orden måste fyllas med innehåll. Det kan visserligen inte några politiker, tidningar eller andra medier göra åt oss, men de kunde åtminstone ge plats för dem som vill delta i detta demokratiska och offentliga samtal.<br /><br />Att strypa möjligheten för medborgarna att få ur sig vad de tänker och känner, tror jag bara är ett annat sätt att be om flera våldsdåd. Man lär i själva verket antidemokraterna samma läxa som Pavlovs hundar lärde sig: "när bomben smäller (klockan ringer), inskränks demokratin (kommer maten)". Det demokratiska samhället måste i själva verket uppmuntra till en omvänd betingning hos antidemokraterna: "när bomben smäller, fördjupas och utvecklas demokratin". Men kanske är denna uppgift omöjlig att klara ut, så länge som det demokratiska samhället självt förbehåller sig rätten att ta till våld? Är vi "demokrater" redo för en självrannsakan i denna fråga?<br /><br />( <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Pavlovs_hundar">http://sv.wikipedia.org/wiki/Pavlovs_hundar</a> )<br /><br />För några år sedan läste jag Marshall Rosenbergs bok "Nonviolent Communication" och jag tror faktiskt att han kan ha en nyckel till hur vi kan gå vidare. Nonviolent Communication syftar bland annat till att komma förbi varandras fiendebilder, att både kunna uttrycka sina egna behov och kunna ta till sig vad den andres behov är och på så sätt vartefter kunna se både sin egen och den andres mänsklighet, och kanske till sist kunna komma fram till ett gemensamt "kontrakt" om hur samlevnaden ska se ut.<br /><br />Utan att vara jätteinsatt i denna "teknik" eller detta förhållningssätt, tror jag att det vore ett mera konstruktivt sätt att möta "islamofobin", "det växande näthatet" eller hur man nu vill etikettera det man är rädd för och kanske rentav hatar (!). Men det kräver mycket mer än att bara stänga ner ett kommentarsfält i en tidning, eller att offentligt "ta avstånd" från något eller någon. Det kräver ett uthålligt engagemang och att man är beredd att "smutsa ner sig" i ett förbehållslöst möte med den förhatlige eller den förhatliga. Det kräver också att man värderar demokratin och öppenheten högre än dagsimagen hos den egna tidningen, det egna partiet, etc; att man är beredd att utsätta sig för risken att förknippas med dem, som synes vara "längst ifrån" ens egna goda värderingar och livsföring.<br /><br />(Kanske var det sådant här som Jesus kritiserade "fariséerna och de skriftlärda" för - deras vackra ord som i realiteten inte betydde något för dem? Var "fariséerna och de skriftlärda" i själva verket de första "politiskt korrekta"? (Och är det därför Per Mikael Nilsson här på Newsmill är så arg på de kristna; för att han känner att någonstans uppmanar "någon" både honom och oss andra till en självrannsakan, som varken han, jag eller någon annan är så särdeles intresserad av att underkasta sig?))<br /><br />Hur som helst, här är några länkar om Nonviolent Communication:<a href=" http://www.fnvc.se/"><br />http://www.fnvc.se/</a><br /><a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Nonviolent_Communication">http://en.wikipedia.org/wiki/Nonviolent_Communication<br /></a><a href="http://www.youtube.com/watch?v=-dpk5Z7GIFs">http://www.youtube.com/watch?v=-dpk5Z7GIFs</a><br />Permalänk | Anmäl #20 John H Nilsson, 2011-07-29, 20:57"Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-71688352241637375432011-07-21T23:33:00.006+02:002011-07-22T00:11:53.160+02:00They say jump, you say how high...Med anledning av Pär Ströms blogginlägg om <a href="http://genusnytt.wordpress.com/2011/07/21/film-med-mans-kollektiva-ursakt-till-kvinnor/">en film med mäns kollektiva ursäkt till kvinnor</a> och i respons till <a href="http://connywahlstrom.wordpress.com/2011/07/01/dear-woman/">Conny Wahlströms hyllning</a> vill jag säga följande: <br /><br />Jag tycker inte att männens ursäkt i filmen känns genuin. Det är inte så att jag tror att de medvetet ljuger, men jag tror att denna film i mångt och mycket "pressats fram" av den nästan helt dominerande feministiska politiska "diskursen" (det där hemska ordet...). - "They say jump, you say how high", ungefär...<br /><br />Männen i filmklippet "Dear Woman" uttalar sig nästan helt utifrån en "kvinnlig berättelse" om män, efter det tröttsamt enkelspåriga schemat att "alla män är förövare och alla kvinnor är offer". Männens uttalanden i filmen är inte grundade i någon motsvarande egenformulerad "manlig berättelse", om hur det är (eller kan ha varit) att vara man, och är därför inte trovärdig i mina ögon.