Tankar, tvivel och tro...

Martin Luther King-dagen

2012-01-15T11:17:00.003+01:00

Martin Luther King har “alltid” varit en förebild för mig, för sin ickevåldsliga kamp för medborgerliga rättigheter för de svarta i USA, mot kriget i Vietnam och mot fattigdomen.

I morgon, den tredje måndagen i januari (i år den 16 januari), firas Martin Luther King-dagen i över 100 länder världen över, och i USA är denna dag en nationell helgdag:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Martin_Luther_King-dagen

I Sverige firas också denna dag, med arrangemang på många platser, varav många äger rum redan i dag, söndag:
http://www.martinlutherking.se/
http://www.krf.se/delta-i-martin-luther-king-festen-for-fred-rattvisa-och-ickevald

En princip (och ett citat) av Martin Luther King, från sistnämnda länkade sida, som jag brukar försöka hålla i minnet när jag skriver här och annorstädes:

“Motstånd genom ickevåld gör det möjligt för oss att motsätta oss det orättvisa systemet och samtidigt älska dem som upprätthåller det.”

Om mäns umbärlighet och feministers exploatering av patriarkala värderingar

2012-01-08T16:35:00.007+01:00

Två helt lysande inlägg, om samhällets syn på män som umbärliga varelser och om hur feminister, som säger sig vilja kämpa mot "den patriarkala könsmaktsordningen" i själva verket upprätthåller och exploaterar patriarkala värderingar, kommer från signaturen girlwriteswhat:

Tipset om girlwriteswhat kommer från Aktivarum.

Det feministiska är personligt

2011-12-05T20:22:00.006+01:00

"Det personliga är politiskt" är en feministisk devis, som vi hört av ganska länge, och fortfarande ibland hör av i debatten. Jag har vänt på det redan tidigare, och sagt att det kan vara lika riktigt att säga att "det politiska är personligt". Alltså, att det vi (eventuellt) engagerar oss politiskt i, i många fall på ett ganska tydligt sätt kopplar till våra personliga förhållanden och vår egen högst personliga "kamp" med tillvaron.

Jag tror dock inte det är frågan om antingen-eller här, utan snarare både-och. I vissa fall finns det kanske ingen riktigt önskvärd personlig lösning på ett problem, utan det som främst måste åtgärdas är den sociala eller politiska verkligheten. I andra fall kanske en persons eller en grupps "politiska" kamp, mera är ett uttryck för problem som vederbörande inte själv/-a vill ta i eller förmår bemästra, utan föredrar att (orättmätigt) lägga ut på omgivningen att "fixa".

Feministen sade:
-"Det personliga är politiskt".

Elakt läst kan detta bli: -"Mina personliga problem är ditt och alla andras fel".

Jämställdisten sade:
-"Det politiska (i synnerhet det feministiska) är personligt".

"Seriöst" läst kan detta bli: -"Kanske bör jag fråga mig varför jag engagerar mig så starkt i vissa politiska/genusrelaterade frågor och istället söka "lösningen" någon annanstans - kanske rentav i ”medvetandehöjande” psykoterapi, genom att utmana mina föreställningar om det motsatta könet (i tillämpliga fall), eller kanske bara genom att jobba på mina relationer till andra?"

Vad jag vill säga är att detta med det personliga och det politiska är en dubbelriktad gata, och att de "trafikanter" man träffar på i debatten, rimligen (i olika utsträckning) drivs både av relevanta politiska motiv, och av (för politiken) mindre relevanta personliga dito. Så måste det antagligen vara, men det kan ju i alla fall vara bra att hålla i minnet. I den mån vi vill varandra väl, kan man ju försöka förstå om den andres problem verkligen är politiskt betingat, eller om det mera har med något personligt (problem) att göra – och försöka anpassa sitt bemötande därefter.

Kanske är det detta som SCUM-entusiasterna missar? Att när man hyllar Solanas uppmaning till utrotning av alla män, så träffar inte detta bara den "politiska" delen av många män, utan också den personliga? Och eftersom entusiasmen verkar så stor hos somliga SCUM-förespråkare, så slår den uppenbarligen an en "personlig" ton hos dessa också. Det handlar alltså inte bara om ”politisk satir” eller gångna tiders ”patriarkala könsmaktsordning”, utan verkar träffa mycket djupare än så, också hos dessa ”politiskt medvetna” feminister. Kanske kan man fråga sig hur ”personligt medvetna” de är om sig själva (och andra), när de inte verkar kunna sätta sig in i många mäns känsla av utsatthet och av att vara orättvist anklagade? När till och med feministiska recensenter blir skrämda av den kvinnliga publikens entusiasm (se http://www.pellebilling.se/2011/11/scum-forestallningen-appladeras-euforiskt/), så förstår man att starka krafter är i rörelse.

Kanske är vi lika goda kålsupare i detta alltså – på ena sidan de så kallat lättkränkta männen eller "tönt-antifeministerna" (Susanna Alakoskis uttryck i http://www.kristianstadsbladet.se/kultur/article1584711/Scum-med-sprangkraft.html) och på den andra sidan de lyriska media- och kulturelitsfeministerna - i det att vi tar det hela väldigt personligt. Att den ene är sårad och kränkt och den andre euforisk och lycklig, förändrar inte det faktum att det emotionella inslaget är påtagligt i båda fallen. Kanske har de/vi ”sårade och kränkta” svårt att se en relevant politisk dimensionen av saken (om det finns någon...), men de ”euforiska och lyckliga” har sannerligen också svårt att se (och erkänna betydelsen av) den personliga dimensionen. Kanske skulle "de lyckliga" därför försöka lyssna lite mer med sitt "personliga öra", och de "kränkta" försöka lyssna lite mer med sitt "politiska" dito - och kanske skulle båda grupperna i alla förekommande fall försöka lyssna mer med båda sina "öron"?

Till sist, Susanna Alakoski frågar sig i ovan nämnda, tämligen "politiskt korrekta", recension:

"Får kvinnor visa sitt ursinne över huvudtaget?"

Ja, i den mån kvinnor verkligen är ursinniga, bör de väl rimligen också få visa detta sitt ursinne. Men jag frågar mig, och riktar dessutom denna personliga fråga till Susanna Alakoski, och alla andra, som eventuellt känner sig utmanade av det jag skrivit ovan:

Får män visa sin sårbarhet överhuvudtaget?

Prioritera "mäns mående och möjligheter" framför "mäns våld mot kvinnor"

2011-11-06T15:49:00.006+01:00

Nedanstående är en del av en kommentar, som jag skrev till en artikel på Pelle Billings blogg:

"BRÅ skriver ( http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=6&module_instance=2 ) att:

“85 procent av de misstänkta är män (2010)
60 procent av all anmäld misshandel drabbar män (2010)”

Av detta kan man dra olika slutsatser:

Slutsats - Alternativ 1:
85% av alla svin är män, och mot den bakgrunden är det inte mer än rätt att fler män än kvinnor drabbas av detta våld (60% mot “[cirka] en tredjedel” enligt BRÅ). Men eftersom det ännu inte är 85% av männen som drabbas av våldet, är det allra viktigaste att uppmärksamma den “orättvist” stora andel kvinnor som drabbas av detta misshandelsvåld, så att andelen “förövare” (misshandlande män respektive kvinnor), på ett “jämställt” sätt står i relation till andelen “offer” (hur många män respektive kvinnor som misshandlas). Därav myntandet och användandet av termen “mäns våld mot kvinnor”.

Slutsats - Alternativ 2:
Våldsanvändande är destruktivt både för den som utövar våldet och för den som drabbas av det, och samhället behöver arbeta mot ALL våldsanvändning - även den som kanaliseras genom det egna polisväsendet och den egna militären. Att snart sagt dubbelt så många män som kvinnor drabbas av misshandelsvåldet (60% mot “[cirka] en tredjedel”), och att så många som 85% av de misstänkta förövarna är män, är en indikation på att detta samhälle i första hand är utformat efter kvinnors behov och inte efter mäns - eftersom män som mår bra inte använder våld mot sina medmänniskor. Därför måste det avsättas GIGANTISKA RESURSER för att ställa om samhället i en riktning där män faktiskt tillåts leva bra liv, eftersom män som mår bra faktisk kan hantera sina känslor vaket och kreativt (även känslor av vanmakt), och inte kommer att misshandla någon, vare sig denne “någon” är en kvinna, en man eller ett barn. I ett samhälle där män mår bra, kommer heller inte dubbelt så många män som kvinnor att behöva vara rädda för att bli misshandlade av (andra) män, varför mäns mående och möjligheter också på detta sätt i högsta grad är en mansfråga.

Den slutsats man kan dra av detta är alltså: att resurser i första hand bör avsättas “för mäns mående och möjligheter” snarare än “mot mäns våld mot kvinnor”. För borde man inte inse och erkänna att det nu är dags att satsa ordentligt på männen, i synnerhet som det uppenbarligen anses vara de som är “problemet”, de som är ansvariga för den “patriarkala könsmaktsordningen”, allt våld, all miljöförstöring etc etc?

Är det kanske rentav äntligen dags att inse vidden av samhällets ENORMA KRAV på oss män, och vad de har gjort med oss, snarare än att bara fortsätta slå på oss in absurdum? Vi har historiskt tilldelats, och tagit på oss, den otacksamma rollen av att vara umbärliga människor, alltid redo att offra oss i resursanskaffningen/arbetslivet och i försvaret av kvinnorna och barnen. Och trots den stolthet man förväntas känna som till exempel elitsoldat i US Marines “The few, The proud, The Marines” ( http://www.youtube.com/watch?v=5hbTDolkEhs ), så undrar jag om det inte finns en liten pojke inom varje man, som skäms för att han som pojke (och man) inte betraktas som lika viktig som flickorna (och kvinnorna) , när han inser att han är umbärlig och möjlig att offra. Kanske är det också just därför som män erbjuds att vara “The Few, The Proud, The Marines” - en slags kompensatorisk stolthet för den skam det är att vara reducerad till en förbrukningsvara, till “kanonmat”, och att vara “objektifierad”, till att betraktas som ett instrument för i första hand kvinnors överlevnad? Utgör inte denna kompensatoriska stolthet snarast ett slags “opium för männen”, för att parafrasera Karl Marx?

Samhället tar ifrån oss män vår stolthet och glädje över att finnas till, när det gör oss till umbärliga människor och kräver att vi lär oss betrakta andra gruppers män som likaledes umbärliga människor. Samhället tömmer vårt liv på känslor, närhet, nyfikenhet, intimitet och sensualism, när det kräver av oss att vi skall göra oss brutalt okänsliga för våra egna och andras behov - dels i farliga arbeten och ett allmänt stressande och konkurrensinriktat arbetsliv, dels i försvaret av den egna gruppen (läs: de egna kvinnorna), där vi förväntas vara “manliga nog” att vara beredda både att offra oss själva och att göra illa och döda andra människor (främst män för övrigt…) - människor (läs: män) som säkerligen vill leva lika goda och fria liv som vi själva vill göra. När samhället slutar ställa dess orimliga krav på oss män - att både kunna vara inkännande familjefäder, makar eller älskare, och själlösa, brutala mördarmaskiner - då kommer kanske våldsanvändningen och -statistiken att förändras. Men den kommer knappast att förändras av ett fortsatt skuld- och skambeläggande av män i sig, för vad de är och att de gör vad som förväntas av dem trots att de mår j-vligt dåligt av det - vilket också till sist visar sig i olika former av destruktivitet mot både sig själva och andra (missbruk, kriminalitet, våld, mord och självmord etc)."

Mer om den så kallade "patriarkala könsmaktsordningen"

2011-10-29T23:09:00.003+02:00

Jag skrev ett svar till en kommentar som Tanja Bergkvist skrivit på Pär Ströms blogg GenusNytt ( http://genusnytt.wordpress.com/2011/10/29/kastar-vi-bort-halva-begavningsreserven/#comment-79575 ), och vill återge den också här (redigerad endast i några mindre detaljer):

"John Nilsson säger:
29 oktober 2011 kl. 23:04
---

Tanja Bergkvist säger, kl. 17:07:
"Jag förstår inte denna besatthet av just bolagsstyrelserna. Även om man skulle kvotera in kvinnor så rör det sig om mindre än en tusendels promille av kvinnorna i landet som berörs.”

Jag tror att det hela är ganska enkelt:

Genom att fokusera på och rikta uppmärksamheten mot den manliga dominansen i toppen av företagen, får man lättare stöd för dogmen om en patriarkal könsmaktsordning. Denna dogm är central i det feministiska politiska arbetet och möjliggör att stora resurser avsätts till olika slags satsningar och projekt enbart för kvinnor, med motiveringen att kompensera för eller motverka denna förmenta ”könsmaktsordning”. Ett exempel på en sådan exklusiv satsning på kvinnor, från politikernas och lagstiftarnas sida, finns uttryckt bland annat i ”Förordning (2005:1089) om statsbidrag för kvinnors organisering”:

https://lagen.nu/2005:1089

(Någon liknande förordning om statsbidrag för mäns organisering finns mig veterligt inte).

Om man istället valde att fokusera på att fler män än kvinnor slås ut socialt, lever ensamma, missbrukar droger, lever i kriminalitet och också oftare befolkar våra fängelser, skulle man tvingas fundera över om det i vårt samhälle finns några samhälleliga osynliga strukturer som bidrar till att män slås ut lättare än kvinnor (om man nu ska analysera både mäns och kvinnors situation på samma sätt), och om det ändå inte finns några fördelar med att vara kvinna i dagens samhälle. Av någon anledning pratar man dock mindre frimodigt om att sådana osynliga strukturer skulle kunna vara inblandade i den större sociala utslagningen bland män, och att denna form av strukturer skulle vara angelägna att kompensera för eller motverka genom olika samhälleliga satsningar.

Det faktum att män är överrepresenterade både i toppen och botten av samhället, utgör ett potentiellt hot mot föreställningen (eller den ovederhäftiga dogmen) om en patriarkal könsmaktsordning, där män på alla nivåer sägs vara överordnade kvinnor och strukturellt gynnade relativt dem. Därför är man ”besatt” av hur det ser ut i toppen av samhället och i företagens börsstyrelser, medan man helt ignorerar mäns större utsatthet för social utslagning i botten av samhället och vilket kön som främst sitter i våra fängelser. Man är på något plan rätt medveten om att det egna problemformuleringsprivilegiet, och den egna framskjutna positionen i politiken, står och faller med denna dogm. Därför försvaras den också med näbbar och klor, genom ett ständigt strålkastarljus på vad som händer i ”toppen” av samhället, medan det som händer i ”botten” läggs i ett debattmässigt och genusvetenskapligt mörker.

Den feministiska dogmen om en ”patriarkal könsmaktsordning” visar sig till sist alltså inte vara just mycket mera än ett pragmatiskt politiskt verktyg, och har alltså inget som helst med ”oberoende” eller ”objektiv” vetenskap att göra – all ”excellent genusvetenskap” till trots. Dogmen om den ”patriarkala könsmaktsordningen” fungerar, och används idag aktivt, istället som en pompöst uppbyggd härskarteknik, avsedd både att ”offer”-förklara kvinnor, för att därefter ensidigt kunna gynna dem, och att ”skyldig”-förklara män, för att därefter ensidigt kunna osynliggöra dem och deras lidande och svårigheter i samhället. För att denna härskarteknik skall vara fortsatt användbar, måste allt som motsäger den osynliggöras och allt som bekräftar den uppmärksammas, på nytt och på nytt. Därav ”denna besatthet”, som du talar om Tanja."

( http://genusnytt.wordpress.com/2011/10/29/kastar-vi-bort-halva-begavningsreserven/#comment-79603 )

Bortmodererad från Newsmill, del 2

2011-08-03T18:31:00.003+02:00

Blev just "refuserad" av Newsmill för nedanstående kommentar (#2) i denna artikel: http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/01/osloattentaten-g-r-inte-att-f-rst-utan-religi-s-kontext

(Även om detta är ett långt och kanske lite spretigt inlägg, tycker jag att klart värre saker fått passera från andra kommentatorer tidigare).

"Roland Sennerstam har skrivit en insiktsfull artikel på det stora hela, tycker jag. Den som inte själv har varit eller är starkt religiöst engagerad, riskerar onekligen att underskatta vilken genomgripande
betydelse religionen kan ha för en enskild människas liv och för hennes identitet, på gott och ont. För skall man komplettera den nästan helt negativa bilden av religionen som drivkraft, som nu dominerar debatten, kan man ju påminna om religionens betydelse för personer som:

Mohandas K Gandhi (hindu)
Martin Luther King (kristen)
Badshah Khan (muslim - se denna filmpresentation http://www.thefrontiergandhi.com/about.html )
Thich Nhat Hanh (buddist - här i en intervju om hur han skulle bemöta Usama Bin Ladin: http://caravanofdreams.wordpress.com/2011/05/03/thich-nhat-hanh-what-i-would-say-to-osama-bin-laden-interview-by-anne-a-simpkinson/ )

Man kan också förstå Marx uttryck om att "religionen är ett opium för folket" och vad det är att vara religiös, på olika sätt. Nedan följer ett utdrag ur en intervju med Erich Fromm om detta (från http://www.scribd.com/doc/8895007/Erich-Fromm-Interview-To-Have-or-to-Be ):

"Giovanna Maria Pace: If you had to give yourself an ideololical label, what would you choose?

Erich Fromm: I would define myself as a Marxian, and that means of course also as a humanist.

Giovanna Maria Pace: But in „To Have Or to Be?“ you maintain that to reach the mode of being man needs religion. Marx said instead that religion is the opium of the people...

Erich Fromm: This Marxian sentence, repeated to the point of boredom, is misinterpreted. In reality Marx was a “religious” man.

Giovanna Maria Pace:How would you explain this sentence then?

Erich Fromm: In his condemnation Marx referred to institutionalized {03} religion, that has precisely the function of anesthetizing men till they do not notice the injustice of which they are the perpetrators and the victims. Organized religion is in substance a mystification, a means of hiding the wickedness of the social system. If the Christian principles of love, equality, and freedom were really practiced instead of only preached, there would be no need for a special institution (the church) to take care of those principles. For Marx it is socialist society which realizes “concretely” the religious principles of equality, brotherly love, and freedom.

Giovanna Maria Pace: A religiosity without God?

Erich Fromm: Yes. For Marx what counts is man. He is the root of everything; while for capitalism, the aim are things, profit, and man is only a means to gain them. As an authentically religious individual, Marx could not be other than against “religion"."

Vill man fördjupa sig ytterligare i detta, läser man vidare ur Fromms bok "On being human" (främst sidorna 166-170), som förutom nämnda Marx-citat också tar upp Ernst Blochs paradoxala tanke att "Only an atheist can be a good Christian, but certainly also only a good Christian can be a good atheist":

http://books.google.se/books?id=5UxTf77f_w4C&pg=PA166&lpg=PA166&dq=marx+opium+fromm&source=bl&ots=bOIzRBlOiJ&sig=f_1l6_q5r2gtv4GlBs2zP2FOqLo&hl=sv&ei=50I5TtrzDIjLswbG-90v&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=7&ved=0CE4Q6AEwBg#v=onepage&q&f=false

Artikeln "Det sekulära Europa vilar på andlig grund" är också intressant i sammanhanget, tycker jag:
http://www.svd.se/kultur/understrecket/det-sekulara-europa-vilar-pa-andlig-grund_454561.svd"

(Mitt förra blogginlägg http://tantvitro.blogspot.com/2011/07/bortmodererad-fran-newsmill-del-1.html baserade sig på ett utkast från 2011-07-30, men postades först idag 2011-08-03, om någon undrar hur jag kunde hänvisa till detta inlägg i det jag skrev "då" - alltså för ca 10 minuter sedan...).

