...heter en bok av Wilfrid Stinissen, som är karmelitbroder. Bokens femte kapitel heter "Kärleken till sig själv". Jag vill citera några stycken ur det, för att "komplettera" mitt förra inlägg:
"För att bli mig själv, och så bli den som Gud älskar just nu, måste jag börja med att acceptera och bejaka mig själv som jag nu är, inklusive mina fysiska och psykiska brister och mina synder. Så länge jag inte fullständigt accepterar mig själv, kan jag inte heller se sanningen om mig själv. Förändringar kommer endast till stånd när man sagt ett grundläggande ja till sig själv. Djuppsykologin är byggd på denna insikt. Den som inte accepterar sig själv står ständigt i försvarsställning. Varje positiv utveckling börjar med ett grundligt accepterande."
Lite senare:
"Ett sådant accepterande av sig själv leder till en stor inre frihet. Man behöver inte leva upp till vissa krav som man ännu inte är mogen för. Man har lov att växa, organiskt, gradvis, i sin egen takt som alltid också är Guds takt."
Och ännu lite senare:
"Det säger sig självt att ett sådant totalt accepterande av sig själv sådan man har blivit och är just nu, och av alla de omständigheter och människor som bidragit till detta »resultat«, är lättare för den som tror på Gud. När jag vet att Gud inte - som de flesta människor - är både ja och nej utan ett obetingat ja (2 Kor 1:19), att han älskat oss »medan vi ännu var syndare« (Rom 5:8), då ha jag en fast grund att stå på. »Om Gud är för oss, vem kan då var mot oss?« (Rom 8:31) Enligt Hans Urs von Balthasar är tron den djupaste och grundligaste formen av självbejakandet."
*
När vi nu ändå är inne på ämnet kärlek (och Gud), passar jag på att åter citera Erich Fromm, ur hans bok "Kärlekens konst":
"I Västerns stora religioner är kärlek till Gud i stort sett detsamma som tro på Gud, på Guds existens, Guds rättvisa, Guds kärlek. Kärleken till Gud är väsentligen en intellektuell angelägenhet. I de österländska religionerna och i mystiken återigen är kärleken till Gud en intensiv känsloupplevelse av enheten, oupplösligt förbunden med uttrycket för denna kärlek i varje handling under livets gång. Den mest radikala formuleringen härstammar från mäster Eckhart: "Om jag sålunda förvandlas till Gud, och Han gör mig till ett med Sig Själv, då, vid den levande Guden, är det ingen skillnad mellan oss ... Somliga människor inbillar sig att de skall se Gud, som om han stod där borta och de själva här, men så skall det inte bli. Gud och jag, vi är ett. Genom att jag känner Gud, tar jag honom till mig. Genom att älska Gud genomtränger jag honom."
Hoppas att dessa citat kan ge er något. Tack för uppmärksamheten.