<br /><br />Om det finns någon sanning i att män organiserar sig mera hierarkiskt, och har varit och är överordnade kvinnor, då följer också att en manlig frigörelse för det stora flertalet män också måste innebära en frigörelse från männen i toppen av maktpyramiden. De lemlästade soldaterna, de förolyckade arbetarna inom "infrastruktur-industrin", de utkonkurrerade och ensamma män som lever med sin flaska (eller dunk!) som bästa och enda sällskap - på vilket sätt har de dragit nytta av den så kallade "patriarkala könsmaktsordningen"? <br /><br />Nej, arbetar- och medelklasspojken och -mannen måste frigöra sig både från sin mamma och de kvinnor som tagit kanske tagit över hennes roll, från feministernas tendentiösa och oempatiska "berättelse" om vad det är att vara man, och från de män i maktpositioner som han kanske har sett upp till och låtit formulera vad som är manligt, utan att förstå att han i själva verket oftast har varit och är lurad och förtryckt av dem (också av feministiska dito som sviker hans rätt att formulera sin egen berättelse). <br /><br />Feminister medger ibland, och ofta motvilligt, att ”både män och kvinnor upprätthåller de traditionella och begränsande könsrollerna”. Betyder det att vi också snart kan emotse en liknande ”ursäkt”-film från kvinnor, och i synnerhet från de många man-bashande feministerna i politiken och i media, för att ”de” historiskt har begränsat och fortfarande begränsar mäns liv? (Även om en ”frampressad” motsvarande sådan ursäkt troligen inte heller skulle vara speciellt trovärdig...). <br /><br />Pelle Billing har också bloggat om detta:<br /><br /><a href="http://genusnytt.wordpress.com/2011/07/21/film-med-mans-kollektiva-ursakt-till-kvinnor/#comment-65399">http://genusnytt.wordpress.com/2011/07/21/film-med-mans-kollektiva-ursakt-till-kvinnor/#comment-65399</a>Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-59768406195738134692011-07-08T11:53:00.003+02:002011-07-08T11:57:52.100+02:00"My2feet - miljöblogg" skriver om Erich Fromm......och en bloggare som skriver om Erich Fromm förtjänar förstås att uppmärksammas:<br /><br /><a href="http://my2feetblog.blogspot.com/2011/06/att-ha-eller-att-vara.html">http://my2feetblog.blogspot.com/2011/06/att-ha-eller-att-vara.html</a><br /><br />:-)Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-70124641289344270102011-05-29T16:38:00.005+02:002011-05-29T17:00:55.836+02:00Pär Ström är värd en andra replik, SvD!Mailade nedanstående till Lena K Samuelsson, chefredaktör och ansvarig utgivare på SvD, efter att ha läst på <a href="http://genusnytt.wordpress.com/2011/05/27/svd-publicerar-inte-mitt-svar-till-schyman/">GenusNytt</a> att Pär Ström blivit refuserad i debatten med Gudrun Schyman om hans nya bok, <a href="http://www.dnv.se/mou/feministiska_myter.htm">Sex feministiska myter</a>:<br /><br /> <br />"John Nilsson till lena.k.samuelsson@svd.se<br /><br />Hej Lena K Samuelsson,<br /><br />Undertecknad har med stort intresse följt debatten på SvD:s Brännpunkt, mellan jämställdisten Pär Ström och feministen Gudrun Schyman. Nu har jag dock fått klart för mig, att ni inte tänker publicera Pär Ströms andra replik, som tack och lov ändå finns tillgänglig här:<br /><br /><a href="http://genusnytt.wordpress.com/2011/05/27/svd-publicerar-inte-mitt-svar-till-schyman/">http://genusnytt.wordpress.com/2011/05/27/svd-publicerar-inte-mitt-svar-till-schyman/<br /></a><br />Jag blev mycket besviken över detta, och tycker att det är svagt av er att inte ge Pär Ström samma utrymme som den etablerade elitfeministen Gudrun Schyman. Pär Ströms perspektiv är nytt och tydligen också utmanande, trots att det är sakligt. Det borde definitivt kunna diskuteras på ett ärligt sätt, i en tidning med de publicistiska ambitioner som jag uppfattar att SvD har, och på ett för bägge parter jämbördig utrymme.<br /><br />Trots min besvikelse, kan jag inte låta bli att småle lite, när jag tänker på att det "obundet moderata" SvD väljer att ge ett större utrymme åt en person, som under många år varit partiledare för det postkommunistiska Vänsterpartiet, än åt en person, som arbetar för den företagsvänliga tankesmedjan "den nya välfärden". Är frågorna längs den politiska "genusskalan" numera alltså viktigare för SvD, än frågorna längs den traditionella "höger-vänster-skalan"? I sådana fall borde kanske SvD börja kalla sig "obundet feministisk", och ingenting annat, tänker jag...