Bortmodererad från newsmill, del 1

2011-07-30T13:01:00.005+02:00

Nu har jag blivit bortmodererad två gånger från Newsmill, utan att jag tycker jag förtjänat detta.

Att de tog bort min kommentar nedan (#20 i tråden till http://www.newsmill.se/artikel/2011/07/28/medias-sj-lvcensur-gynnar-inte-demokratin) kanske har att göra med att jag länkade till Flashback, eller min rätt "skarpa" avslutning, men varför valde de att moderera nästa kommentar (se nästa blogginlägg)?

"Bertil Törestad säger det som borde vara självklart, men tyvärr inte alls är det. Även en så stor tidning som SvD hukar sig när det kommer till kritan, ser jag på https://www.flashback.org/p31873459 .

Om orden om "mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet" skall bli verklighet, krävs verkligt arbete och verkliga insatser för att uppnå detta. Det är bra, men det räcker inte att upprepa nyckelord som demokrati, öppenhet och humanitet, som några slags magiska trollformler typ Sim sala bim eller Abrakadabra - de vackra orden måste fyllas med innehåll. Det kan visserligen inte några politiker, tidningar eller andra medier göra åt oss, men de kunde åtminstone ge plats för dem som vill delta i detta demokratiska och offentliga samtal.

Att strypa möjligheten för medborgarna att få ur sig vad de tänker och känner, tror jag bara är ett annat sätt att be om flera våldsdåd. Man lär i själva verket antidemokraterna samma läxa som Pavlovs hundar lärde sig: "när bomben smäller (klockan ringer), inskränks demokratin (kommer maten)". Det demokratiska samhället måste i själva verket uppmuntra till en omvänd betingning hos antidemokraterna: "när bomben smäller, fördjupas och utvecklas demokratin". Men kanske är denna uppgift omöjlig att klara ut, så länge som det demokratiska samhället självt förbehåller sig rätten att ta till våld? Är vi "demokrater" redo för en självrannsakan i denna fråga?

( http://sv.wikipedia.org/wiki/Pavlovs_hundar )

För några år sedan läste jag Marshall Rosenbergs bok "Nonviolent Communication" och jag tror faktiskt att han kan ha en nyckel till hur vi kan gå vidare. Nonviolent Communication syftar bland annat till att komma förbi varandras fiendebilder, att både kunna uttrycka sina egna behov och kunna ta till sig vad den andres behov är och på så sätt vartefter kunna se både sin egen och den andres mänsklighet, och kanske till sist kunna komma fram till ett gemensamt "kontrakt" om hur samlevnaden ska se ut.

Utan att vara jätteinsatt i denna "teknik" eller detta förhållningssätt, tror jag att det vore ett mera konstruktivt sätt att möta "islamofobin", "det växande näthatet" eller hur man nu vill etikettera det man är rädd för och kanske rentav hatar (!). Men det kräver mycket mer än att bara stänga ner ett kommentarsfält i en tidning, eller att offentligt "ta avstånd" från något eller någon. Det kräver ett uthålligt engagemang och att man är beredd att "smutsa ner sig" i ett förbehållslöst möte med den förhatlige eller den förhatliga. Det kräver också att man värderar demokratin och öppenheten högre än dagsimagen hos den egna tidningen, det egna partiet, etc; att man är beredd att utsätta sig för risken att förknippas med dem, som synes vara "längst ifrån" ens egna goda värderingar och livsföring.

(Kanske var det sådant här som Jesus kritiserade "fariséerna och de skriftlärda" för - deras vackra ord som i realiteten inte betydde något för dem? Var "fariséerna och de skriftlärda" i själva verket de första "politiskt korrekta"? (Och är det därför Per Mikael Nilsson här på Newsmill är så arg på de kristna; för att han känner att någonstans uppmanar "någon" både honom och oss andra till en självrannsakan, som varken han, jag eller någon annan är så särdeles intresserad av att underkasta sig?))

Hur som helst, här är några länkar om Nonviolent Communication:
http://www.fnvc.se/
http://en.wikipedia.org/wiki/Nonviolent_Communication
http://www.youtube.com/watch?v=-dpk5Z7GIFs
Permalänk | Anmäl #20 John H Nilsson, 2011-07-29, 20:57"

They say jump, you say how high...

2011-07-21T23:33:00.006+02:00

Med anledning av Pär Ströms blogginlägg om en film med mäns kollektiva ursäkt till kvinnor och i respons till Conny Wahlströms hyllning vill jag säga följande:

Jag tycker inte att männens ursäkt i filmen känns genuin. Det är inte så att jag tror att de medvetet ljuger, men jag tror att denna film i mångt och mycket "pressats fram" av den nästan helt dominerande feministiska politiska "diskursen" (det där hemska ordet...). - "They say jump, you say how high", ungefär...

Männen i filmklippet "Dear Woman" uttalar sig nästan helt utifrån en "kvinnlig berättelse" om män, efter det tröttsamt enkelspåriga schemat att "alla män är förövare och alla kvinnor är offer". Männens uttalanden i filmen är inte grundade i någon motsvarande egenformulerad "manlig berättelse", om hur det är (eller kan ha varit) att vara man, och är därför inte trovärdig i mina ögon.

Om det finns någon sanning i att män organiserar sig mera hierarkiskt, och har varit och är överordnade kvinnor, då följer också att en manlig frigörelse för det stora flertalet män också måste innebära en frigörelse från männen i toppen av maktpyramiden. De lemlästade soldaterna, de förolyckade arbetarna inom "infrastruktur-industrin", de utkonkurrerade och ensamma män som lever med sin flaska (eller dunk!) som bästa och enda sällskap - på vilket sätt har de dragit nytta av den så kallade "patriarkala könsmaktsordningen"?

Nej, arbetar- och medelklasspojken och -mannen måste frigöra sig både från sin mamma och de kvinnor som tagit kanske tagit över hennes roll, från feministernas tendentiösa och oempatiska "berättelse" om vad det är att vara man, och från de män i maktpositioner som han kanske har sett upp till och låtit formulera vad som är manligt, utan att förstå att han i själva verket oftast har varit och är lurad och förtryckt av dem (också av feministiska dito som sviker hans rätt att formulera sin egen berättelse).

Feminister medger ibland, och ofta motvilligt, att ”både män och kvinnor upprätthåller de traditionella och begränsande könsrollerna”. Betyder det att vi också snart kan emotse en liknande ”ursäkt”-film från kvinnor, och i synnerhet från de många man-bashande feministerna i politiken och i media, för att ”de” historiskt har begränsat och fortfarande begränsar mäns liv? (Även om en ”frampressad” motsvarande sådan ursäkt troligen inte heller skulle vara speciellt trovärdig...).

Pelle Billing har också bloggat om detta:

http://genusnytt.wordpress.com/2011/07/21/film-med-mans-kollektiva-ursakt-till-kvinnor/#comment-65399

"My2feet - miljöblogg" skriver om Erich Fromm...

2011-07-08T11:53:00.003+02:00

...och en bloggare som skriver om Erich Fromm förtjänar förstås att uppmärksammas:

http://my2feetblog.blogspot.com/2011/06/att-ha-eller-att-vara.html

:-)

Pär Ström är värd en andra replik, SvD!

2011-05-29T16:38:00.005+02:00

Mailade nedanstående till Lena K Samuelsson, chefredaktör och ansvarig utgivare på SvD, efter att ha läst på GenusNytt att Pär Ström blivit refuserad i debatten med Gudrun Schyman om hans nya bok, Sex feministiska myter:

"John Nilsson till lena.k.samuelsson@svd.se

Hej Lena K Samuelsson,

Undertecknad har med stort intresse följt debatten på SvD:s Brännpunkt, mellan jämställdisten Pär Ström och feministen Gudrun Schyman. Nu har jag dock fått klart för mig, att ni inte tänker publicera Pär Ströms andra replik, som tack och lov ändå finns tillgänglig här:

http://genusnytt.wordpress.com/2011/05/27/svd-publicerar-inte-mitt-svar-till-schyman/

Jag blev mycket besviken över detta, och tycker att det är svagt av er att inte ge Pär Ström samma utrymme som den etablerade elitfeministen Gudrun Schyman. Pär Ströms perspektiv är nytt och tydligen också utmanande, trots att det är sakligt. Det borde definitivt kunna diskuteras på ett ärligt sätt, i en tidning med de publicistiska ambitioner som jag uppfattar att SvD har, och på ett för bägge parter jämbördig utrymme.

Trots min besvikelse, kan jag inte låta bli att småle lite, när jag tänker på att det "obundet moderata" SvD väljer att ge ett större utrymme åt en person, som under många år varit partiledare för det postkommunistiska Vänsterpartiet, än åt en person, som arbetar för den företagsvänliga tankesmedjan "den nya välfärden". Är frågorna längs den politiska "genusskalan" numera alltså viktigare för SvD, än frågorna längs den traditionella "höger-vänster-skalan"? I sådana fall borde kanske SvD börja kalla sig "obundet feministisk", och ingenting annat, tänker jag...

Med vänlig hälsning och en förhoppning om att ni omprövar ert beslut och publicerar Pär Ströms andra replik.

/John Nilsson"

Kommentar till Pär Ström på SvD

2011-05-26T14:46:00.003+02:00

Följande är en kommentar till Pär Ströms genmäle till Gudrun Schyman på SvD Var är dina källor Schyman? Jag publicerar den här, eftersom den blev för lång för SvD:S kommentarsfält:

Det är bra om det som Pär Ström skriver ifrågasätts på ett sakligt sätt, det kan föra jämställdhetsdebatten framåt. Men är det inte lite betecknande, att många av de första feministiska reaktionerna verkat gå på ryggmärgsreflex, snarare en intellektuell reflektion? Feministerna verkar ovana vid att bli emotsagda, och intressant nog prickar man in alla fem härskartekniker, som Berit ås formulerade på sjuttiotalet ( http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4rskarteknik ).:

1. Man vill osynliggöra Pär Ström och hans perspektiv på jämställdhet och feminism, genom att uppmana menigheten att inte läsa Pär Ströms bok. Ett exempel:
http://dagens.etc.se/debatt/h%C3%A5ll-er-borta-fr%C3%A5n-str%C3%B6ms-bok

2. Man förlöjligar och angriper Pär Ström som person ( http://genusnytt.wordpress.com/2011/05/24/rovknullad-och-rikspucko-sager-kand-feminist/ ).

3. Man undanhåller information, när man inte vill ta en saklig debatt och vägrar att grunda sina egna påståenden i specifika fakta, annat än att hänvisa till "hela bibliotek av forskning" etc. (samma referens som i punkt 1 ovan).

4. Man dubbelbestraffar män som Pär Ström, som ändå väljer att ge sig in i jämställdhetsdebatten. Länge har feminister sagt sig önska mer aktivitet från män i denna debatt och i jämställdhetsarbetet som helhet, men när detta nu blir till verklighet, då heter det plötsligt att debatten "kidnappas" av de som gör det som feministerna tidigare har sagt sig önska.
http://davidholmandotnet.files.wordpress.com/2011/05/schyman.png

5. Man påför män skuld och skam, när man utan egentlig motivation upprepar mantrat, att det finns en "patriarkal könsmaktsordning", som ensidigt gynnar män och missgynnar kvinnor. Men man förtiger samtidigt vad denna "könsmaktsordning" har för pris för många män - som Peller Billing skriver ( http://www.pellebilling.se/2011/01/vad-hander-nar-man-borjar-tala/ ):

"Det manliga kollektivets makt har alltid haft den manliga kroppens försumbarhet som grund. Utan denna kroppsliga försumbarhet finns ingen manlig makt. För varje man genom historien som har haft inflytande, finns det en man (eller flera) som dött en alltför tidig död."

Alla män får bära skulden för "den patriarkala könsmaktsordningen", men de enskilda män som själva blir offer i det mera hierarkiskt uppbyggda manliga kollektivet, bryr man sig inte om. Man erkänner inte heller att kvinnor vunnit på denna ordning, genom att de sluppit ta stora risker och utföra tunga jobb.

Så, bästa feministvänner:
-"Gör om, gör rätt!", som det heter nu för tiden.

Den feministiska könsmaktsordningen

2011-04-09T07:01:00.004+02:00

Skrev en kommentar till ett inlägg på Pär Ströms blogg GenusNytt, som jag tyckte blev så pass intressant att jag också vill publicera den här.

Pär Ströms inlägg

Det är lite spännande att se hur den feministiska rörelsen alltmer verkar hemfalla till så kallat ”manliga härskartekniker” (till exempel det osynliggörande av mäns insatser i riskfyllda jobb som det talas om i filmen ovan), medan den spirande jämställdistiska rörelsen (till exempel här på Pärs blogg), argumenterar utifrån de argument som tidigare feminister lagt fram. Jag tänker dels på kraven på en könsneutral lagstiftning, dels på den något mera svårgreppbara ”konstruktionen av kön”, där feminister sällan vill erkänna att de traditionella könsrollerna ibland gynnar kvinnor (och att de därför fortfarande vidmakthålls av dem).

Med hjälp av teorin om ”den patriarkala könsmaktsordningen” inför nu feministerna på område efter område ”förebyggande” eller ”kompenserande” diskriminering, i form kvotering av kvinnor till attraktiva utbildningar och arbeten, eller genom andra särskilda insatser eller särskild lagstiftning, som enbart fokuserar på kvinnors situation. Med denna raffinerade och snarast institutionaliserade härskarteknik, blir det i princip möjligt att göra särskilda insatser på alla områden och ge kvinnor större rättigheter än män överallt, i alla sammanhang.

Så länge som man lyckas upprätthålla en föreställning, eller en illusion, om att det finns en ”patriarkal könsmaktsordning” som enbart gynnar män och missgynnar kvinnor, så länge kan man också arbeta på att införa en likaledes ensidig ”feministisk könsmaktsordning”. Men denna feministiska könsmaktsordning är, ur ett ”jämställdistiskt” perspektiv, snarare bara är en spegelbild av den patriarkala variant som feministerna sedan länge pratat om. Det är inte det jämställda samhälle, som många av oss trott att feministerna har kämpat för, det samhälle som ger individer av båda könen så stort utrymme att välja som möjligt.

De tidigare feministerna kämpade med all rätta för ett jämställt samhälle. Dagens feminister verkar dock i en allt större utsträckning mera kämpa för en ”feministisk könsmaktsordning”, där allt har sin utgångspunkt i kvinnors situation och intressen. Detta anser de antagligen vara nödvändigt för att stå emot den ”patriarkala könsmaktsordningen”, men problemet är att ett fullständigt genomförande av en feministisk sådan ordning, bara byter tecken på variablerna i ekvationen. Slutresultatet blir detsamma: ett samhälle som diskriminerar ett av könen.

För att ett jämställt samhälle ska bli möjligt, måste båda könens över- och underlägen erkännas. De svårigheter som kvinnor och män står inför förtjänar att uppmärksammas lika mycket, liksom de områden där respektive kön på något sätt är gynnade. Dagens feminister måste inse att det är de som har problemformuleringsprivilegiet i dagens genusdiskussion, och att de därmed är makthavarna i densamma. De måste också inse att de, likaväl som män, ibland (eller rentav ofta) använder härskartekniker för att försvara och befästa sin position ”på toppen”, men att detta dessvärre är ett hinder för en sund jämställdhet, en jämställdhet för båda könen.

Grunden för ett jämställt samhälle, eller ett samhälle där individen ges så stort utrymme som möjligt att forma sitt eget liv, oberoende av kön, måste också vila i en adekvat beskrivning av förutsättningarna för ett sådant samhälle. I den beskrivningen måste hänsyn tas både till rent fysisk och biologisk forskning om människan, såväl som till psykologisk och social dito. Att fortsätta att negligera de faktiska könsrelaterade skillnader i det ”biologiska substrat”, som mäns och kvinnors psykologiska och sociala liv vilar på, kommer bara att försvåra och försena formulerandet av en sådan verklighetsnära beskrivning. Därför bör genusforskningen alltmera sträva efter att integrera den egna psykologiskt och socialt inriktade forskningen, med den biologiska forskningen om till exempel könsspecifika skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor.

Till sist:
Det finns patriarkala drag i större eller mindre utsträckning i alla samhällen, likaväl som det finns matriarkala drag i dem. Men när vi intar det stora perspektivet och talar om vår planet, vårt livgivande hem i kosmos, så talar vi i alla fall om ”Moder Jord”. Och när vi talar om ”människan” i allmänna termer, så talar vi om ”henne”, som i Nils Ferlins vackra dikt ”Vid diktens port”:

http://www.ferlin.se/Livetochdoden.htm (fjärde dikten uppifrån)

Att både vår planet och människan som varelse benämns i feminin form, som ”hon” – kan inte det vara en fingervisning om vilket kön som i själva verket sedan länge vördats högst, som det viktigaste könet?

Ett gott skratt förlänger livet sägs det ju, så håll till godo...

2011-02-14T02:24:00.004+01:00

Boemerang presentator can't stop laughing. Subtitled version

can't stop laughing

Wedding Laugh Can´t stop laughing in your vows (Riso No Casamento)

2011-01-10T18:29:00.003+01:00

Förutom att jag under lång tid missat en kommentar till mitt inlägg Stöd Wikileaks - bojkotta VISA, har jag visst också missat att jag fick svar från VISA dagen efter att jag mailat dem. Detta är vad jag fick till svar:

"from Enquiries.Europe
till John Nilsson
datum 9 december 2010 12:23
ämne RE: Cancelling VISA-account Q0438734
skickat från visa.com
signerat av visa.com

dölj information 2010-12-09

Dear John

Thank you for your email.

Visa Europe has taken action to temporarily suspend Visa payment
acceptance on WikiLeaks' website pending investigation into whether it contravenes Visa operating rules, including compliance with local laws in the markets where we operate.

Due to the nature of these investigations we are unable to respond to any further queries on this matter.

Kind Regards

Rebecca

Customer Services | Visa Europe | www.visaeurope.com"

Artigt formulerat, men inget nytt egentligen, relativt det de tidigare sagt i media. Jag tycker fortfarande de gör fel, eftersom varken de eller den amerikanska staten verkar kunna tala om vilket brott Wikileaks har begått.

Hur som helst avslutade jag i alla fall mitt VISA-konto innan julhelgen, genom att be dem klippa mitt VISA-kort på bankkontoret. Bankkassörskan sade att hon inte visste att VISA stoppat betalningar till Wikileaks, och hon undrade också hur jag skulle göra framöver:

- "Ska du komma hit och ta ut pengar så här sen då?"
- "Ja, vad ska jag göra?"

Ja, vad ska man göra?

Frågan är hur länge det ens är möjligt för mig att använda kontanter bara. Just där kön av människor radar upp sig framför kassorna på banken, sitter stora affischer om hur banken, polisen och handeln arbetar för att minska kontanthanteringen i samhället. Men ett stopp för kontanter innebär rimligen också att varenda krona man spenderar registreras. Det innebär både en ytterligare begränsning av individens rätt till ett privatliv, samtidigt som man frånhänder sig all makt till den betalningsförmedlare man är ansluten till. Är denna betalningsförmedlare VISA eller Mastercard, är man fortsättningsvis alltså beroende av en betalningsförmedlare som tycker det är okej att stödja rasistiska och fascistiska organisationer som Ku Klux Klan, men inte sådana organisationer som Wikileaks, som arbetar för demokrati och en ökad öppenhet i samhället. Den situationen vill inte jag hamna i.

Dennis Töllborg, professor i juridik, skriver på Stella Bianca (nyhetsbloggen 2010-12-07) att:

"De som nu inte ens orkar ta striden att vägra använda Visa, Mastercard, Pay-Pal, bojkotta resor till USA och Amazonbooks, var hade ni egentligen varit under andra världskriget?"

Jag tycker det är värt att fundera på.

Genusväldets undergång

2011-01-09T21:59:00.002+01:00

Feminismen och Assange-affären debatteras i dagarna flitigt på Newsmill. Läs gärna Helena von Schantz artikel Kan vi kvotera oss till jämställdhet? Hon har ett vettigt perspektiv, tycker jag. Det är också glädjande att se en artikelförfattare som deltar så aktivt som Helena, även i den diskussion som följer på vederbörandes artikel. Flera kommentatorer i nämnda tråd har uppmärksammat hennes föredömliga uppträdande och jag är beredd att hålla med. Att föra diskussionen i en civiliserad ton, och med respekt för motparten, kan vara lika viktigt som det innehållsmässiga i det man framför, tycker jag. Gandhi lär ha sagt att freden är vägen, inte bara målet. Det verkar vara en inställning som Helena försöker att praktisera.

Ett något mindre respektfullt förhållningssätt ges prov på i Tanja Bergkvists videoklipp Genusväldets undergång, som jag tycker är himla roligt och har svårt att se mig mätt på.

Skrattet fastnar dock lite i halsen efter att jag också kollat igenom dokumentären Könskriget av Evin Rubar, med den klassiska "Män är djur"-kommentaren från dåvarande ordföranden för ROKS. Undrar hur tongångarna går idag i dessa kretsar?

Stöd Wikileaks - bojkotta VISA

2010-12-08T06:49:00.004+01:00

PayPal, VISA och Mastercard stoppar överföringar till Wikileaks, se DN:s artikel:

http://www.dn.se/nyheter/varlden/mastercard-stoppar-wikileaks-1.1223167

Därför har jag skickat följande till VISA:

John Nilsson
till enquiries.europe@visa.com
datum 8 december 2010 06:20
ämne Cancelling VISA-account
skickat från gmail.com

dölj information 06:20 (29 minuter sedan)

VISA,

As soon as possible I will cancel my VISA-account, due to your
outrageous behaviour against Wikileaks and all of your customers. I will not use VISA, untill you show respect for the freedom of speech and democratic values.

/John Nilsson, Sweden

*

I övrigt har jag skrivit rätt mycket på Newsmill de senaste veckorna, bland annat runt Wikileaks avslöjanden, se nedan:

http://www.newsmill.se/user/johnhnilsson

Vad gör Lars Vilks?

2010-05-27T01:40:00.003+02:00

Ja, vad gör han egentligen? Läs själv på:

http://www.vilks.net/

En sak han gör, verkar i alla fall vara att reta gallfeber på diverse myndighetsföreträdare, som i fallet Nimis. Hur skall lagen tolkas, vad får man och vad får man inte bygga på en strand utan lov? Ett slags retsamt sabotage mot våra försök att slutgiltigt ruta in tillvaron och göra den till något alltigenom kontrollerbart, kanske...

Är det inte lite samma sak nu, med till exempel teckningen av Muhammed som rondellhund? Vilks må reta upp somliga muslimer, men det verkligt intressanta är kanske det bryderi som diverse makthavare på media- och politikersidan verkar hamna i (och som framförallt våra ledande politiker verkar bli helt ställda av, att döma av deras tystnad). (En och annan jurist kanske också på nytt får jobb framöver, på grund av eller tack vare Vilks). Utmaningen riktas för övrigt också mot var och en av oss, och avkräver oss ett svar, bland annat på frågan om vad yttranderättigheten* är värd för oss, nu när den synes vara hotad.

En nyväckt diskussion om bland annat religions- och yttranderättigheten har i alla fall kommit till stånd efter attacken mot Vilks i Uppsala. Det Vilks gör tvingar i första hand upp konflikter som redan finns i samhället till ytan, snarare än att skapa dem (som han ibland anklagas för), tänker jag. Det senaste attentatet mot Vilks och försöket att bränna ner hans hus, måste också sättas in i sitt sammanhang, som författarna till denna eminenta DN-artikel skriver:

http://www.dn.se/debatt/lars-vilks-fortjanar-stod-i-kampen-for-yttrandefrihet-1.1101966

Glädjande nog verkar Uppsala Universitet ha tagit sitt förnuft tillfånga när man väljer att bjuda in Vilks på nytt, för att ge honom en chans att hålla sin föreläsning som det var tänkt:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/vilks-inbjuden-pa-nytt-till-uppsala-1.1111200

Det får bli allt för den här gången.

* Se min tankar om detta ordval här (kommentar #25).

Lars Vilks-föreläsningen: Var är alla pratglada politiker nu?

2010-05-18T10:28:00.003+02:00

Politiker brukar gilla att prata och synas i tv, och de borde vara de första att värna om yttrandefriheten. Så är det inte. Tystnaden från politikerhåll är kompakt när det kommer till Lars Vilks-föreläsningen i Uppsala för en vecka sedan.

Här är ytterligare en filmupptagning (publicerad av Upsala Nya Tidning) från Lars Vilks föreläsning i Uppsala, fram till bråket och en bit in i detsamma.

Lars Vilks föreläsning fram till bråket

Notera glädjen då det meddelas att föreläsningen ställts in p g a säkerhetsskäl (21:25), och tjejen som blir utbuad när hon ropar att: -"Det här är fan inte yttrandefrihet, fattar ni inte det?" (21:59).

Det som skrämmer mig mest är ändå inte dessa människors jubel över att de denna dag lyckats inskränka yttrandefriheten och hindra det demokratiska samtalet. Det som skrämmer mig mest är tystnaden från våra politiker, att man inte reagerar och ser allvaret i det som sker. Tystnaden och undfallenheten är i själva verket en uppmuntran till extremisterna, en signal om att det är fritt fram att gå vidare. Tystnaden innebär också att man lämnar walk over till Sverigedemokraterna. Är det vad man vill?

Också på Sydsvenskan har man också "hört" denna tystnad och gör ett tappert försök att få svar. All heder åt dem:

Vi är alla Lars Vilks

Säpocefer går fria: - Vilken färg ska vi ha på kuverten?

2010-05-17T08:15:00.004+02:00

Tre höga säpochefer på de hemligaste polisiära avdelningarna: författningsskyddet, kontraspionaget och enheten för kontraterrorism går fria, trots att de underlåtit att förstöra avlyssningsmaterial som enligt lagen skall förstöras.

DN skriver:

"Enligt chefsåklagare Per Lind handlar det om bristande kompetens och oklarheter i regelverket och arbetsordningen på Säpo.

– Det kan man inte lägga den enskilde personen till last för utan det är ett systemfel för hela säkerhetspolisen, säger Per Lind till Rapport."

Det är intressant hur olika standarder som gäller för personer i ledande ställning och för oss andra. Vilken småtjyv skulle komma undan med "jag visste inte" eller "jag hade inte erforderlig kompetens eller kännedom om reglerna för att följa lagen"? Och om det nu är ett systemfel hos hela säkerhetspolisen, att de inte kan följa lagen, då kanske man ska åtala alla inom säkerhetspolisen då, eller helt enkelt lägga ner hela verksamheten?

Enligt piratpartiets Rick Falkvinge handlar den nu nedlagda förundersökningen om "allvarliga grundlagsbrott". Det måste väl rimligen finnas ett allmänintresse i vilka som ägnar sig åt sådana brott, kanske till och med vilka som bara är misstänkta för det? Så, Beatrice Ask:

- Vilken färg ska vi ha på kuverten?

Mer på:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/sapochefer-gar-fria-1.1097891

http://svtplay.se/v/2001946/sapo_har_lange_brutit_mot_lagen

Vad händer här?

2010-05-12T23:45:00.003+02:00

Är det Gud som segrar i Uppsala, tisdagen den 11:e maj 2010...

Del 1
Del 2
Del 3

...eller?

I DN sade Abd al Haqq Kielan för fem år sedan att "I väst finns inget äkta intresse för att förstå vad islam handlar om" och "Då insåg jag att islam inte bara är något exotiskt, något som hör medeltiden till. Jag märkte hur religionen grep in i högutbildade människors vardagsliv på ett annat sätt än i dagens sekulariserade Sverige."

Nog grep islam in i (blivande) högutbildade människors vardagsliv alltid, på föreläsningen i Uppsala i tisdags. Men på Abd al Haqq Kielans blogg är det ännu så länge tyst om denna kränkning av demokratin och yttrandefriheten, som är minst lika helig för många svenskar, som Muhammed är för somliga muslimer.

Något "äkta intresse" för islam väcker inte heller det som hände i tisdags hos mig. Att se de här videosekvenserna, där muslimer tror att de försvarar sin Gud och sin profet, genom att ta till våld och gapa och skrika, ger mig bara avsmak. Argument blir faktiskt inte bättre för att man skriker ut dem så högt man kan, upprepar dem i det oändliga eller slår den som inte tycker som man själv.

Dessa människor är utan tvivel missnöjda med något, och Lars Vilks har tydligen stort behov av uppmärksamhet, men hur mycket har det med islam eller yttrandefrihet att göra egentligen? Jag går igång på det enligt det schemat, det erkänner jag, men finns det andra förklaringsmodeller?

Finns det någon (muslim kanske?) som kan formulera det missnöje de här människorna ger uttryck för, på ett sätt som jag kan förstå som något annat än en vilja att domptera och utöva makt genom att hota och skrämma människor till tystnad och lydnad? Om det nu är ett uttryck för någonting annat? Jag är ärligt intresserad av att få ta del av det, i så fall.

Jag ser två läger. I båda läger finns det rädsla. Båda lägren upplever att de befinner sig i en ny hotfull situation de inte har kontroll över. Tidigare självklara, heliga värden ifrågasätts och kräver ett nytt ställningstagande. Att hålla fast vid det gamla duger inte, inte för något av lägren. Något nytt måste komma, men vad? Att ropa på underkastelse eller separation duger inte, det löser inte problemet. Självprövning måste antagligen till och samtal. Men då måste "de heliga" på båda sidor vara beredda att "nedlåta" sig till umgänge med "de otrogna", hur svårt det än må vara.

Det ena principen, eller den andra, kommer inte att rädda oss. Den andres underkastelse och lydnad kommer inte att rädda oss, yttrandefriheten kommer inte att rädda oss. Är vi inte beredda att se oss själva i varandra, vår gemensamma mänsklighet, kommer vi aldrig att klara det. Vi måste antagligen ta ett steg tillbaka, i respektive läger, och komma igen när vi har öron att lyssna med, inte bara munnar att prata med. Vi måste hitta lösningen på en annan nivå än den som skapade problemen. Tror jag.

Hur svårt är det inte att erkänna att man gjort fel? Då måste man ju ändra på sig.

2010-05-09T17:59:00.003+02:00

Jag har funderat vidare lite på det här med hur vi svenskar inte verkar ha så stor lust att göra upp med, eller ens bli medvetna om, hur vi som nation agerade (eller underlät att agera) gentemot Hitler-Tyskland under 1930- och 1940-talen. Tankarna väcktes bland annat av den artikel Bo Rothstein publicerade på Newsmill för ett par dagar sedan:

http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/07/kronprinsessan-victoria-maste-ta-avstand-fran-huset-bernadottes-stod-till-hitler#comment-173645

Här är (nästan hela) min kommentar på hans artikel i detta ämne:

Bo Rothstein skriver i sin artikel:

"Offentliga ursäkter har kommit att bli ett sätt att upprätta offren för begångna förbrytelser. De fungerar kanske framför allt som ett minne inför framtiden som gör det mindre sannolikt att samma saker kan inträffa igen".

och:

"Det kan inte uteslutas att vårt land kan komma att utsättas för allvarliga påfrestningar framöver där statschefens symboliska agerande blir av stor betydelse".

Några frågor man kan ställa sig, när man betänker huset Bernadotte's, riksdagens, företagens och kanske vår egen ovilja, mot att rannsaka oss själva och erkänna att vi gjort fel är:

- Vill vi alls erkänna att vi gjort något klandervärt? - Tycker vi alls att vi gjort något klandervärt? Och kanske det viktigaste: - Vill vi även framledes kunna ta oss rätten att handla som vi gjorde då?

Ett erkännande om att man gjort fel, att man brustit i någon mening, leder inte bara till en nesa för en eller till en viss statusförlust. I samma ögonblick som man medger ett orätt agerande bakåt i tiden, kommer frågan om vad man skall göra för att förhindra att man kommer att agera likadant i en liknande situation i framtiden, att ställas. Ja, det öppnar också direkt för möjligheten att kritisera vad man gör i detta nu, hur man till exempel relaterar till stora och mäktiga stater i dagens politiska verklighet.

Det är inte enbart inför hot om krig och våld vi kan vika ner oss och se mellan fingrarna med mäktiga staters brott mot mänskliga rättigheter. Det kan också vara hotet om att gå miste om möjligheter att tjäna pengar på någon ny och viktig marknad, om man skulle vara alltför "rigid" med att stå upp för de mänskliga rättigheterna, som kan hindra oss. Kanske både hot och frestelser kan få oss ju att se mellan fingrarna med både ett och annat? (Redan Hitler-Tyskland var ju i den bemärkelsen en viktig ”marknad” som öppnade sig för oss, eller?)

Också idag ställs vi i Sverige (inklusive vår statschef), inför valet att stå upp för mänskliga rättigheter, eller vika ner oss, till exempel i relationer med mäktiga stater. Därför är frågan som Bo Rothstein väcker viktig, och oviljan att ta i den från huset Bernadotte's sida, med det symbolvärde det besitter i egenskap av ämbetsbärare, illavarslande. I alla fall om man sätter humanistiska värden och individens rättigheter i första rummet.

Om vår svårighet att diskutera invandring, rasism och Islam här i Sverige

2010-05-05T00:08:00.005+02:00

Jag har svarat på en kommentar till en artikel på Newsmill:

http://www.newsmill.se/artikel/2010/04/09/att-vara-soldat-i-krig#comment-172825

Jag kom att formulera en sak, angående hur svårt vi svenskar verkar ha att samtala offentligt om problem i umgänget med, och kritik mot, andra kulturer och religioner. Jag har grunnat på detta ett tag och vill gärna publicera det även här, på ”Tankar, tvivel och tro...”. Det här är vad jag skrev (ett par justeringar gjorda nedan):

#34 Gunnar E Nilsson skrev:

"(i Norge kan man diskutera dessa problem utan att bli kallad rasist men i Sverige lever vi med problemen hellre än talar om dem. Därför lär denna kommentar censureras)"

Du slapp censuren. Grattis!

Kanske har vi svenskar svårt att närma oss detta, på grund av ett förträngt dåligt samvete sedan andra världskriget? För att vi lade oss platta för Hitler-Tyskland och levererade järnmalm till deras krigsmaskin, när andra västländer, t ex Norge, kämpade mot densamma?

Vi vill liksom inte bli "medlöpare" igen, utan synes vara extra angelägna om att uppfattas som demokratiska, moraliska och rättvisa. Varje antydan om att svenskar skulle kunna vara främlingsfientliga, rasistiska eller vilja kritisera t ex Islam eller muslimska värderingar, verkar utlösa en skräck (främst hos etablissemanget kanske) för att bli påmind om att vi just inte stod upp speciellt modigt för våra höga ideal, när det begav sig på 30- och 40-talet.

Jag levde inte då och har väl ingen rätt att döma de som stod inför ett reellt krigshot, men vad kan vi svenskar vara stolta över sedan andra världskriget? Gjorde vi något reellt motstånd? Militärt - nej. Civilt? Har inte hört så mycket om det i alla fall.

Raoul Wallenberg, de vita bussarna, frivillighjälpen till Finlands försvar (var det mot ryssarna eller tyskarna förresten?). Mycket individuella insatser som jag förstår det. Men vad gjorde den svenska makteliten? Politikerna, myndigheterna, företagen (och kyrkan)?

Och när vi berömmer oss för vår insats i världspolitiken - är det då inte mycket enskilda människors insatser vi gör till "våra" egna?

Jag kanske är orättvis, men kanske vi skulle behöva idka lite självrannsakan som nation? Kanske skulle vi, efter det, ha lättare att prata om de svårigheter som faktiskt uppstår, när vi möter människor från andra kulturer och med andra religioner.

Jag tror att det är först när vi, som nation, vågar konfrontera och erkänna vår skuld, vår delaktighet i Hitler-Tysklands brott, som vi kommer att kunna börja erkänna de eventuella problem som invandringen för med sig. Om vi tar och taggar ner lite, och inte blåser upp oss till att självklart vara den mest lämpade nationen att företräda samvetets röst i världen, kanske vi får bättre förutsättningar för att erkänna våra svårigheter i umgänget med andra kulturer och religioner i dagens Sverige.

Då kanske också beröringsskräcken med främlingsfientlighet, rasism etc, kan dämpas något? Kanske kan vi börja våga prata om vad vi faktiskt tänker och känner, och inleda en dialog; dels mellan oss "etniska" svenskar sinsemellan, dels med individer och grupper som kommit hit från andra länder och kulturer? Utan att behöva tysta debatten och kasta invektiv som ”rasist”, ”främlingsfientlig” eller ”islamofob” på varandra, så fort någon yppar sitt tvivel över den förda politikens förträfflighet. Eller?

Medborgarens moral och statens

2010-02-24T10:12:00.006+01:00

Varför är det så att staten är väldigt intresserade av vad svenskar gör utomlands på sin fritid, och vill förbjuda vad den tycker är ett olämpligt (sexuellt) beteende, medan staten inte är alls är lika intresserad av att hjälpa sina medborgare, när dessa hamnar i trångmål utomlands och helt oförskyllt drabbas av naturkatastrofer eller andra oförutsägbara händelser?

Varför kräver staten allt mer av oss medborgare, samtidigt som den kräver allt mindre av sig själv?

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/forbjud-sexkop-utomlands_2094997.svd

http://www.dn.se/opinion/debatt/ud-slutar-betala-for-evakuerade-svenskar-1.1047297

Samla och skingra...

2010-02-24T09:46:00.003+01:00

Varför är det så att när det gäller att samla politisk makt, då är det bra med samordning och att gå samman i större enheter (som EU), men när det gäller att organisera service för medborgare, som i apotek och tågtrafik (som SJ), då skall detta splittras upp på en massa olika privata intressen?

And now to something completely different...

2010-01-29T06:23:00.002+01:00

http://visit-x.net/rammstein/

Do I contradict myself?
Very well then I contradict myself,
(I am large, I contain multitudes.)
Walt Whitman, "Song of Myself"
US poet (1819 - 1892)

Också detta verkar intressant:

http://en.wikipedia.org/wiki/Multitude

Om försämringarna i sjukförsäkringen....

2010-01-18T23:06:00.005+01:00

Tycker du att politikerna i den borgerliga Alliansen blivit något för "ambitiösa", i sin jakt på minskade kostnader och en snyggare statistik för sjukförsäkringen, kanske nätverket RESURS är något för dig?

RESURS

Respekt för Sjuka och Utsattas Rätt i Samhället

http://resurs.ning.com/

Ken Ragge: More revealed...

2010-01-10T20:23:00.006+01:00

Har blivit uppmärksammad på Ken Ragge och hans böcker om AA.

De finns tillgängliga att läsa på:

http://www.morerevealed.com/library/index.jsp

Jag har bara läst några av de inledande kapitlen i boken "More revealed - A Critical Analysis of Alcoholics Anonymous and the Twelve Steps", men hittills är det jag läst klockrent. Så himla bra! Tack Ragge!

Kommentarsgranskning...

2009-12-11T09:30:00.005+01:00

Från och med idag kommer jag att granska de kommentarer som görs på mina bloggar, innan de eventuellt publiceras, eftersom jag fått en del "kommentarer" som jag uppfattar som spam.

"Störst av allt är kärleken"...