<br /><br />Med vänlig hälsning och en förhoppning om att ni omprövar ert beslut och publicerar Pär Ströms andra replik.<br /><br />/John Nilsson"Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-8972236601152909317.post-35416268609466615532011-05-26T14:46:00.003+02:002011-05-26T15:13:06.370+02:00Kommentar till Pär Ström på SvDFöljande är en <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4rskarteknik"></a>kommentar till Pär Ströms genmäle till Gudrun Schyman på SvD <a href="http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/var-ar-dina-kallor-schyman_6196991.svd">Var är dina källor Schyman?</a> Jag publicerar den här, <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4rskarteknik"></a>eftersom den blev för lång för SvD:S kommentarsfält:<br /><br />Det är bra om det som Pär Ström skriver ifrågasätts på ett sakligt sätt, det kan föra jämställdhetsdebatten framåt. Men är det inte lite betecknande, att många av de första feministiska reaktionerna verkat gå på ryggmärgsreflex, snarare en intellektuell reflektion? Feministerna verkar ovana vid att bli emotsagda, och intressant nog prickar man in alla fem härskartekniker, som Berit ås formulerade på sjuttiotalet ( <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4rskarteknik">http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4rskarteknik</a> ).:<br /><br />1. Man vill <span style="font-style:italic;">osynliggöra</span> Pär Ström och hans perspektiv på jämställdhet och feminism, genom att uppmana menigheten att inte läsa Pär Ströms bok. Ett exempel:<br /><a href="http://dagens.etc.se/debatt/h%C3%A5ll-er-borta-fr%C3%A5n-str%C3%B6ms-bok">http://dagens.etc.se/debatt/h%C3%A5ll-er-borta-fr%C3%A5n-str%C3%B6ms-bok<br /></a><br /><br />2. Man <span style="font-style:italic;">förlöjligar </span>och angriper Pär Ström som person ( <a href="http://genusnytt.wordpress.com/2011/05/24/rovknullad-och-rikspucko-sager-kand-feminist/">http://genusnytt.wordpress.com/2011/05/24/rovknullad-och-rikspucko-sager-kand-feminist/</a> ).<br /><br />3. Man <span style="font-style:italic;">undanhåller information</span>, när man inte vill ta en saklig debatt och vägrar att grunda sina egna påståenden i specifika fakta, annat än att hänvisa till "hela bibliotek av forskning" etc. (samma referens som i punkt 1 ovan).<br /><br />4. Man <span style="font-style:italic;">dubbelbestraffar </span>män som Pär Ström, som ändå väljer att ge sig in i jämställdhetsdebatten. Länge har feminister sagt sig önska mer aktivitet från män i denna debatt och i jämställdhetsarbetet som helhet, men när detta nu blir till verklighet, då heter det plötsligt att debatten "kidnappas" av de som gör det som feministerna tidigare har sagt sig önska.<br /><a href="http://davidholmandotnet.files.wordpress.com/2011/05/schyman.png">http://davidholmandotnet.files.wordpress.com/2011/05/schyman.png<br /></a><br />5. Man <span style="font-style:italic;">påför</span> män <span style="font-style:italic;">skuld och skam</span>, när man utan egentlig motivation upprepar mantrat, att det finns en "patriarkal könsmaktsordning", som ensidigt gynnar män och missgynnar kvinnor. Men man förtiger samtidigt vad denna "könsmaktsordning" har för pris för många män - som Peller Billing skriver ( <a href="http://www.pellebilling.se/2011/01/vad-hander-nar-man-borjar-tala/">http://www.pellebilling.se/2011/01/vad-hander-nar-man-borjar-tala/</a> ):<br /><br />"Det manliga kollektivets makt har alltid haft den manliga kroppens försumbarhet som grund. Utan denna kroppsliga försumbarhet finns ingen manlig makt. För varje man genom historien som har haft inflytande, finns det en man (eller flera) som dött en alltför tidig död."<br /><br />Alla män får bära skulden för "den patriarkala könsmaktsordningen", men de enskilda män som själva blir offer i det mera hierarkiskt uppbyggda manliga kollektivet, bryr man sig inte om. Man erkänner inte heller att kvinnor vunnit på denna ordning, genom att de sluppit ta stora risker och utföra tunga jobb.<br /><br />Så, bästa feministvänner:<br />-"Gör om, gör rätt!", som det heter nu för tiden.Johnhttp://www.blogger.com/profile/06020424962232324335noreply@blogger.com2