2009-11-21T23:40:00.003+01:00

...heter en bok av Wilfrid Stinissen, som är karmelitbroder. Bokens femte kapitel heter "Kärleken till sig själv". Jag vill citera några stycken ur det, för att "komplettera" mitt förra inlägg:

"För att bli mig själv, och så bli den som Gud älskar just nu, måste jag börja med att acceptera och bejaka mig själv som jag nu är, inklusive mina fysiska och psykiska brister och mina synder. Så länge jag inte fullständigt accepterar mig själv, kan jag inte heller se sanningen om mig själv. Förändringar kommer endast till stånd när man sagt ett grundläggande ja till sig själv. Djuppsykologin är byggd på denna insikt. Den som inte accepterar sig själv står ständigt i försvarsställning. Varje positiv utveckling börjar med ett grundligt accepterande."

Lite senare:

"Ett sådant accepterande av sig själv leder till en stor inre frihet. Man behöver inte leva upp till vissa krav som man ännu inte är mogen för. Man har lov att växa, organiskt, gradvis, i sin egen takt som alltid också är Guds takt."

Och ännu lite senare:

"Det säger sig självt att ett sådant totalt accepterande av sig själv sådan man har blivit och är just nu, och av alla de omständigheter och människor som bidragit till detta »resultat«, är lättare för den som tror på Gud. När jag vet att Gud inte - som de flesta människor - är både ja och nej utan ett obetingat ja (2 Kor 1:19), att han älskat oss »medan vi ännu var syndare« (Rom 5:8), då ha jag en fast grund att stå på. »Om Gud är för oss, vem kan då var mot oss?« (Rom 8:31) Enligt Hans Urs von Balthasar är tron den djupaste och grundligaste formen av självbejakandet."

*

När vi nu ändå är inne på ämnet kärlek (och Gud), passar jag på att åter citera Erich Fromm, ur hans bok "Kärlekens konst":

"I Västerns stora religioner är kärlek till Gud i stort sett detsamma som tro på Gud, på Guds existens, Guds rättvisa, Guds kärlek. Kärleken till Gud är väsentligen en intellektuell angelägenhet. I de österländska religionerna och i mystiken återigen är kärleken till Gud en intensiv känsloupplevelse av enheten, oupplösligt förbunden med uttrycket för denna kärlek i varje handling under livets gång. Den mest radikala formuleringen härstammar från mäster Eckhart: "Om jag sålunda förvandlas till Gud, och Han gör mig till ett med Sig Själv, då, vid den levande Guden, är det ingen skillnad mellan oss ... Somliga människor inbillar sig att de skall se Gud, som om han stod där borta och de själva här, men så skall det inte bli. Gud och jag, vi är ett. Genom att jag känner Gud, tar jag honom till mig. Genom att älska Gud genomtränger jag honom."

Hoppas att dessa citat kan ge er något. Tack för uppmärksamheten.

Om syndafallet och den messianska tiden

2009-11-03T19:33:00.003+01:00

Erich Fromm skriver om det så kallade syndafallet och den messianska tiden i essän "The Prophetic Concept of Peace", som finns publicerad i "The Dogma of Christ and other essays on religion, psychology and culture", s. 187:

"Man´s first act of freedom is an act of disobedience; by his act he transcends his original oneness with nature, he becomes aware of himself and of his neighbor and of their estrangement. In the historical process, man creates himself. He grows in self-awareness, in love, in justice, and when he has reached the aim of the full grasp of the world by his own power of reason and love, he has become one again, he has undone the original "sin", he has returned to Paradise, but on the level of human individualization and independence. Although man has "sinned" in the act of disobedience, his sinning becomes justified in the historical process. He does not suffer from a corruption of his substance, but his very sin is the beginning of a dialectical process which ends with his selfcreation and self-salvation.

This completion of his self-creation, the end of the history of strife and conflict and the beginning of a new history of harmony and union, is called "messianic time," "the end of days," etc. The Messiah is not the savior. He is not sent by God in order to save the people or to change their corrupt substance. The Messiah is a symbol of man's own achievement. When man has achieved union, when he is ready, then the Messiah will appear. The Messiah is not the Son of God any more than every man is God's child: he is the anointed king who represents the new epoch of history."

***
Detta citat speglar en del av vad jag kan ta till mig i kristendomen, det jag tror på. På det här sättet går det att uppfatta Jesus som en person, som så att säga har gjort hela resan mot individualisation, oberoende och "självkreation". Utifrån detta kan man sedan kalla honom olika saker: föregångare, föredöme, pionjär, lärare, läkare, räddare, frälsare, Messias, Guds Son etc. Jag tycker inte att man behöver tro på någonting övernaturligt för att kunna ta till sig detta synsätt, och det passar därför mig väldigt bra.

Newsmill mm

2009-11-03T10:14:00.003+01:00

Har sedan en tid börjat skriva lite kommentarer på Newsmill under signaturen "John H Nilsson". Jag har lagt till H:et för att signaturen "John Nilsson" redan var upptagen. Du hittar till min personliga sida på Newsmill (MyMill), här:

http://www.newsmill.se/user/johnhnilsson

***
I övrigt är jag fortfarande ganska aktiv i mitt skrivande i Sekt eller Botemedel:s gästbok.

Här hittar du hemsidan Sekt eller Botemedel - Centrum för debatt om tolvstegsrörelsen.

***
Jag vill bli läst och få respons på det jag skriver. Därför har jag sökt mig till mötesplatser som flera besöker, än att vänta på att de skall hitta till min egen lilla blogg. Det är att få delta i diskussionen som är det viktiga för mig, inte var den sker. Det är bland annat därför min aktivitet de senaste månaderna varit rätt sparsam här på bloggen.

2009-07-13T02:09:00.002+02:00

Hej igen!

Länge sedan jag skrev något nu. Har haft mer att göra de senaste månaderna än tidigare, och har också varit utan fungerande dator flera veckor. Av någon outgrundlig anledning fick jag lust att citera några verser ur bibeln, ett av de vackrare ställena, tycker jag. De är hämtade från Mark. 10:42-45 (återges också nästan ordagrant i Matt. 20:25-28):

"Jesus kallade till sig dem och sade: "Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många."

Mycket vackert, men också tacksamt att missbruka (t ex "varför avskaffa slaveriet då?") och hur som helst svårt eller omöjligt (?) att leva upp till.

Jag har faktiskt problem med det här stället också. Hur ska man kunna undvika att bli utnyttjad, om man lever med detta ord för ögonen? Att man ska "tjäna" andra, betyder väl inte att man ska låta sig hunsas av andra, låta sig utnyttjas, bli en "dörrmatta" och så utplåna sig själv? Det är i alla fall inte det jag läser in i dessa verser, och det är inte därför jag kallar detta bibelställe för vackert.

Om våra politiker i regering och riksdag och våra företagsledare levde efter detta, skulle de i dessa finanskrisens tider be att få sänka sina löner, så att de som har en mindre inkomst skulle slippa få en sämre ekonomi, arbetande såväl som arbetslösa, sjukskrivna etc. Det skulle vara ett äkta ledarskap, som också skulle väcka beundran och respekt, åtminstone hos mig. Men det är också lättare att tala om vad andra bör göra, än att göra det själv...

Så är det. God natt!

Varför så olika?

2009-05-12T06:12:00.003+02:00

Arbetsgivare,
arbetstagare.
Sexköpare,
sexsäljare.

Arbetsköpare,
arbetssäljare.
Sexgivare,
sextagare.

Arbetslös?
Sexlös?

New Profile - ickevåldsorganisation i Israel - under attack

2009-05-07T18:48:00.010+02:00

Fick Kristna Fredsrörelsens senaste elektroniska nyhetsbrev idag, och redovisar ett utdrag ur det som jag tycker känns viktigt att sprida. Jag vet inte mycket om New Profile, men mitt intryck av det jag läst på deras hemsida är att de står för en förnuftets och samlingens röst i en annars påtagligt förvirrad och splittrad situation.

Uppenbarligen finns det en kraft i ickevåldet, såväl som i det faktum att människor med hjälp av internet kan få kontakt med varandra över stora avstånd för organiserade kampanjer. Jag tror det är mot den bakgrunden man ska se de ständiga attackerna mot friheten och rätten till privat, oövervakad kommunikation på internet. FRA, IPRED, datalagringsdirektiv etc, tror jag mer handlar om att politiska och ekonomiska makthavare ser sin makt hotad, när vanligt folk kan göra sin röst hörd, snarare än om brottsbekämpning och jakt efter pedofiler. Jag hoppas jag har fel, men det är vad jag tror.

Här följer utdraget ur KrF:s nyhetsbrev:

New Profile utreds av israelisk polis
I september meddelade Israels riksåklagare att man skulle inleda en utredning mot den israeliska ickevåldsorganisationen New Profile med motiveringen att de uppmuntrar till vapenvägran, vilket är olagligt. New Profile menar att deras verksamhet är helt laglig och att de endast stödjer vapenvägrare, moraliskt och juridiskt.

På morgonen söndagen den 26 april fick sex medlemmar i New Profile besök av polisen som gick igenom deras hem, beslagtog deras datorer och tog in dem på förhör i flera timmar. De släpptes så småningom, men förbjöds träffa varandra eller kommunicera via internet. I torsdags fick fler medlemmar telefonsamtal från polisen om att även de ska kallas in till förhör.

I torsdags kväll demonstrerade flera kvinnoorganisationer utanför en polisstation i Tel Aviv för att visa stöd för New Profile. De attackerades då fysiskt av polisen och åtta personer arresterades och hölls sedan i häktet över natten, för att sedan släppas efter ett domslut på fredag förmiddag.

Kristna Fredsrörelsen har arbetat tillsammans med New Profile i flera år. För att läsa mer om vad som händer New Profile och om hur du kan stödja dem, se:

http://www.newprofile.org/english/?p=102

Stöd kampanjen för att få Dawit Isaak frigiven!

2009-04-05T10:50:00.004+02:00

Jag skrev på de stora dagstidningarnas kampanj för att få Dawit Isaak frigiven. Gör det du också!

Att fritt få uttrycka sina åsikter är en mänsklig rättighet som måste försvaras, oberoende av var och när den kränks.

Du hittar mer information på DN:s hemsida Free Dawit.

Fattigbloggen

2009-03-26T20:34:00.005+01:00

Har lämnat följande kommentar på Fattigbloggen, Jessica Ritzéns blogg på Aftonbladet Blogg, under inlägget Tack Ronnie, nu höjs elgränsen!. Hon testar där under en månad på hur det är att leva på den inkomst (enligt riksnormen), som man har rätt till som socialbidragstagare. Kanske publiceras den där också så småningom:

"Hej Jessica och ni andra!

Bra att du/ni hjälpt Stockholms socialbidragstagare till en ökad tilldelning av el. För dem har ju denna blogg fört något konkret positivt med sig, vilket är bra. Att det synliggörs att det finns människor i Sverige som har det tämligen knapert, eller är fattiga, tycker jag också är bra.

Du slipper dock flera saker som de/vi får leva med; att kanske aldrig kunna förbättra sitt ekonomiska läge (om man t ex inte kan arbeta på grund av sjukdom) och att snarast betraktas som "icke-människor" eller rentav som "tärande", som Assar Lindbäck så fint uttryckte det. Du får en massa uppmärksamhet, medan den genomsnittlige socialbidrastagaren etc nog känner sig rätt bortglömd.

Jag har det själv ingalunda sämst, eller ens dåligt, men i ett samhälle som vårt handlar ett bra liv trots allt mer än om att bara ha pengar till mat för dagen, tycker jag. Det handlar också om att ha råd med att utveckla sina intressen, ta del av kulturlivet, kunna se sig om lite i världen och få ha en känsla av att man har ett värde. Därför tycker jag att socialbidragsnormen borde bli generösare tilltagen, liksom övriga ersättningar vid sjukdom och arbetslöshet.

En hundralapp betyder mycket mer när man befinner sig på marginalen, än när man inte behöver vända på slantarna. En ganska måttlig höjning skulle betyda mycket för många människor, så det kanske inte behöver bli så dyrt? All fattigdom är faktiskt inte självförvållad.

Kanske handlar det om att jämna ut kraven och belöningarna lite? På något sätt borde vi organisera samhället så att alla fick en chans att bidra, även om man inte är högeffektiv eller har de bästa förutsättningarna. Att bara kastas ut i ett passivt bidragsförsörjt liv, där ingen räknar med en, är inte bra för någon. Och kraven på våra olika chefer borde sänkas och deras "tunga ansvar" fördelas på flera personer - liksom kanske deras ersättningar och bonusar... Det handlar inte bara om att "arbete ska löna sig", man måste också ges möjligheten att arbeta utifrån de förutsättningar man har."

Tomas Transtömer har skrivit...

2009-02-22T11:26:00.002+01:00

...en dikt som heter Guldstekel och som ingår i samlingen "För levade och döda" (utgiven 1989). I den finns följande stycke:

---

"Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet
det inte.
Han är en pakt mellan två
där den ene skall vara synlig till hundra procent och den
andre osynlig.
Vad jag avskyr uttrycket "till hundra procent"!"

---

Något att bita i.

Tacka Norge för motstånd mot FRA-lagen!

2009-02-14T16:50:00.003+01:00

Är du emot FRA-lagen? Då kan du visa detta genom att underteckna nedanstående petition på http://www.petitiononline.com/NORFRA/

"Detta är en förklaring av tacksamhet till den norska nationen från det svenska folket - och allt folk - som är emot FRA lagarna i Sverige.

Vi tackar den norska avdelningen av ICJ för att ha vidtagit åtgärder emot Sverige i Europadomstolen för brott mot mänskliga rättigheter. Vi tackar Norge för stöd i kampen mot brottsliga lagar och vanskötsel av mänskliga rättigheter och för att stå upp för mänsklig integritet.

Vi som tackar Norge för denna aktion signerar detta med denna petition - med begäran om upphörande av de orättfärdiga FRA lagarna."

En klassiker från Kierkegaard

2009-02-05T21:34:00.002+01:00

Här kommer ännu ett citat, eftersom jag på sistone inte kunnat tänka ut något eget eller varit tillräckligt engagerad i något speciellt ämne. Ska jag säga något om tillvaron själv, så tycker jag att det är tråkigt att regeringen öppnar för ny kärnkraftsutbyggnad, det verkar inte så framåtsyftande och hindrar förmodligen utvecklingen av och investeringar i nya, mera ekologiskt hållbara, energikällor och -system. Men här kommer det nämnda citatet, som jag hittade i boken "Det existentiella samtalet - Ett perspektiv för psykoterapin", av Emmy van Deurzen (1988, svensk utgåva 1998):

…”ett citat från Søren Kierkegaards handledning i hjälpandets konst. Han säger i ”Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed” uppmanande:
"Att man, om man i sanning skall lyckas föra en människa till en bestämd plats, först och främst måste se till att finna henne där hon är och att börja där. Detta är hemligheten i all hjälpandets konst. Var och en som icke kan detta, han lever i en inbillning då han menar sig kunna hjälpa någon annan. För att i sanning kunna hjälpa någon annan måste jag förstå mer än han – dock väl först och främst förstå det han förstår. Om jag inte gör det, hjälper min mer-förståelse honom platt intet. Vill jag ändå göra min mer-förståelse gällande beror det på att jag är fåfäng eller stolt, så att jag i själva verket snarare vill bli beundrad av honom än vara honom till gagn. Men allt sant hjälpande börjar med ödmjukhet. Hjälparen måste först bli ödmjuk inför den han vill hjälpa, och därmed inse att detta att hjälpa inte är att härska utan att tjäna, att detta att hjälpa inte är att vara den mest härsklystne utan den tålmodigaste, att detta att hjälpa är villighet att tills vidare finna sig i att ha fel och i att icke förstå vad den andre förstår.”"

Tysk poesi...

2009-01-31T14:39:00.005+01:00

Som ett, möjligen lite värdenihilistiskt, inlägg i mina funderingar kring alkohol och AA etc, vill jag dela med mig av en liten sentens, som jag hittade på en liten träskylt från Rheinland-Pfalz (ett landskapet mellan Mosel och Rhen i Tyskland, känt för bl a sina vinodlingar):

Alkohol und nikotin
rafft die halbe
menschkeit hin,
doch nach altem Brauch
stirbt die andre
hälfte auch.

Ett försök till översättning, av undertecknad:

Alkohol och nikotin
rycker halva
mänskligheten bort,
likväl av gammal sed
dör den andra
hälften ock.

Ny blogg "Tolvstegsrörelsen..." och länk till dokumentet "Bra och dåligt med AA"

2009-01-05T01:47:00.004+01:00

För några dagar sedan startade jag en ny blogg Tolvstegsrörelsen.... Tanken jag hade när jag startade denna blogg, var i första hand att samla argument för och emot AA och andra tolvstegsprogram, på ett ställe. Jag har nu upptäckt funktionen Google Dokument och insett att den funktionen och det sättet att publicera sig, bättre motsvarar mina behov.

Du är givetvis välkommen att skriva och kommentera på bloggen Tolvstegsrörelsen..., men mitt eget fokus kommer framöver att vara att skriva i dokumentet Bra och dåligt med AA, som alltså kommer att förändra sig med tiden, utan att detta (såvitt jag förstår) meddelas via RSS-flöde.

Har du förslag på argument för eller emot AA, eller synpunkter på nämnda dokument, får du mer än gärna höra av dig till mig.

"Tankar, tvivel och tro..." förblir tills vidare min huvudblogg.

Kritik mot AAA...

2008-12-12T15:44:00.003+01:00

Publicerade följande i Sekt eller Botemedel:s publika gästbok, som respons på kritik jag fått på min formulering av AAA, Alternativ till Anonyma Alkoholister (Inlägg 2008-12-11 01:24:09 [id:36599]):

"Jag har privat tagit emot reaktioner och kritik på mitt "Alternativ till AA" (se mitt inlägg 2008-12-06 10:48:21 [id:35886]). Det jag berörts mest av i denna kritik är att vederbörande uppfattat AAA som ett program som tvingar var och en att bära sitt eget liv, utan möjlighet att "lämna över" till Gud, eller som jag också uppfattar kritiken, att ta hjälp av andra.

Då vill jag förtydliga mig:

Jag ser inte några hinder att tillämpa "AAA" och samtidigt tro på Gud. Min egen inspiration att delta i detta forum (det är i alla fall hur jag själv förstår och uppfattar det) kommer åtminstone delvis ur en personlig tro.

Jag har efter ovanstående kritik uppmärksammat ett problem i "mitt" alternativa program (AAA). Under rubriken "Min relation med mig själv" skriver jag bland annat:

"10. Jag har medkänsla med mig själv och dömer mig inte, när jag inser att jag valt något som inte är det bästa för mig. Jag ger istället mig själv en ny chans."

Detta är frågan om det är sant. Om jag inte trodde att det fanns någon (Gud) som älskade mig, vet jag inte om jag skulle kunna ha denna medkänsla med mig själv. Här ser jag tydligast betydelsen av min tro. Vart ska jag gå när jag sviker mig själv, och andra, och inte står ut med det? Kan jag själv då förlåta mig av egen kraft? Det är mycket tveksamt, tror jag. Jag tror inte jag kan det. Men upplevelsen av att någon annan (Gud) älskar mig, även då jag är destruktiv mot mig själv, och andra, och att jag får "lämna över" min skuld i vederbörandes händer, har gjort det lättare för mig att också själv visa denna ömhet och kärlek gentemot mig själv (och mot andra vill jag tro). Men kanske är det så att förlåtelse först måste komma "utifrån"?

Jag tycker i och för sig att jag uttryckt en del av detta i punkt 6 och 7, under rubriken "Mina relationer med andra":

"6. Jag inser att jag är beroende av andra människor och att de i någon utsträckning också är beroende av mig"...

"7. Jag inser att jag till stor del är beroende av sådant som kommer till mig utifrån."

Men tack för kritiken, som inspirerat mig till ovanstående förtydligande."

AAA = Alternativ till Anonyma Alkoholister

2008-12-06T09:55:00.004+01:00

AAA = Alternativ till Anonyma Alkoholister, eller helt enkelt bara "Ett annat tolvstegsprogram".

Inspirerad av den parafras på syndabekännelsen/avlösningen jag publicerat tidigare idag, skriven av Lena Malmgren, försökte jag mig på något liknande med AA:s tolv steg och tolv traditioner.

I stället för AA:s tolv steg, beskriver jag "min relation med mig själv" under tolv punkter. I stället för AA:s tolv traditioner, beskriver jag "mina relationer med andra" under tolv punkter. Läs gärna de 2*12 punkterna parallellt med AA:s tolv steg och tolv traditioner.

***

Min relation med mig själv:

1. Jag erkänner att jag får en oerhörd makt med hjälp av alkohol – att jag genom den kan kontrollera mitt eget och andras liv.

2. Jag inser att jag är tvungen att avsäga mig och inte kan utöva denna makt, om jag ska kunna leva i kontakt med verkligheten, med mig själv och med andra människor.

3. Jag beslutar att helt och fullt ta ansvar för mina tankar, känslor och beteenden, både de kreativa och de destruktiva, utefter mitt bästa förstånd och min intuition.

4. Jag försöker att förstå hur mitt liv har varit, vad jag har varit utsatt för och att komma i kontakt med de känslor jag varit tvungen att förtränga, för att de inte accepterats eller accepteras av mina vårdnadshavare eller andra människor i min omgivning. Jag försöker förstå vilka överlevnadsstrategier jag utvecklat, som inte längre är adekvata eller hjälper mig. Om jag känner att jag behöver det, försöker jag hitta en empatisk och klok person (t ex en legitimerad psykolog) som jag kan samtala med om dessa saker.

5. Jag erkänner inför mig själv den rikt varierade och närmast oändliga potential jag har att göra gott och att få uppleva lycka i mitt liv.

6. Jag är helt och hållet beredd att leva mitt liv så att denna potential tas tillvara.

7. Jag gläds åt den frihet och de möjligheter jag har, naturens mångfald och skönhet, och den inspiration, kärlek och lycka jag upplever i gemenskapen med andra människor.

8. Jag försöker att se om personer jag möter respekterar mig eller ej. Om den eller de inte gör det, konfronterar jag honom, henne eller dem med det. Jag överger inte någon, men kan välja att tillfälligtvis skydda mig själv och undvika kontakt, när jag upplever att jag inte kan bemästra en situation.

9. Jag kräver respekt för mig själv så långt som jag själv står för och är stolt över vad jag säger eller gör.

10. Jag har medkänsla med mig själv och dömer mig inte, när jag inser att jag valt något som inte är det bästa för mig. Jag ger istället mig själv en ny chans.

11. Jag försöker lära känna mig själv, genom att tala och interagera med andra människor. Jag försöker förstå och känna av hur andra människor uppfattar mig och hur jag påverkar dem. När jag uppfattar att det behövs, försöker jag ändra mitt sätt att vara gentemot dem, utan att köra över eller överge mig själv.

12. Jag försöker alltid att vara vaken, lyhörd, uppmärksam och närvarande, att ständigt vara öppen för nya insikter och möjligheter, och att, vid behov, ifrågasätta och överge gamla tanke- och handlingsmönster – även de som jag har skrivit om här.

Mina relationer med andra:

1. Att vara trogen min egen sanning och min egen intuition är det viktigaste för mig. Min förmåga att vara trogen och ta hand om mig själv, bestämmer min förmåga att vara trogen och ta hand om andra människor.

2. Jag försöker att leva ett autentiskt inifrånkommande liv, att lita till mig själv och att agera utan rädsla gentemot andra människor, också gentemot auktoritetspersoner.

3. Det enda någon egentligen har rätt att begära av mig är att jag är mig själv.

4. Jag värnar min frihet, min rätt att välja själv, att ha ett privatliv och att få vara ensam när jag behöver det.

5. Jag fungerar på många olika plan och befinner mig i många olika sammanhang. Jag försöker se hur jag kan bidra på bästa sätt i varje sådant sammanhang och lyssna in den eller de människors behov som jag står inför just då.

6. Jag inser att jag är beroende av andra människor och att de i någon utsträckning också är beroende av mig. Jag inser att olikheter kan vara en tillgång i längden och att de eventuella konflikter olikheter kan ge upphov till, kan lösas eller accepteras, om man inser detta ömsesidiga beroende av varandra.

7. Jag inser att jag till stor del är beroende av sådant som kommer till mig utifrån.

8. Först och främst är jag människa, oberoende av vilket sammanhang jag befinner mig eller verkar i (även yrkesmässigt). Jag har ansvar för att bete mig mot andra, som jag vill att de skall bete sig gentemot mig, även om det innebär att jag inte kan lyda någon yttre auktoritet eller blir tvungen att bryta mot någon lag.

9. Jag inser att det, i en del fall, blir lättare för mig att nå mina mål, om jag söker gemenskap och går samman med eller organiserar mig med andra. Jag inser att positiva förändringar för människor i underordnad ställning i samhället, ofta sker först när de samarbetar och agerar tillsammans, gentemot människor i maktställning.

10. Jag inser att jag på något sätt står i relation till all världens företeelser och problem. När jag känner och tror att jag kan bidra positivt i en situation, drar jag mig inte för att uttrycka min åsikt eller att agera på något lämpligt sätt.

11. Min kontakt med andra människor beror både av mig och av dessa andra. Det finns egentligen ingen anledning till att jag skall smyga med mig själv, även om andra människor kan tycka och förespråka det. När jag tror att jag har något att tillföra, kommer jag att söka nå så många som möjligt och vara tydlig med vem jag är.

12. Det personliga, individuella ansvaret är grundläggande för min samlevnad med andra, liksom viljan och förmågan att göra mig tillgänglig, tydlig och identifierbar, gentemot andra. Beredskapen att tala och handla öppet, att göra mig sårbar och att ta risker är en förutsättning för att jag skall kunna leva det liv jag vill leva. Personen jag har framför mig just nu, är alltid viktigare än vilken ideologi, religion eller princip det vara månde.

***

Hm. Ovanstående text känner jag mig just nu så nöjd med, att om du som läst den vill använda dig av den i något sammanhang, så får jag be dig att ange källan (John Nilsson http://tantvitro.blogspot.com/). Men jag är glad om den sprids.

En annorlunda syndabekännelse och avlösning

2008-12-06T00:42:00.005+01:00

Jag hittade denna parafras eller omskrivning av den syndabekännelse och avlösning som ofta används i Svenska kyrkan. Syndabekännelsen/avlösningen är skriven av Lena Malmgren:

"Gud, jag bekänner inför dig att jag inte haft någon tro på mina egna möjligheter. Att jag i tankar, ord och gärningar har visat förakt för mig själv och min förmåga.
Jag har inte älskat mig själv lika mycket som andra, inte min kropp, inte mitt utseende, inte mina talanger, inte mitt eget sätt att vara.
Jag har låtit andra styra mitt liv, jag har låtit mig misshandlas och föraktas.
Jag har trott mer på andras värderingar än på mina egna och har låtit människor vara nonchalanta och elaka mot mig utan att säga ifrån.
Jag bekänner att jag inte har sträckt på mig i min fulla förmåga, att jag varit för feg för att ta strid i rättfärdig sak, att jag har vikit mig för att slippa bråk.
Jag bekänner att jag inte vågat visa hur duktig jag är, inte vågat vara så duktig jag kan.
Gud, vår far och skapare.
Jesus, vår bror och frälsare.
Ande, vår mor och tröstare,
förlåt mig mitt självförakt.
Upprätta mig, ge mig tro på mig själv och kärlek till mig själv."
Om vi bekänner våra synder, så är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.
Amen.

AA - Sekt eller Botemedel?

2008-11-26T17:02:00.002+01:00

Som synes har jag inte skrivit så mycket här på bloggen de senste veckorna. Det beror bland annat på att jag istället valt att delta i diskussionen på Sekt eller Botemedel, i deras publika gästbok, som du hittar under rubriken "Mötesplats".

Mitt första inlägg där "2008-06-15 03:40:10 [id:17862]", följdes av flera månaders uppehåll från min sida, innan mitt nästa inlägg publicerades "2008-10-22 00:09:46 [id:29948]". Sedan dess har jag varit hysat aktiv i detta forum. Klicka dig direkt till gästboken om du vill.

Diskussion med Per Herngren m fl

2008-11-26T16:32:00.002+01:00

Jag har reagerat på något som Per Herngren skrev på sin blogg den 2:a november 2008:

Motstånd är inte att medvetandegöra - Foucault-Deleuze

Jag kommenterade hans inlägg (den 5:e november, på Pers blogg), fick ett svar och har nu svarat på det svaret, enligt nedan.

(Per har valt att granska kommentarer som ges, innan dessa eventuellt publiceras på bloggen. Därför kanske du inte ser min text i den diskussionen ännu).

Mitt (andra) svar:

"Tack för respons.

I gårdagens DN, kulturdelen, skriver Maria Schottenius:

”Det är fortfarande möjligt att åstadkomma motståndshandlingar med enbart ord. Bokstäver. Meningar. Tecken.”

Sedan exemplifierar hon med författare som Salman Rushdie och Roberto Saviano:

”Roberto Saviano, som nu lever under dödshot från den napolitanska Camorran, vars hänsynslöshet han avslöjar i boken ”Gomorra”…

och skriver:

”Savianos bok är så livsfarlig att han måste ha beväpnade livvakter dygnet runt.”

Hur ser du/ni på det? Jag tycker att uttrycket ”not their illumination from a safe distance” i det inledande inlägget, kommer lite på skam i Savianos fall.

Är inte det s k ”tolkningsföreträdet” fundamentet för all maktutövning? Och hur utmanar man det, om inte genom att berätta en annan historia, uttrycka sin egen uppfattning om hur världen ser ut. Om jag gör det, bidrar jag ju i alla fall till att andra kan bli medvetna om hur jag tänker. Förvisso en kunskap som kan användas på många sätt, men ändå.

Det är lite som om jag står framför en bil, tänker jag. Om jag behöver reparera bilen, behöver jag kunskap om hur den fungerar, annars vet jag inte hur jag ska angripa mitt problem. Det är sant att min kunskap i sig inte leder till att jag reparerar bilen, men för att lyckas med min reparation hävdar jag att jag måste veta eller kunna ta reda på hur den fungerar. Detta sagt som svar på Pers svar till mig: ”Man behöver inte vara smart, eller förstå, eller informerad för att göra motstånd.” Förvisso inte, men underlättar det inte om man skall träffa rätt?

Min kunskap om bilen gör förstås också att jag vet hur jag kan förstöra bilen, med minsta möjliga ansträngning. Men är det ett skäl till att inte värdera den nytta jag kan ha av min kunskap, när bilen behöver repareras och underhållas?

Varför censureras författare, bloggare, filmare etc i många länder, om det inte är för att deras kunskap/tolkning, uppfattas som ett hot av berörda makthavare, och att de är rädda för att denna kunskap/tolkning skall spridas till det stora flertalet? Och uppfattas den som ett hot mot makten, borde det väl i sig kvalificera sig som ”motstånd” mot makten?

När jag har tänkt på dessa saker har också Jesu ord på korset kommit för mig: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör." (Luk 23:34). De som korsfäste Jesus hade inte kunskap, de var inte medvetna, säger Jesus. Jesus var medveten. Och gjorde motstånd.

Angående Halal-tv... (forts.)

2008-11-11T15:54:00.002+01:00

...och här:

http://www.sr.se/sida/Artikel.aspx?artikel=2420437&ProgramID=1120#srComments

(under signaturen "Om detta är Islam... Nej tack!")

Angående Halal-tv...

2008-11-11T15:36:00.002+01:00

...så har jag skrivit lite om vad jag tycker här:

http://medlem.svt.se/minsida/johnnil

och här:

http://newsmill.se/artikel/2008/11/01/dilsa-demirbag-sten-vill-berova-mig-min-frihet

Att riskera (t ex ett handslag)...

2008-11-07T08:53:00.004+01:00

Att riskera

Att skratta är att riskera att verka löjlig
Att gråta är att riskera att verka sentimental

Att sträcka ut handen mot en annan människa
är att riskera att bli involverad

Att uttrycka sina känslor är att riskera
att visa upp sitt rätta jag

Att lägga fram sina ideal, sina drömmar
inför en publik är att riskera att förlora dem

Att älska är att riskera att inte bli älskad tillbaka

Att leva är att riskera att dö
Att hoppas är att riskera att bli förtvivlad

Men risker måste tas, för den största risken
man kan ta i livet är att inte ta några risker alls

En människa som inte riskerar någonting
gör ingenting har ingenting och är ingenting

Hon kanske undviker lidande och sorg, men hon kan inte
lära, känna, förändras, växa, älska och leva

Kedjad av sina säkerhetsföreskrifter blir hon en slav
och har förverkat sin frihet

***

Ovanstående är något att tänka på, och idag tänker jag speciellt på er (t ex på Halal-tv) som inte vill ta i hand p g a av er "tro". Genom att inte ta "främmande personer av det motsatta könet" i hand, markerar ni definitivt ett avstånd till vår svenska och västerländska kultur, ja, från alla som hälsar på det sättet. Det är att insinuera att det skulle vara något "snuskigt" eller "orent" med att hälsa på det sättet och jag uppfattar det som en provokation från er sida. Mer än så faktiskt. Jag uppfattar det som ett uttryck för förakt, nedlåtenhet och kanske t o m hat. Om ni inte ens är beredda att ta en person i hand rent bokstavligt (vilket i och för sig kan vara en rätt ytlig bekräftelse), hur ska man då kunna känna sig trygg och avslappnad tillsammans med er? Vad är det för regel ni vill ändra på härnäst, och som naturligtvis inte får ifrågasättas på grund av att det är "er tro" eller "av religiösa skäl"? Om ni inte ens kan anpassa er till en sådan tradition som att man tar i hand här, och ha tillit till er själva och oss (att ni/vi inte ska övermannas av en okontrollerbar kättja och slita av er/oss alla kläder för att kopulera), varför väljer ni alls att leva här? För att kolonisera oss och införa Islam här, mot vår vilja, göra oss till underlydande, utrota oss och så ta över våra samhällen?

Det finns inget som säger att "alla kulturer är lika bra", det är nys. På något sätt är det paradoxalt att religionerna, som ofta sägs vilja bringa fred och kärlek till mänskligheten, istället för att ena den, så ofta i stället synes splittra den i helt oförsonliga och stridande fraktioner. Själv ser jag ännu Jesus som ett föredöme och en verklig ledare, men det kanske är för att jag inte tar allt han (eller bibeln) säger på samma allvar och tolkar saker på mitt sätt. Men jag föredrar hur som helst Jesu svar, till de som ville stena en kvinna för äktenskapsbrott (varför inte också mannen för övrigt - de lär ju ha varit minst två om det?): "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne." (Joh 8:7), framför Sharia-lagens närmast "Gammaltestamentliga" obarmhärtighet på denna punkt.

***

Texten ovan, "Att riskera", hittade jag på Graphique AB.

Efter Halal-tv...

2008-11-05T02:05:00.002+01:00

...vill jag bara tipsa om Centralrådet för ex-muslimer i Skandinavien.

Verkar vara en bra organisation, tycker jag. ;-)

Alla vill vi väl känna oss behövda - eller?

2008-10-23T20:13:00.004+02:00

Så här skrev jag på Ring P1:s debattforum den 10 oktober 2008 (något reviderat):

"En tanke jag har haft är att vi i det "ideala samhället" egentligen inte kommer att behöva något "samhälle", i meningen institutioner, företag etc. Då är alla individer så mogna, kärleksfulla, starka och visa, att de spontant reagerar (och agerar) när någon annan behöver hjälp. Alla individer är så fulländat osjälviska, medkännande och vidsynta, att behovet av socialtjänst, rättsväsende, militär etc inte längre finns.

Kort sagt: Institutionernas och företagens huvudsyfte, i dagens samhälle, borde vara att avskaffa sig själva, till förmån för alla individers ökade inflytande över sina liv. Vi kommer inte att behöva några politiker etc, eftersom vi själva är våra ledare, och ser som vår främstra uppgift att tjäna andra som ännu inte mognat till ett eget personligt ansvar..."

Idag läste jag så i Östgötatidningen (Vecka 42 2008, Nr 35, Årgång 12), av alla tidningar (!), en liten betraktelse av Thomas Nilsson, som jag tycker kompletterar mina tankar bra. Jag tar mig friheten att citera den här:

"Att vara ickebehövd

Konsten att göra sig ickebehövd är ett sätt att lyckas. Tanken kanske kan skrämma en del, men vad jag menar är att alla som anser sig ha något att ge/lära någon, som exempelvis lärare, präster, föräldrar, poliser, terapeuter, läkare, hälsopedagoger, tränare med flera, bör försöka göra sig ickebehövda. Om du verkligen vill att din adept, ditt barn, din elev, din patient, din medmänniska ska utvecklas, förkovra sig och få med sig det du har att ge så har du ju inte lyckats så länge han/hon fortfarande behöver dig.

Du tänker kanske: Vem är jag om ingen behöver mig? Att vara behövd är ju positivt. Ja, i kärlek och som medmänniska, där är vi alltid behövda. Men som informatör, kunskapsgivare, behandlare, och så vidare bör väl målet vara att när du vet vad jag vet så behöver du inte längre mig för just den saken."

Mycket bra skrivet, tycker jag. Målet borde vara att vi i våra olika sammanhang försöker hjälpa varandra till så stor frihet, kärlek och självständighet som möjligt. Jag uppfattar det som att Jesus vill vara en sådan ledare, då han säger "Följ mig" till oss. Vad han vill, tror jag, är inte ytterst att vi skall underkasta oss och "behöva" honom. Jag tror han vill dela med sig av den frihet han själv hade, eller har om man så vill. Jag tror att han ville/vill att vi ska vara oberoende av honom, men ändå välja gemenskap med honom, såväl som med varandra.

Hur hjälper vi bäst varandra?

2008-10-22T15:13:00.002+02:00

VÄNDPUNKTEN

Det var inte
det färdiga svaret,
expertförklaringen,
du bäst behövde.

Det var respekten
för egen skaparkraft
och förmåga
att själv gå vidare.

Då föddes hoppet,
skapades tillförsikten
och du vågade
förändringen.

DAVID LENZFLOR

Jag har börjat skriva på Ring P1:s debattforum...

2008-10-08T00:06:00.002+02:00

...så om du är intresserad av att läsa mer av det jag skrivit, kan du titta här:

Ring P1:s debattforum

Jag har varit med där sedan den 9 september 2008, då jag skrev mitt första inlägg:

Byt ut Täppas...

vilket jag, som synes, också publicerade här på bloggen.

Får man skämta om religion?

2008-09-30T22:08:00.003+02:00

Jag tycker i alla fall att denna sidan Jesus and Mo är rolig.

Vill du köpa (engelskspråkiga) t-shirts etc på religionstemat, kan du också gå in på Cafépress. Även andra teman finns tillgängliga.

Ett klick för skogen...

2008-09-25T23:06:00.002+02:00

Var med och rädda gammelskogen i Verle (ca 5 mil NO om Göteborg) genom att gå in på Ett klick för skogen och klicka på den gröna knappen. Allt det kostar dig är besväret.

Visa att du bryr dig och gör det genast till en vana att "klicka för skogen" när du slår på datorn varje ny dag (det går bara att klicka en gång per dag). Då har vi tillsammans snart räddat Verles gammelskog åt framtiden. Bra va?

Ett Gandhi-citat som ger hopp

2008-09-19T18:45:00.018+02:00

Mohandas K. Gandhi, som ledde Indiens frigörelse från Storbritannien, lär ha sagt eller skrivit följande:

“First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.”

Min översättning:

"Först ignorerar de dig, sedan skrattar de åt dig, sedan bekämpar de dig, sedan vinner du".

Jag tror att det är riktigt att översätta det på följande sätt också (i pluralform):

"Först ignorerar de er, sedan skrattar de åt er, sedan bekämpar de er, sedan vinner ni".

Två citat om frihet och frigörelse

2008-09-19T18:45:00.014+02:00

Det första citatet kommer från Gene Sharp:s bok "The Politics of Nonviolent Action" (1973). Vad jag minns är det från den första delen (av tre) - "Power and Struggle". Strecken (---) betyder att jag hoppat över lite text:

... "Ultimately, therefore, freedom is not something which a ruler "gives" his subjects"... --- "Instead, the extent and intensity of the ruler's power will be set by the strength of the subjects and the condition of the whole society"...

Fritt översatt (av undertecknad) betyder ovanstående rader:

"Ytterst sett är därför frihet inte någonting en härskare "ger" sina undersåtar/medborgare"... --- "Det är istället så att omfattningen och intensiteten av härskarens makt bestäms av undersåtarnas/medborgarnas styrka och förhållandena i samhället i stort".

***

Det andra citatet handlar egentligen om relationen mellan barn och föräldrar, men jag tycker det passar in i sammanhanget ändå. Citatet är hämtat från Kenneth M. Adams's bok "Silently Seduced - When Parents Make Their Children Partners - Understanding Covert Incest" (1991). Det är ju så, sägs det, att vi överför de förväntningar och den relation vi haft med våra föräldrar även till andra auktoriteter i samhället, varefter vi växer och blir äldre. Vi behöver alltså inte bara frigöra oss från våra föräldrar utan också från "gruppen" (t ex staten), "den allmänna meningen" eller andra "auktoriteter" som vi tidigare valt att underkasta oss. Vi måste ta ansvar för våra egna liv - om vi skall bli fria:

"Real emancipation cannot be given. It must be taken. Emotional maturity cannot be realized until emancipation occurs. You cannot be an adult man or woman and simultaneously hold onto Mommy or Daddy".

Min översättning blir som följer:

"Riktig frigörelse kan inte ges. Den måste tas. Känslomässig mognad kan inte bli verklighet innan frigörelsen äger rum. Du kan inte vara en vuxen man eller kvinna och samtidigt klamra dig fast vid mamma eller pappa".

Borttagen tråd på Ring P1:s debattforum

2008-09-19T18:45:00.007+02:00

Den 9 september 2008 skrev jag ett inlägg på Ring P1:s debattforum på nätet. Inlägget hade två teman. Dels kritiserade jag Täppas Fogelbergs bemötande av de personer som ringer in till programmet ”Ring P1”, dels argumenterade jag för att programmet Klarspråk skulle återinföras. Inlägget och dess båda teman väckte en ”het” diskussion och resulterade i över 80 kommentarer, vad jag minns. Inlägget publicerade jag också på denna blogg under rubriken Byt ut Täppas i "Ring P1" och återinför programmet "Klarspråk!.

Mitt inlägg och efterföljande kommentarer, hela tråden, är nu borttagen från Ring P1:s debattforum. Jag har fått en motivering av Ring P1:s redaktion där det bland annat sägs att: ”Inte för att det inte är en bra debatt utan för att folk har börjar hoppa på varandra och det flödar av eprsonangrepp istället för att just diskutera den frågan
som du intitalt startade”.

Personligen tycker jag att Ring P1’s redaktion gör fel som raderar inlägg och trådar utan motivering på forumet. Jag anser att det är respektlöst och ett sätt att frånta människor deras skyldighet och rätt att ta ansvar för vad de skriver.

Att fortsätta att kritisera Täppas är kanske inte det viktigaste i nuläget, även om jag i och för sig gärna skulle se honom utbytt som programledare i programmet Ring P1. Jag önskar dock att diskussionen gällande programmet Klarspråk skall få en fortsättning och att vi som vill ha tillbaka Klarspråk i etern till slut skall lyckas med detta. Jag bifogar därför en kopia av en av de sista kommentarerna i den nu borttagna tråden. Kommentaren är skriven av Bo Hellgren som ett ”öppet brev” till SR:s redaktion. Jag ger mitt bifall till Bo:s öppna brev. Jag hoppas också att diskussionen på Ring P1:s debattforum (och här på "Tankar, tvivel och tro...") kan fortsätta utan respektlöshet från vare sig Ring P1-redaktionen eller skrivande debattörer.

”Öppet Brev till Sveriges Radios Styrelse
Klarspråk tillbaka - i yttrandefrihetens namn!

En av hörnstenarna i en demokrati är en öppen och fri debatt, det är alla överens om. Under många år gav programmet "Klarspråk" svenska folket en möjlighet att diskutera gemensamma angelägenheter. Programmet Klarspråk sändes till och med 9:e januari 2004 varje dag, endast 10 minuter långt men fyllt av koncentrerade, väl genomtänkta inlägg som återgav vad stora delar av svenska folket tyckte. Inläggen gav en god spegling av åsikter som finns ute i samhället. Det var vanliga människors åsikter som fritt fick komma ut i offentligheten. Det fanns dessutom en redaktör som kunde sammanställa inlägg i varje särskild fråga vilket gjorde att debatten fördes framåt. Vi är många som saknar detta program där svenska folket fritt kunde få säga sin åsikt - utan tillrättavisningar eller kommentarer från programledarna på SR. Detta kan på intet sätt jämföras med det program som sades ersätta Klarspråk: Ring P1. Ring P1 är ett program med utdragna diskussioner med programledarna. Programledarnas egna åsikter kommer tyvärr ofta att styra och/eller dominera diskussionen vilket gör att avvikande och ibland kontroversiella åsikter inte alls kan föras fram på samma sätt som i Klarspråk.

Låt gärna Ring P1 vara kvar för dem som är intresserade av Täppas, Tomas Tengbys och andra programledares diskussioner men låt oss andra få tillfälle att lyssna till de korta och genomarbetade inlägg som karakteriserade Klarspråk. Sveriges Radio är ett public serviceföretag vilket innebär att programverksamheten skall stå i allmänhetens tjänst. I public serviceuppdraget ingår att "Sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion". Ett samhälle som bekänner sig till de demokratiska fri- och rättigheterna borde kunna tillåta sina medborgare 10 minuters total yttrandefrihet om dagen. www.klarsprakare.se

Skrivet 18 sept. kl. 21:34 av Bo Hellgren, Stockholm”

Trevlig helg!

Ändringar i bloggen

2008-09-19T18:45:00.003+02:00

Idag har jag ändrat den inledande texten som står under bloggens rubrik, från:

"Ta till dig det du vill och låt resten vara."

till:

"Välkommen till bloggen "Tankar, tvivel och tro..."! Jag som förestår denna blogg heter John Nilsson. Här delar jag med mig av mina tankar om stort och smått, framförallt om psykologi, religion och samhälle. Välkommen att läsa och ge din respons på mina inlägg och efterföljande kommentarer."

Freedom - not fear - demonstration lördagen den 11 oktober.

2008-09-16T01:11:00.006+02:00

Den 11 oktober är en stor internationell aktionsdag mot framväxten av ett allt mer omfattande och integritetskränkande övervakningssamhälle. Nätverket Svart Måndag anordnar tillsammans med politiska partier och ungdomsförbund en demonstration på Mynttorget, intill Riksdagshuset, denna dag mellan kl. 14.00-18.00.

Gör din röst hörd för värnandet av vårt privatliv och vår personliga integritet.

Se vidare på

http://www.svartmandag.se/index.php?option=com_jb2&PostID=42&view=post

och

http://www.vorratsdatenspeicherung.de/content/view/242/144/lang,en/

(Trippelklicka på webadresserna och kopiera in dem i adressfältet för att titta närmare på dem).

Skriv på "Klarspråkarnas" namninsamling!

2008-09-09T22:39:00.003+02:00

Efter att ha publicerat mitt föregående inlägg också på "Ring P1":s debattforum, fick jag veta att det fanns en förening för de som vill att Sveriges Radio återinför programmet "Klarspråk". De har också en namninsamling för att kunna påverka SR:s ledning till detta. Besök gärna "Föreningen Klarspråk":s hemsida (http://www.klarsprakare.se/) och skriv på namnlistan så vi får "Klarspråk" tillbaka i P1 - som ett forum där människor får komma till tals oberoende av vilken ställning de/vi har i samhället.

***

Idag har jag också tagit bort min enkät angående "Skapelse eller evolution" från bloggen. Intresset har varit svalt, endast en person har svarat sedan den 7 april då jag lade upp enkäten. Jag hade också problem med att frågan och det första svarsalternativet delvis hamnade över varandra, så de blev båda oläsliga. Så här såg enkäten ut innan jag tog bort den idag:

"Fråga: Hur tror du att universum, jorden och livet på jorden kommit till? (Du kan ange flera svarsalternativ om du vill).

Jag tror att universum, jorden och livet på jorden skapades av Gud på sex dagar för ca 6000 år sedan, så som det beskrivs i bibeln (1 Mos. 1:1 - 2:4).
0 (0%)

Jag tror att universum, jorden och livet på jorden är flera miljarder år gammalt och att livet på jorden utvecklats på det sätt som Charles Darwin föreslagit i boken "Om arternas uppkomst genom naturligt urval […]", från 1859.
1 (100%)

Jag tror både på att universum, jorden och livet på jorden är skapade av Gud eller någon annan "högre makt" och att livet på jorden utvecklats på det sätt som Charles Darwin föreslagit i boken "Om arternas uppkomst genom naturligt urval […]", från 1859.
0 (0%)

Jag tror inte att det finns någon gudomlig skapare av universum, jorden och livet på jorden.
1 (100%)

Jag tycker inte att något av ovanstående alternativ stämmer med min uppfattning. (Förklara gärna varför i en kommentar, t ex till mitt inlägg 2008-04-07).
0 (0%)

Jag tycker att frågan är ointressant.
0 (0%)

Jag tycker att svarsalternativen är omständligt formulerade.
0 (0%)

Rösta i denna enkät

Röster hittills: 1

Återstående dagar för att rösta: 216"

Byt ut Täppas i "Ring P1" och återinför programmet "Klarspråk"!

2008-09-09T10:33:00.006+02:00

Har precis lyssnat på "Ring P1" med Täppas Fogelberg. Ledsamt att höra honom, tycker jag. Han verkar mest se som sin uppgift att förlöjliga, förvirra och ifrågasätta de som ringer in (lyssna gärna på de första ca 13 minutrarna av dagens program; http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/index.asp?ProgramID=1120). Jag tycker han snarast verkar ha inställningen att -"Vad är du för en idiot som lägger tid att ringa till det här tjafsiga programmet och har mage att tro att du betyder nåt i det stora hela?". Snälla Sveriges Radio och P1-redaktionen: befria oss från denna nedlåtande programledare som försöker skriva oss på näsan vad vi ska tänka, känna och tro. Han, som brukar anklaga somliga som ringer in för att vara fascister och ge dem andra nedsättande tillmälen, propagerade t o m själv i dagens program för att inskränka yttrandefriheten när nu offentliga dokument blir tillgängliga på internet genom t ex Pirate Bay.

Innan "Ring P1" började sändas fanns ett annat program, "Klarspråk", som bara var fem minuter långt (mot "Ring P1":s 40 minuter). Men i programmet "Klarspråk" fick vanliga människors åsikter och inlägg stå för sig själva, oemotsagda av en ifrågasättande, styrande och nedgörande programledare som t ex Täppas. Var det för provocerande för berörda makthavare att vanligt folk fick komma till tals på detta sätt, även om det bara var 5 minuter per dag? Nu har man effektivt desarmerat dessa bandade inlägg i en salig röra av direktsända samtal och med små förstuckna kommentarer som ifrågasätter den som ringt in och med god vilja velat delta i den demokratiska samtalet.

Jag vill tillägga att jag tycker andra programledare för "Ring P1" har (åtminstone haft) ett mer lyssnande och respektfullt sätt att förhålla sig till de som ringer in. Jag tycker att vi licensbetalare är värda att bemötas med respekt när vi vill dela med oss av våra tankar och erfarenheter. Man kan tycka att en persons åsikter är helt uppåt väggarna, men ändå respektera honom eller henne som person! Det verkar som Täppas inte begripit det.

Vem har egentligen makt?

2008-09-09T00:50:00.005+02:00

I boken "Själsharmoni och moral" (Natur och kultur 1949, s.84) av Erich Fromm hittade jag nedanstående rader om produktivitet och makt, som jag tyckte var värda att citera:

"I begreppet »produktivitet» har vi icke att göra med en aktivitet som behöver leda till praktiska resultat utan med en hållning, ett reaktionssätt, ett sätt att orientera sig till världen och till sig själv i livsprocessen. Vi har att göra med en människas karaktär, icke med hennes framgång.
Produktivitet är en människas förverkligande av de möjligheter som är utmärkande för henne, ett bruk av hennes makt. Men vad är egentligen »makt»? Det är en ödets ironi att ordet betyder två rakt motsatta ting: makt till = förmåga, och makt över = välde. Men denna motsättning är av ett speciellt slag. Makt = välde resulterar ur en förlamning av makt = förmåga. Makt över är en perversion av makt till. Människans förmåga att göra produktivt bruk av sin makt är hennes »potens»; oförmåga därtill är hennes »impotens». Med sin förmåga av förnuft kan hon tränga ned under företeelsernas yta och fram till deras väsen. Med sin förmåga av kärlek kan hon genombryta den mur som skiljer den ena människan från den andra. Med sin förmåga av fantasi kan hon föreställa sig ting som ännu icke är verkliga; hon kan planera och på så sätt börja skapa. Där förmågan saknas perverteras människans förhållande till världen till ett begär att härska, att utöva makt över andra som om de vore ting. Härsklystnaden står i samband med döden, »potensen» med livet. Härsklystnad härflyter ur impotens och ökar i sin tur denna, ty om en idivid kan tvinga en annan att tjäna sig, förlamas hans eget behov att vara produktiv i motsvarande grad."

När jag läser ovanstående citat, kommer jag att tänka på bibelns berättelse om Jesus inför Pilatus (Joh. 18:1-19:16) och i synnerhet nedanstående verser (Joh 18:36 och Joh 19:10-11):

"Jesus svarade: "Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag."

och

"Pilatus sade då: "Vägrar du att tala med mig? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig? Jesus svarade: "Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte hade fått den från ovan."

Vem är det som har den verkliga makten i ovanstående berättelse, Jesus eller Pilatus? Vem är produktiv? Vem är skapande? Jesus eller Pilatus?

När nu de som har makten i samhället idag vill härska ännu mera oinskränkt över oss genom diverse övervakningsmetoder (förlåt: signalspaning heter det ju...), registreringar och samkörningar av register etc - är det i själva verket inte ett uttryck för villrådighet och "impotens" (à la Fromm) som tar sitt uttryck i någon slags härsklystnad eller kontrollbehov? Eller?

Men ingen går fri från sådant. Jag tror att det är ett allmännmänskligt problem, att vi alla har "både och", både härsklystnad och produktivitet i oss. Men borde vi inte organisera samhället så att de som anförtros politisk makt inte "frestas" till härsklystnad i onödan?

Jag tycker ovanstående citat ger lite perspektiv på den "mäktiga överheten" hur som helst. Och att man kan ha makt även i en situation av förkastelse och förnedring; när man ytligt sett går mot ett misslyckande.

Är psykoterapi skadligt?

2008-08-24T00:44:00.004+02:00

Hittade i förrgår en bok på ett antikvariat med titeln "Against Therapy - Emotional Tyranny and the Myth of Psychological Healing". Boken är skriven av Jeffrey Moussaieff Masson (1988) och han ifrågasätter grunderna för psykoterapi (och psykiatri) överhuvudtaget, vad jag förstår. Detta trots att han själv är utbildad psykoanalytiker.

Jag har ännu bara läst några sidor av boken, så jag kan inte uttala mig om författarens teser håller. Jag kanske inte har kompetens att bedöma det heller - annat än för min egen del. Det är hur som helst intressant (och utmanande) att läsa något som går tvärtemot det jag tidigare läst, trott på och hållit för sant. Ännu ett nytt sätt att komplicera livet på och ställa till med förvirring i mitt lilla huvud. Eller så är det som René Descartes lär ha sagt:

"Dubium sapientiae initium"

(Tvivlet är vishetens början).

(Citatet hämtat från http://www.dagenscitat.nu/citat/latin/).

Om drogberoende ur psykodynamisk synvinkel

2008-07-12T22:34:00.002+02:00

Joachim Volckerts har skrivit en bok om drogberoende (Drogberoende - psykologi och terapi; 1998, 2003), bl a utifrån alternativa (psykodynamiska) förklaringsmodeller till drogberoende. "Alternativa" relativt tolvstegsprogrammet alltså.

Under rubriken "Antiintellektualism" (på sidan 22) skriver Volckerts bland annat:

"Det är mycket lätt hänt att drogmissbrukaren och hans omvärld ingår en outtalad pakt, vars innebörd är att genom konkreta åtgärder gemensamt undvika det som är farligt - skräcken för det inre kan härigenom lätt förvandlas till en kollektiv dygd. Antiintellektualism och psykofobi (skräck för det inre) kan skapa ett klimat där kravet på enkla, snabba och konkreta åtgärder dominerar tänkandet kring drogproblemet. I detta intellektuella klimat kan kvalificerad teoretisk och psykoterapeutisk utbildning uppfattas som ett hot mot det sunda förnuftet. Problematisering och seriös analys nedvärderas och ställs mot den lättköpta förenkling som uppställts som ideal. Kvalificerad psykoterapi bedriven av välutbildade psykoterapeuter kan i ett sådant klimat väcka både olust och avund och behandlas då gärna som en överflödig lyxverksamhet".

Jag tycker att detta kan appliceras på tolvstegsprogrammets företrädare som oftast verkar uttrycka att "programmet är perfekt, ingen utveckling är nödvändig, andra psykologiska och medicinska behandlingsmetoder är värdelösa"... Tolvstegsprogrammet är också enbart inriktat på ens egna tillkortakommanden (t ex fjärde stegets självrannsakan och "gottgörelsen" i åttonde och nionde steget) och ger inte något stöd för den alkohol- eller drogmissbrukande personens rätt att ifrågasätta sin egen uppväxt och sina vårdnadshavare och andra personer som haft makt över en i denna period. Något jag tror är nödvändigt för att komma i kontakt med de känslor som man förmodligen söker bemästra eller fly ifrån genom att använda alkohol, droger eller andra destruktiva tvångsmässiga beteenden.

Se vidare under "Läsvärda böcker på svenska" till höger på sidan.

Vad menade Helena Riviere?

2008-07-09T04:13:00.003+02:00

I samband med att FRA-lagen antogs talade Helena Riviere (m) om personlig integritet i riksdagen. Jag tyckte hennes tal var mer än lovligt förvirrat och jag är tydligen inte ensam om det. Läs "Technicolors" inlägg och min efterföljande kommentar på nedanstående adress:

http://technicolorblog.blogspot.com/2008/06/upprrandetossigt-tal-om-fra-lagen-och.html

Försvara brevhemligheten! Släng FRA-lagen i papperskorgen...

2008-07-08T00:18:00.011+02:00

Om du, som jag, inte gillar den nya FRA-lagen och den kränkning av av vår personliga integritet som följer med den - skriv då på denna namninsamling till försvar för vår grundlagsskyddade brevhemlighet - att den också skall gälla e-post, SMS etc.

Läs mer på hemsidan "Brev som brev":

http://www.brevsombrev.se/

Jag har rätt

2008-06-23T00:59:00.007+02:00

Följande är en text jag fick (kopiera) av en kvinna jag träffade under min tid på ett behandlingshem. Jag vet inte vem som skrivit den, men den borde vara skriven av någon som har erfarenhet av alkoholberoende/-missbruk eller andra slags destruktiva livsmönster, hos sig själv eller någon annan. En text för de som, liksom jag, har svårt att bejaka sig själva och känna att de duger som de är.

***

"Mina personliga rättigheter

Jag har rätt till allt det goda som jag längtat efter under alla år och som jag aldrig fått.

Jag har rätt till glädje i livet, just nu, inte bara en kort upplevelse av eufori utan en stabil, substansiell (sic!) glädje.

Jag har rätt att koppla av och ha roligt på ett nyktert och icke destruktivt sätt.

Jag har rätt att ta hjälp av människor, använda situationer och platser för att uppnå ett gott liv.

Jag har rätt att säga nej när jag känner osäkerhet inför någonting eller när jag inte är redo för det.

Jag har rätt att vägra delta i föräldrars, syskons eller andras destruktiva beteende.

Jag har rätt att ta kalkylerade risker för att experimentera med nya strategier.

Jag har rätt att ändra min sinnesstämning, min strategi och mina planer.

Jag har rätt att röra till saker, göra misstag, strunta i saker, bli besviken på mig själv och att inte räcka till.

Jag har rätt att lämna människor (inklusive anhöriga, alkoholister eller ej) som medvetet eller omedvetet trycker ner mig, får mig att känna skuld, manipulerar eller förödmjukar mig.

Jag har rätt att sätta punkt för ett samtal med människor som får mig på dåligt humör eller som förödmjukar mig.

Jag har rätt till alla mina känslor.

Jag har rätt att lita på mina känslor, min bedömningsförmåga, mina idéer och på min intuition.

Jag har rätt att utveckla mig till en hel person känslomässigt, mentalt, fysiskt och psykologiskt.

Jag har rätt att uttrycka alla mina känslor på ett icke destruktivt sätt när jag känner mig säker.

Jag har rätt till så mycket tid som jag behöver för att experimentera med ny information, nya idéer och för att göra förändringar i mitt liv.

Jag har rätt att av det mina föräldrar sagt till mig behålla det acceptabla och välja bort det oacceptabla.

Jag har rätt till mental hälsa och ett sunt liv, vilket helt eller delvis avviker från mina föräldrars livsfilosofi.

Jag har rätt att skapa mig en egen plats i tillvaron.

Jag har rätt att följa ovanstående förklaring, att leva mitt eget liv på det sätt jag vill och inte vänta på att mina anhöriga (alkoholister eller ej) skall bli friska, lyckliga, att de söker hjälp eller erkänner sina problem."

Fruktan Regerar Alliansregeringen - eller?

2008-06-22T01:14:00.007+02:00

Man släcker inte eld med bensin,
man stoppar inte våldets spiral med mer våld och
man försvarar inte individers personliga integritet genom att kränka den.

Jag uppfattar FRA-lagen som en krigsförklaring från statens sida gentemot oss enskilda medborgare, mot yttrandefriheten och demokratin. Statens intressen går nu alltså helt före medborgarnas/individernas uppenbarligen, även med borgerliga partier i regeringen. De borgerliga partier som annars brukar tala högst om liberalism, individens frihet och att staten inte ska blanda sig i människors liv mer än absolut nödvändigt.

Jag har många tankar om detta, men vet inte riktigt var jag ska börja. Jag tror att det är dags att säga ifrån och göra motstånd mot denna utveckling hur som helst. Enda sättet att bevara friheten är förmodligen att utöva den, vilket kan börja med att man säger vad man tycker - det är väl för övrigt en av demokratins grundförutsättningar, att man redovisar sin uppfattning öppet? Alltså att man inte låter sig skrämmas till tystnad. Med genomdrivandet av FRA-lagen har jag fått nog av statens och andras övergrepp genom olika former av övervakning - och av min egen tystnad. Vi har som individer faktiskt rätt till ett privatliv, det står i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som antogs 1948 av FN:s säkerhetsråd och har som också har godkänts av den svenska regeringen:

"Artikel 12

Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp."

Borde inte regeringen leva upp till de regler man själv godkänt? FRA-lagen innebär godtyckliga ingrepp i den enskildes privatliv enligt min mening, eftersom man inte ens behöver vara misstänkt för något brott för att bli avlyssnad/övervakad. Staten har numera alltså mer eller mindre obegränsat tillträde till mycket av våra personliga telefon- och telefaxsamtal, vår e-post och våra surfvanor på nätet. Var går egentligen gränserna för det "yttre hot" regeringen och riksdagen vill försvara sig/oss mot? Utanför Sveriges territorium, som man låter påskina? Eller är det utanför Alliansregeringens och riksdagens gränser, att man i själva verket vill försvara sig mot oss medborgare? Eller går gränserna helt enkelt utanför FRA?

Vad är nästa steg? Antagligen att staten skall få obegränsat tillträde till allas våra kroppar och våra gener/vårt DNA, eftersom vi alla nu verkar betraktas som misstänkta och/eller brottslingar. Först kommer det att motiveras med att det skulle hjälpa brottsbekämpningen att få ha tillgång till de icke funktionella DNA-sekvenser man nu använder sig av, men självklart kommer man att även vilja kartlägga våra funktionella gener, för att se vilka egenskaper och sjukdomar vi kan tänkas ha. Och det dröjer väl inte länge innan staten vill att vi ska "märkas" med ett mikrochips under huden eller någon annan teknik , GPS-övervakade dygnet runt, kameraövervakade likaså (mycket misshandel sker ju i hemmet så varför inte montera in kameror även där i förebyggande syfte?). Så småningom kommer väl teknik att rent fysiskt styra oss genom någon form av hjärnimplantat, allt för överhetens/statens/maktens bästa - naturligtvis i frihetens och demokratins namn...

Jag har inte gjort något för att förtjäna att vara övervakad av staten på det sätt som nu blivit möjligt genom FRA-lagen. Jag har inget brottsligt förflutet och jag har inte för avsikt att begå några brott (mot rättfärdiga lagar) i framtiden heller. Jag är upprörd, förbannad och kränkt över att utsättas för detta. Jag är rädd för vart denna utveckling kan ta oss. Jag tar personligen hellre risken att utsättas för ett terrordåd än att ha staten över mig som en hök på det här inträngande viset. FRA-lagen är terror i sig.

Genom att kränka en hel befolkning riskerar regeringen, riksdagen och FRA att få denna befolkning emot sig. Till det "yttre hot" (man sade att) man tänkte sig att försvara befolkningen emot, läggs måhända ett "inre hot" från befolkningen i sig. Och då krävs naturligtvis lagstiftning (mest för syns skull kanske?) för att få avlyssna all trafik som överhuvudtaget går att avlyssna, samköra register etc etc.

Är detta en dystopi som aldrig kommer att bli verklighet? Är jag orealistiskt pessimistisk och svartmålande? Ska vi alls inte ha någon signalspaning? Behövs inte det? Är jag inte helt enkelt otroligt naiv?

Jag tror bara inte på att man får ut det bästa av människor genom att kränka och misstänkliggöra dem. Jag tror tvärtom det kan bli ett slags självuppfyllande profetia att folk kommer att angripa om man fruktar att de skall angripa. Utan ett folkligt motstånd mot den här utvecklingen, där vi som medborgare kräver respekt för oss själva och vår rätt till ett privatliv, ser inte jag några krafter som kommer att stoppa den i alla fall.

***

En bok att rekommendera i sammanhanget är "Den nödvändiga olydnaden" av Maria Modig, Natur och Kulturs förlag, först utkommen 1984 (!).

***

Per Herngren skriver också (ur ett ickevåldsligt perspektiv) bland annat om övervakning på sin blogg. Kanske har han en bättre överblick och är mer konstruktiv än jag, bedöm själv:

http://perherngren.blogspot.com/2008/06/hur-du-saboterar-vervakning-p-internet.html

***

Var är förresten kyrkan i den här debatten? Jag har inte hört mycket av dem och jag tycker de borde stå på den svagare partens, den enskilda individens, sida.

***

Jag hoppas kunna återkomma till detta ämne, det är komplext.

Hur rik är du?

2008-06-16T12:56:00.007+02:00

Kolla här hur rik du är (vad gäller pengar):

http://www.globalrichlist.com/

(Tillagt under "Länkförslag" till höger).

Valutaomvandlare hittar du på:

http://www.valuta.se/

Angående AA och tolvstegsbehandling...

2008-06-15T17:19:00.005+02:00

Hej,

Har lagt till några ytterligare länkar om kritik av tolvstegsrörelsen och ändrat de flesta länkrubrikerna.

Skrev också ett inlägg i natt, i den "publika gästboken" på http://www.sektellerbotemedel.se/motesplats-debatt.asp

Inlägget berör främst en del negativa erfarenheter jag gjort i tolvstegsbehandling.

Övervakning och hot, gör det oss fria?

2008-06-12T19:46:00.011+02:00

Hej igen,

Har haft många tankar om vad jag skulle kunna (och vilja) skriva om här, men de senaste veckorna har jag inte kommit till skott, förrän nu då.

Statens, olika myndigheters och företags allt mer detaljerade och integrerade övervakning av oss enskilda medborgare är något jag känner starkt obehag inför och som jag skulle vilja skriva och fundera mer på (och motverka). Pär Ström, "Integritetsomudsman", skriver på tankesmedjan Den Nya Välfärdens hemsida (http://www.dnv.se/) om dessa frågor, men det finns säkert fler. Nu på tisdag röstar ju riksdagen om att FRA skall få utökade möjligheter att massövervaka oss medborgare "som skydd mot yttre hot" heter det. Det är alltid för "min säkerhet" som jag skall övervakas - och vem vill inte känns sig trygg och säker?

Problemet är att jag huvudsakligen känner mig provocerad och otrygg, t ex av att bli kameraövervakad i varenda liten butik, stora varuhus, bussar, bilar och tåg. Vad används filmerna/bilderna till? När jag rör mig på stan, träffar någon jag känner i en affär, läser en bok på tåget, petar mig i näsan, avslöjar det saker om mig som ingen överhet har med att göra. Hur kan det komma att användas mot mig (eller den jag t ex pratar med)? Blir det till underhållning på TV en vacker dag, som i "Cops" på TV6, där underklassens brottslingar jagas av den amerikanska polisen, moralens väktare och statens försvarare? I detta program visar man helt ogenerat upp huvudsakligen fattiga, utsatta och utstötta människor i deras misär, utan att dölja deras ansikten, i en situation man minst av allt vill bli förknippad med - att haffas av som en billig tjuv, våldsman eller missbrukare av polisen. Vad är nyttan med att visa upp detta för allmänheten? Är det för att skrämmas - "du kan också hamna i TV i detta förnedrande sammanhang, om du är olydig..."? Vilket effektivt påtryckningsmedel är inte detta för överheten? Människan är ju en social varelse med en medvetenhet om att hon som individ, utan gruppen, i allmänhet är chanslös. Det är en överlevnadsmekanism man spelar på här, tror jag, riktad främst till de ännu "skötsamma". För de som utsätts är det bara ytterligare en kränkning, tänker jag. När får vi en lika inträngande och osminkad redogörelse för överklassens brottslingar, de som får sina förmögenheter från t ex ekonomisk brottslighet, vapenförsäljning och miljöskadande verksamhet? Det dröjer kanske?

***

Jag har också tagit upp min konversation med Markus Holgersson igen och skrev en kommentar på ett av hans inlägg, som jag även vill dela med mig av här. Detta är min kommentar (oredigerad):

(http://ratzon.wordpress.com/2008/05/13/anmarkningsvart-och
-alvarligt/#comment-396).

"John N sa,

juni 12, 2008 @ 5:39 pm

I kommentar nummer 32 i denna tråd skriver du, Markus Holgersson, bland annat följande:

“Du är självfallet fri att välja om du vill följa Guds bud eller inte men om du inte följer dem så kommer du inte förbli i Jesus kärlek, inte förbli i hans glädje och du kommer inte vara hans vän. (Joh 15) Om du inte är Jesus vän kommer du inte in i himlen när du dör utan går evigt förlorad. Valet är ditt”…

Är detta en juste argumentationsteknik? Tänk om jag sade till dig Markus:

“Du är självfallet fri att välja, men om du inte blir ateist, socialist och homosexuell, kommer du att plågas i evigheters evighet efter att du har dött från ditt jordiska liv istället för att bara somna in och upphöra att existera som vi religionsförnekare, förnufts- och evolutionstroende. Valet är ditt…”

Hur skulle det kännas? Skulle du inte känna dig “lite hotad” om någon påstod något sådant? Vilket sorts val ger man människor med en sådan argumentationsteknik? Känns det lockande att bli ateist, socialist och homosexuell?

Skall man alltså bli kristen för att man känner sig hotad och rädd, skrämd av auktoritära förespråkare för (en viss sorts) kristendom(-stolkning)? Är inte kristendomen, mer än andra kanske, en kärlekens religion? Svaret kanske finns i bibeln, i 1 Joh 4:18:

“Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet”.

Om nu Gud älskar oss och sålunda inte är rädd för oss, skulle han då inte vilja att vi älskade honom med samma typ av fri, förtroendefull kärlek? “Kärleken är ett barn av friheten” lär det ju heta i en fransk sång. Kan man hota fram denna frihet?"

Seriestart: Historien om Gud - en dokumentär...

2008-05-27T14:03:00.003+02:00

Sänds i Kunskapskanalen kl. 21:00-22:00 ikväll och kl. 00.00-01.00 imorgon kväll.

Mer info på:

http://www.tvall.tv/

Utbyte...

2008-05-15T03:34:00.003+02:00

Dristade mig till att kommentera Markus Holgerssons inlägg på sin blogg (Tankar och reaktioner utifrån ett bibeltroende hjärta) igår och fick ett svar som jag själv sedan kommenterat.

Du hittar inläggen och kommentarerna på:

http://ratzon.wordpress.com/2008/05/13/anmarkningsvart-och-alvarligt/#comment-325

http://ratzon.wordpress.com/2008/05/14/offer-for-det-kanslomassiga-argumentet/

Ny länk: Kritik av tolvstegsrörelsen...

2008-05-10T23:26:00.011+02:00

Jag har lagt till en länk till en hemsida med rubriken "En Kritisk granskning av Tolvstegsröelsen" (sic!). Sidan är skriven av en Frederick Somerville, som själv har en bakgrund inom tolvstegsrörelsen.

Jag har inte läst allt, men jag finner det jag läst vara mycket intressant, så intressant att jag önskar att jag hade skrivit det själv (bortsett från stavfelen). Du hittar länken nedan och under rubriken "Länkförslag" till höger på denna sida.

http://www1.tripnet.se/~flm/index.htm#länkar

Ett evigt straffs möjliga "rättvisa"?

2008-05-10T23:26:00.009+02:00

Det enda möjliga "försvar" för ett evigt straff jag kan se, är att om man själv varit likgiltig för andra människors lidande och inte brytt sig om att de under sin livstid inte kunnat se någon ände på sitt lidande i denna världen - ja, då har man så att säga "förtjänat" att få uppleva detsamma - att inte se någon ände på sitt lidande. Jag vet inte om det håller, men det var hur som helst en tanke jag fick.
Samtidigt kommer jag inte ifrån att det borde vara en viss skillnad på en människas jordiska livstid, som kanske sträcker sig upp till ca 80-100 år, och den tid som utgörs av "evigheters evighet". Eller?

Inledande text delvis utbytt

2008-05-10T17:13:00.004+02:00

Med tanke på min egen förvirring, vad gäller religiösa spörsmål, och att ett bibelcitat, uppkört i ansiktet, kan tänkas skrämma bort personer jag gärna vill ha kontakt med, har jag beslutat att ändra den text jag tidigare hade som ett litet minnesord under rubriken till denna blogg. Tills idag hade jag följande citat ur bibeln där (det är Jesus som säger detta):

""Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra".

Joh 13:34"

Idag känner jag att det är lite anspråksfullt att ha detta citat som inledande text, i synnerhet som jag själv är ljusår från att leva upp till detta ideal i mitt eget liv och dessutom alltmer börjat ifrågasätta kristendomens verklighetsbild. (Jag ifrågasätter dock inte att kärlek till sig själv och andra människor är något gott att sträva mot - men vad kärlek i praktiken är, tycker jag är allt mindre självklart).

Med det nya inledande ordet:

"Ta till dig det du vill och låt resten vara"

tror jag det blir tydligt att jag inte företräder någon annan än mig själv. Jag är en begränsad människa som kan ta fel och även ha oärliga syften. Kanske är det också en markering att du som hittat hit är ansvarig för vad du gör med det du läst. Men det kanske du redan visste ;-)

Jesus vs. Dawkins…

2008-05-03T03:24:00.003+02:00

Häromdagen (i onsdags den 30 april) skrev jag att jag uppfattade Jesus som ett verkligt ”föredöme och en ledare”. Jag menade att han ”solidariserar sig med de utstötta, sjuka, hungriga, fängslade - och talar klarspråk med och om den religiösa och världsliga eliten”. Jag borde ha lagt till ”de fattiga” också, eftersom en hel del i bibeln verkar handla om en rättvis fördelning av materiella resurser. Jag fortsatte med att skriva att Jesus ”viker inte från konsekvenserna av detta, sitt val av kärlekens och sanningens väg, från relationen med sin himmelske fader och med lärjungarna - utan låter sig istället förnedras, hånas, torteras och dödas som en utstött brottsling, för deras (och vår) skull... Och han ber sin fader att förlåta oss”.

Jag är uppenbart imponerad av Jesu osjälviska ställningstagande för det han uppfattar som sanningen. Inför Pilatus säger han något i stil med: ”För den skull har jag kommit till världen, att vittna för sanningen” (om sig själv, kan man väl säga, tycker jag…).

En annan människa som imponerar på mig, egentligen av ett liknande skäl, är den brittiske biologen Richard Dawkins. Den ”sanning” som Dawkins för fram är i huvudsak att livet och vi själva kan vara resultatet av en långsam evolution, så som först föreslogs av Charles Darwin i ”Om arternas uppkomst genom naturligt urval”. Det är olika ”sanningar” som dessa båda för fram. Jesus vittnar i huvudsak om sig själv, som varandes ett med Gud, ”Fadern”, medan Dawkins i huvudsak ”vittnar” om evolutionsteorin och dess möjliga implikationer. En av dessa är den slutsats som Dawkins drar, att det inte alls behöver finnas någon Gud för att förklara livets uppkomst eller världens tillblivelse.

På ytan är Jesu sanning och Dawkins sanning möjligen diametralt olika. Den ene säger i princip att ”jag är Gud” och den andre säger i princip att ”det finns ingenting som stödjer antagandet att det finns en Gud”. Är inte det en motsägelse? Kan båda vara sanna samtidigt? Utesluter inte de varandra? Har de alls något gemensamt?

Jag uppfattar att de har flera saker gemensamt. De ser sig båda som vittnen för sanningen och de angriper båda gamla hävdvunna uppfattningar och beteenden hos sin tids religiösa och politiska elit. De avvisar, så vitt jag förstår, våld som en lösning på mänskliga konflikter och har båda ett hjärta som klappar för barns plats i samhället och deras rätt till respekt.

Jesu anspråk på att vara ett med Gud är oerhört. Skulle någon hävda detsamma idag, hur fantastisk personen än skulle vara, skulle han eller hon (förhoppningsvis) inte tas på allvar och kanske till och med spärras in på psykiatrisk klinik. Dawkins spelar väl inte riktigt i samma division, han vet att han är en begränsad människa, att han (och vetenskapen) kan ta miste, göra fel och att han inte är perfekt eller alltigenom självuppoffrande och god. Det är ju ingen av oss, förutom möjligen Jesus, om det som står skrivet om honom i bibeln är en historisk sanning. Fast även detta är ju en rätt orimlig uppfattning - att han aldrig skulle gjort fel eller missbedömt en situation. Man kan ju fråga sig vad det var som gjorde att några av de sista orden som han sägs ha sagt var ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Kanske upptäckte han dessa sista självande sekunder att han, åtminstone i något avseende, tagit miste? Ändå har jag svårt att tänka mig ett mera meningsfullt och kreativt liv än hans.

Jag har läst en beskrivning och tolkning av bibelns berättelser och kristendomen som en slags fortlöpande befrielserörelse. Jag tror att det är Harry Månsus som för fram detta i någon (eller flera) av sina böcker. Det judiska folket bryter upp från slaveriet i Egypten, Jesus verkar inom ett religiöst system som verkat förtryckande på människor, men försöker förändra och utveckla det i en humanare riktning. Under 1500-talet kommer reformationen genom bl a Martin Luther, som översätter bibeln till tyska (från latin), så att vanligt folk kan läsa den, få större frihet och dra sina egna slutsatser. Senare kommer befrielsen från slaveriet och kampen för medborgerliga rättigheter i USA, under bl a Martin Luther King.

Idag söker många kvinnor och homosexuella befrielse från ”manligt” respektive religiöst förtryck eller underordning. Vad gäller dessa båda grupper är väl ”befrielsen” som erbjuds dem i bibeln inte helt självklar. Oftare kanske bibeln istället används som stöd för fortsatt förtryck. Min inställning är att om man lämnar bokstavstron och tron på bibelns ofelbarhet bakom sig, så behöver det inte vara så.

Här vill jag återkomma till Richard Dawkins. Jag upplever ett slags befrielse när jag ser och hör honom tala (på TV) och när jag läst något han skrivit. Han vågar gå ett steg längre än jag. Så upplever jag det också när jag hört John Shelby Spong tala eller läst något av det han skrivit. ”Här är en människa som vågat ifrågasätta, vara ”olydig” och tänkt till över vad som kan vara rimligt att hålla fast vid av det gamla i en ny tid”, tänker jag, både om Spong och om Dawkins. Spong tror inte på jungfrufödelsen eller att Jesus uppstod kroppsligen och han har också dragit konsekvenser av evolutionsläran, när det gäller hur han tolkar vem Gud är. Någon lär ha sagt att Spong förnekar det mesta av kristendomens ”viktiga” sanningar, utom just föreställningen att det finns en Gud. Dawkins tar i stort sett även detta sista steg, men reserverar vad jag förstår ett litet avstånd till den 100%-iga ateismens ytterläge, i alla fall enligt hans bok ”Illusionen om Gud”. Detta är ju också vad man kan förvänta sig av en god vetenskapsman, att hålla öppet för ny information och omprövning av tidigare antaganden, något som annars religiösa företrädare ofta motarbetar.

Kanske nästa steg i den befrielse som bl a bibeln kan sägas berätta om, och som fortsatt även med sekulära förtecken, är att vi ger upp föreställningen om att det finns en skapare av denna värld och att livet är ett slags examen som skall avgöra om vi skall få uppleva evig salighet eller evigt straff efter att vi har dött. Som Dawkins säger så blir faktiskt livet vi lever här och nu mycket mera betydelsefullt med ett sådant perspektiv, inte mindre. Det blir också möjligt att leva med en mer prövande och öppen livshållning, om man inte känner sig tvingad, eller rentav hotad, att behöva ansluta sig till vissa auktoritärt påbjudna dogmer. Eller att man har ett evigt straff att vänta, om man skulle misslyckas i livet eller inte tro på rätt sätt. ”Kärleken driver ut rädslan” heter det ju någonstans i bibeln (ungefär). Det tror jag på. Men på vad sätt hotet om ett evigt straff, som inte ens följer Guds egna (gammaltestamentliga) påbud om viss proportionalitet i ”påföljden” - ”ett öga för ett öga och en tand för en tand” – skulle kunna befrämja denna kärlek, det förstår jag inte.

Det är rimligt att anta, tycker jag, att man skulle bli mera noggrann med vad man gjorde av sitt liv och hur man relaterade till andra, om man levde i den förvissningen att ”det här är allt, jag kommer inte att få en andra chans – vill jag ha det som jag har det nu, eller vill jag förändra något, ja, då måste jag arbeta för den förändringen själv och söka stöd hos andra som kan tänkas hjälpa mig”. Det blir också viktigare hur jag behandlar människor omkring mig, eftersom de är de viktigaste faktorerna som påverkar min ”miljö”. Jag kan inte smita undan konflikter som jag egentligen vill ha lösta, genom att hänvisa till att ”de nog får sitt straff av Gud” eller att t ex dra mig undan världens miljöproblem med hänvisning till att ”Gud skall göra en ny himmel och en ny jord” – en totalt oansvarig och föraktfull inställning till den värld vi framträtt i.

Jag har mera tankar om detta, bl a har jag ett svårutrotat behov av att be ibland, något som går stick i stäv med det jag just sagt om att ateismen skulle vara nästa steg i befrielsen av människan. Men det får jag nog återkomma till om det bli tillfälle, nu vill jag lägga mig.

God natt!

Tema: "Gudsillusionen" i Kunskapskanalen ikväll 22.00-00.00

2008-05-02T12:46:00.006+02:00

Ja, mer alltså, om ateism kontra religion med bl a den brittiske biologen Richard Dawkins på tv ikväll. Programmet är en repris från den 27 april 2008.

Mer information finns på följande länk:

http://www.tvall.tv/tv/tablaaer-20080502.htm

Copyright...

2008-04-30T22:46:00.002+02:00

Några tankar om denna bloggs inledande text:

"Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra".

(Joh 13:34)

Jag uppfattar det lite som att Jesus inte håller så hårt på sitt "varumärke", utan att han uppmanar oss, ja rentav befaller oss, att följa efter honom, att försöka bli så lika honom som möjligt, att "kopiera" honom. Han ger av sig själv till oss, medan våra ängsliga själar oftast håller fast vid vår yttre framtoning, vår status, vår "copyright" eller vårt "varumärke". Vi försöker med alla medel hävda våra rättigheter till det vi gjort - musik, en text, en tröja, en dator eller en ny medicin. Och lyckas vi rafsa åt oss och blir miljonärer eller miljardärer, så höjs vi till skyarna och ses som föredömen och ledare.

Hur annorlunda är inte Jesus. Han avvisar "vår" väg och solidariserar sig med de utstötta, sjuka, hungriga, fängslade - och talar klarspråk med och om den religösa och världsliga eliten. Han viker inte från konsekvenserna av detta, sitt val av kärlekens och sanningens väg, från relationen med sin himmelske fader och med lärjungarna - utan låter sig istället förnedras, hånas, torteras och dödas som en utstött brottsling, för deras (och vår) skull... Och han ber sin fader att förlåta oss. Det är vad jag uppfattar som ett föredöme och en ledare.

Citat + tankar om "syndafallet"

2008-04-28T22:24:00.004+02:00

Dagens citat:

"Du kan inte övervinna det negativa genom att ständigt fästa blicken på det, utan endast genom att utveckla det positiva."

(Wilfrid Stinissen i "Idag är Guds dag", texten för den 23 augusti.)

***

Jag antar att ovanstående gäller både när man vill göra något åt sina egna brister och andras, som man uppfattar dem. Bättre att fokusera på möjligheterna i en given situation, än att låta sig överväldigas av svårigheterna. Bättre också att fokusera på att försöka komma till rätta med sig själv, än att försöka ändra på andra. Detta är dock lätt att säga, svårare att följa.

***

Innebörden av "syndafallet"?

En sak som jag funderat på är det här med bibelns berättelse om syndafallet. Adams och Evas brott var att äta frukten av kunskapens träd. Är Gud emot kunskap? Mot vetenskap? Varför i sådana fall? Är det för att kunskap ger makt och inflytande? Föredrar Gud att vi är eller förblir okunniga och därför lättare blir beroende av honom? Det är förstås en hållning som passar bra för en överhet, av vilket slag det vara månde, som vill ha passiva och fogliga undersåtar, som vill ha en villkorslös lydnad och som inte vill bli ifrågasatt. Men vad har det med kärlek att göra? Jag valde ett citat av Stinissen ovan, för jag tyckte just det var bra. I andra texter skriver han dock om att vara "lyckligt beroende" och sådant. Jag förstår inte vad han menar och jag är inte säker på att jag skulle hålla med ens om jag gjorde det.

Om man istället fokuserar på Adams och Evas olydnad mot Guds bud, att de inte skulle äta av denna kunskapens frukt, blir det bättre då? Har inte 1900-talets historia visat vad oreflekterad lydnad mot överheten kan leda till i form av krig och dödande?

Ibland tänker jag så att dessa berättelser nog bara är konstruerade av föräldrar eller någon annan lokal grupps överhet, som velat stävja/hindra/motarbeta sina barns eller undersåtars nyfikenhet, ifrågasättande och utövande av sin gudagivna(?) eller "naturliga" frihet - i syfte att försvara sin egen position och egna privilegier.

Jesus talar om och visar något annat med sitt liv, uppfattar jag; att den som vill vara stor ska tjäna de andra och att den som vill vara störst skall vara de andras slav. Inte helt oproblematiskt det heller kanske, för en modern människa som vill "förverkliga sig själv" som det heter. Det är dock något jag mer önskar att jag vore (villig att tjäna andra), snarare än att vara "okunnig" och "lydig".

En cancersvulst på samhällskroppen…

2008-04-27T14:23:00.001+02:00

Hörde att pingstpastor Åke Green skulle hålla 1:a maj-tal (i närheten av Vänersborg, tror jag). Undrar vad han skall säga denna gång? Han har ju tidigare uttalat att homosexuella med flera ”avvikare” är en cancersvulst på samhällskroppen (och då rimligen borde avlägsnas - skäras, strålas eller medicineras bort, eller?). Personligen undrar jag om det inte är bokstavstrogna fundamentalistiska religiösa människor utan medkänsla för sina medmänniskor som är den verkliga ”cancersvulsten” i samhället, de värsta hatspridarna och förtryckarna?

Jag tycker egentligen inte om att använda ordet cancersvulst om någon människa, inte ens om Åke Green eller andra religiösa fundamentalister. Jag har dock inte hört talas om eller drabbats av några ”homofundamentalister”, ”homoterrorister” eller ”homopredikanter”, som anklagat mig för att vara en dödlig sjukdom, försökt att omvända mig till homosexualitet eller förkasta min läggning eller mitt sätt att leva.

Åke Green har rätt att tro vad han vill och leva som han vill, så länge han inte skadar någon annan. Jag anser att homosexuella människor har precis samma rätt att tro vad de vill och leva som de vill som Åke Green. Jag själv har rätt att tro vad jag vill och leva som jag själv vill, så länge jag inte skadar någon annan. Personligen upplever jag hotet från religiös fanatism och dess ofta förekommande förakt för naturvetenskap och oliktänkare i allmänhet, vara större än ”hotet” från homosexuella människor. De kämpar ju i huvudsak för att få eller ha samma rättigheter som den heterosexuella majoriteten, att leva ut sin sexualitet på det sätt som passar dem (mellan vuxna samtyckande individer).

Domens dag...

2008-04-21T12:14:00.002+02:00

...heter del 2 av ett tv-program som sänds imorgon tisdag 22 april 2008, kl. 20.00 i Kunskapskanalen. Jag såg tyvärr inte första delen (sändes 15 april i samma kanal).

Programmet tar enligt en presentation upp konflikten mellan företrädarna för "Intelligent Design" (och deras försök att lansera ID som en vetenskaplig teori i skolor i USA) och den moderna vetenskapen som anammat Darwins evolutionsteori.

Rammstein...

2008-04-10T01:34:00.006+02:00

Hipp, hipp...

Idag kom tre CD-skivor med posten från Ginza, alla med den tyska gruppen Rammstein. "Reise, reise" (2004) har jag sedan tidigare. Nu slog jag till på "Herzeleid" (1995), "Mutter" (2001) och "Rosenrot" (2005). Tung rockmusik som jag delat med mig lite av idag (till grannarna).

Titta och lyssna vidare på:

http://www.rammstein.com/

Några rader ur "Adios" från skivan "Mutter":

"Nichts ist für dich
nichts war für dich
nichts bleibt für dich
für immer"

(Ungefär (mitt eget försök till översättning):

"Ingenting är för dig
ingenting var för dig
ingenting förblir för dig
för alltid")

Vi skall alla dö (såvitt jag vet). Om det finns något på andra sidan, något "för alltid" kan ingen av oss veta. Vi kan tro en massa saker, som att 72 jungfrur väntar på oss om vi spränger oss själva i luften till Guds ära, ett saligt himmelrike eller ett evigt helvete, sälla jaktmarker etc. Men ingen kan väl med någon slags intellektuell hederlighet säga att han vet? Kanske är vi i någon bemärkelse ett slags farkoster för våra gener, som jag uppfattat att Richard Dawkins säger i sin bok "The Selfish Gene". Och ändå är vi och de varelser vi delar den här planeten med väl ganska fantastiska?

Men hur vi kommit hit och om och i så fall var vi går efter detta jordelivet, det är svårt att veta något om, tycker jag. Jag är glad att jag kommit hit och hoppas både få njuta av och något få bidra till att denna blåa pärla i universum blir en ännu vackrare plats för oss alla. Perspektivet att vi skulle vara evighetsvarelser kan vara lika skrämmande som lockande tycker jag. Att tänka sig att vi lever här just bara den tid och i de omständigheter vi fötts in till är möjligen provocerande. Ingen rättvisa finns antagligen då. Men tänk om det inte gör det? Annat än den rättvisa vi själva försöker skapa? Tänk om vi är helt själva, ingen Gud, ingen högre makt, ingen djävul - bara en massa begränsade och ofullkomliga människor som står inför utmaningen att leva tillsammans på ett begränsat klot utkastat i en till synes tom rymd?

/John

PS. En lite mer världslig kommentar: Antipiratbyrån borde ge mig medalj. Jag antar att jag hade kunnat ladda ner alla dessa låtar gratis - om jag bara lärt mig hur... Att betala 99 kr - 149 kr för en CD känns lite mycket idag. Material- och tryckkostnaden är ju inte mer än några kr per skiva vad jag har förstått. Jag tycker skivbranschen kunde sänka priserna rejält, så det blev lite mer rimligt att köpa musiken lagligt och skillnaden gentemot fildelning inte blev så stor.

Jag skulle själv vilja ha betalt om jag hade spelat in en skiva - i synnerhet om det var musik jag skrivit själv. Men jag känner inget större engagemang inför att fortsätta att göda själva skivbranschen, de som i kraft av sitt kapital sitter (eller kanske snarare suttit) på tekniken och distributionsnätet. De borde tänka om. DS.

Om eget ansvar...

2008-04-07T08:09:00.009+02:00

Följande två citat har blivit lite viktiga för mig, jag tror de pekar mot något som är sant. De hjälper mig att fokusera på livet här och nu och på de saker jag kan påverka. Citaten är hämtade ur boken "The role of will in addiction & recovery" av Shelby Boone (s 161-162):

"We gain the wisdom to know what we can change and what we cannot change when we detach emotionally and mentally from others into our own sense of personal responsibility, accountability, and integrity. It is a peak moment of awakening when we realize the following statement:

No matter what any one else has ever said or done to me, I am responsible for the choices I make today. I am responsible for my actions and behaviors. I am responsible for my emotional states. I am responsible for my thoughts and beliefs. I am responsible for my life circumstances through the choices I have made and will continue to make. I create my personal reality through the beliefs I hold and the choices I make."

"You and your circumstances at this precise moment are the results of an accumulation of choices you have made. You are living the result of your past choices right now. If you do not like things about yourself right now or the circumstances you are in right now, then you must begin making different choices and reacting differently right now and you must begin taking responsibility for those reactions and choices. Every reaction and choice you make today creates your experience tomorrow."

Nedan följer mitt, bara alltför bristfälliga, försök till översättning av de två sista styckena ovan:

"Alldeles oavsett vad någon annan någonsin har sagt eller gjort mot mig är jag ansvarig för de val jag gör idag. Jag är ansvarig för mina handlingar och beteenden. Jag är ansvarig för mina känslor. Jag är ansvarig för mina tankar och föreställningar/trosuppfattningar. Jag är ansvarig för mina livsomständigheter genom de val jag har gjort och kommer att fortsätta att göra. Jag skapar min personliga verklighet genom de föreställningar och trosuppfattningar jag har och de val jag gör."

"Du och dina omständigheter just nu är resultatet av en ackumulation av val du har gjort. Du lever resultatet av dina tidigare val just nu. Om du inte tycker om dig själv just nu eller de omständigheter du är i just nu, då måste du börja göra annorlunda val och reagera annorlunda precis nu och du måste börja ta ansvar för de reaktionerna och valen. Varje reaktion och val du gör idag skapar din erfarenhet imorgon."

/John

Fråga: Skapelse eller evolution? Svara på min enkät!

2008-04-07T07:55:00.001+02:00

Jag är nyfiken på vad människor i allmänhet, och du som läsare av min blogg i synnerhet, tänker och tror om universums, jordens och livet på jordens tillkomst. Därför har jag idag gjort en liten enkät som jag hoppas att du vill svara på.

Det går bra att markera flera svarsalternativ, om du tycker att de överensstämmer med din uppfattning. Du ser enkäten till höger, överst på sidan. Tack för din medverkan.

/John

PS. Om du klickar på "Visa resultat" och sedan inte minns hur frågorna var formulerade, kan du dra markören över de inledande orden, så kommer hela svarsalternativet upp i en ruta. DS.

Nya länkar

2008-03-23T04:36:00.002+01:00

Lagt till länkar till "Fred i våra händer" och "Plogbillsrörelsen" (plowshares).

Bibeln vs Darwin

2008-03-17T20:08:00.002+01:00

Imorgon tisdag kl.11.00-11.30 visas i SVT1 en repris av programmet "Bibeln vs Darwin", där bl a biologen Richard Dawkins medverkar. Intressant och skrämmande om hur bokstavstroende kristna i USA marknadsför sin "teori" om "intelligent design" som vetenskap, medan det verkliga religiösa och politiska målet verkar vara att förvandla samhället till en kristen fundamentalistisk teokrati.

Idag har jag också lagt till ett par länkförslag till "Humanisterna" och "Exkristen".

Boktips

2008-03-16T04:44:00.004+01:00

Nu har jag lagt till två sidorubriker på denna blogg: "Läsvärda böcker på svenska" respektive "Läsvärda böcker på engelska". Jag har också lagt till rubriken "Kontakt" med tillhörande e-postadress, samt ett par nya länkar. Hoppas du hittar något du gillar.

Länkar

2008-03-14T12:35:00.003+01:00

Lagt till rubrikerna "Länkförslag" och "Bloggförslag" och några länkar på temat ateism, ickevåld och tro. Håll till godo.

Öppning

2008-03-12T01:56:00.000+01:00

Hej,

Här planerar jag, en 40-årig man, att dela med mig av mina tankar, mina tvivel och i förekommande fall av min tro. Mina intressen är ganska många och jag vet inte om jag ska ta upp dem alla eller fokusera på ett eller några få områden. Det får visa sig. Nu har jag i alla fall kommit igång med att skapa denna blogg och kort presentera den.

Du är välkommen med dina reaktioner och jag hoppas på ett givande utbyte med dig/er. Hoppas vi hörs igen.

/John