Jag skrev ett svar till en kommentar som Tanja Bergkvist skrivit på Pär Ströms blogg GenusNytt ( http://genusnytt.wordpress.com/2011/10/29/kastar-vi-bort-halva-begavningsreserven/#comment-79575 ), och vill återge den också här (redigerad endast i några mindre detaljer):
"John Nilsson säger:
29 oktober 2011 kl. 23:04
---
Tanja Bergkvist säger, kl. 17:07:
"Jag förstår inte denna besatthet av just bolagsstyrelserna. Även om man skulle kvotera in kvinnor så rör det sig om mindre än en tusendels promille av kvinnorna i landet som berörs.”
Jag tror att det hela är ganska enkelt:
Genom att fokusera på och rikta uppmärksamheten mot den manliga dominansen i toppen av företagen, får man lättare stöd för dogmen om en patriarkal könsmaktsordning. Denna dogm är central i det feministiska politiska arbetet och möjliggör att stora resurser avsätts till olika slags satsningar och projekt enbart för kvinnor, med motiveringen att kompensera för eller motverka denna förmenta ”könsmaktsordning”. Ett exempel på en sådan exklusiv satsning på kvinnor, från politikernas och lagstiftarnas sida, finns uttryckt bland annat i ”Förordning (2005:1089) om statsbidrag för kvinnors organisering”:
https://lagen.nu/2005:1089
(Någon liknande förordning om statsbidrag för mäns organisering finns mig veterligt inte).
Om man istället valde att fokusera på att fler män än kvinnor slås ut socialt, lever ensamma, missbrukar droger, lever i kriminalitet och också oftare befolkar våra fängelser, skulle man tvingas fundera över om det i vårt samhälle finns några samhälleliga osynliga strukturer som bidrar till att män slås ut lättare än kvinnor (om man nu ska analysera både mäns och kvinnors situation på samma sätt), och om det ändå inte finns några fördelar med att vara kvinna i dagens samhälle. Av någon anledning pratar man dock mindre frimodigt om att sådana osynliga strukturer skulle kunna vara inblandade i den större sociala utslagningen bland män, och att denna form av strukturer skulle vara angelägna att kompensera för eller motverka genom olika samhälleliga satsningar.
Det faktum att män är överrepresenterade både i toppen och botten av samhället, utgör ett potentiellt hot mot föreställningen (eller den ovederhäftiga dogmen) om en patriarkal könsmaktsordning, där män på alla nivåer sägs vara överordnade kvinnor och strukturellt gynnade relativt dem. Därför är man ”besatt” av hur det ser ut i toppen av samhället och i företagens börsstyrelser, medan man helt ignorerar mäns större utsatthet för social utslagning i botten av samhället och vilket kön som främst sitter i våra fängelser. Man är på något plan rätt medveten om att det egna problemformuleringsprivilegiet, och den egna framskjutna positionen i politiken, står och faller med denna dogm. Därför försvaras den också med näbbar och klor, genom ett ständigt strålkastarljus på vad som händer i ”toppen” av samhället, medan det som händer i ”botten” läggs i ett debattmässigt och genusvetenskapligt mörker.
Den feministiska dogmen om en ”patriarkal könsmaktsordning” visar sig till sist alltså inte vara just mycket mera än ett pragmatiskt politiskt verktyg, och har alltså inget som helst med ”oberoende” eller ”objektiv” vetenskap att göra – all ”excellent genusvetenskap” till trots. Dogmen om den ”patriarkala könsmaktsordningen” fungerar, och används idag aktivt, istället som en pompöst uppbyggd härskarteknik, avsedd både att ”offer”-förklara kvinnor, för att därefter ensidigt kunna gynna dem, och att ”skyldig”-förklara män, för att därefter ensidigt kunna osynliggöra dem och deras lidande och svårigheter i samhället. För att denna härskarteknik skall vara fortsatt användbar, måste allt som motsäger den osynliggöras och allt som bekräftar den uppmärksammas, på nytt och på nytt. Därav ”denna besatthet”, som du talar om Tanja."
( http://genusnytt.wordpress.com/2011/10/29/kastar-vi-bort-halva-begavningsreserven/#comment-79603 )
2011-08-03
Bortmodererad från Newsmill, del 2
Blev just "refuserad" av Newsmill för nedanstående kommentar (#2) i denna artikel: http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/01/osloattentaten-g-r-inte-att-f-rst-utan-religi-s-kontext
(Även om detta är ett långt och kanske lite spretigt inlägg, tycker jag att klart värre saker fått passera från andra kommentatorer tidigare).
"Roland Sennerstam har skrivit en insiktsfull artikel på det stora hela, tycker jag. Den som inte själv har varit eller är starkt religiöst engagerad, riskerar onekligen att underskatta vilken genomgripande
betydelse religionen kan ha för en enskild människas liv och för hennes identitet, på gott och ont. För skall man komplettera den nästan helt negativa bilden av religionen som drivkraft, som nu dominerar debatten, kan man ju påminna om religionens betydelse för personer som:
Mohandas K Gandhi (hindu)
Martin Luther King (kristen)
Badshah Khan (muslim - se denna filmpresentation http://www.thefrontiergandhi.com/about.html )
Thich Nhat Hanh (buddist - här i en intervju om hur han skulle bemöta Usama Bin Ladin: http://caravanofdreams.wordpress.com/2011/05/03/thich-nhat-hanh-what-i-would-say-to-osama-bin-laden-interview-by-anne-a-simpkinson/ )
Man kan också förstå Marx uttryck om att "religionen är ett opium för folket" och vad det är att vara religiös, på olika sätt. Nedan följer ett utdrag ur en intervju med Erich Fromm om detta (från http://www.scribd.com/doc/8895007/Erich-Fromm-Interview-To-Have-or-to-Be ):
"Giovanna Maria Pace: If you had to give yourself an ideololical label, what would you choose?
Erich Fromm: I would define myself as a Marxian, and that means of course also as a humanist.
Giovanna Maria Pace: But in „To Have Or to Be?“ you maintain that to reach the mode of being man needs religion. Marx said instead that religion is the opium of the people...
Erich Fromm: This Marxian sentence, repeated to the point of boredom, is misinterpreted. In reality Marx was a “religious” man.
Giovanna Maria Pace:How would you explain this sentence then?
Erich Fromm: In his condemnation Marx referred to institutionalized {03} religion, that has precisely the function of anesthetizing men till they do not notice the injustice of which they are the perpetrators and the victims. Organized religion is in substance a mystification, a means of hiding the wickedness of the social system. If the Christian principles of love, equality, and freedom were really practiced instead of only preached, there would be no need for a special institution (the church) to take care of those principles. For Marx it is socialist society which realizes “concretely” the religious principles of equality, brotherly love, and freedom.
Giovanna Maria Pace: A religiosity without God?
Erich Fromm: Yes. For Marx what counts is man. He is the root of everything; while for capitalism, the aim are things, profit, and man is only a means to gain them. As an authentically religious individual, Marx could not be other than against “religion"."
Vill man fördjupa sig ytterligare i detta, läser man vidare ur Fromms bok "On being human" (främst sidorna 166-170), som förutom nämnda Marx-citat också tar upp Ernst Blochs paradoxala tanke att "Only an atheist can be a good Christian, but certainly also only a good Christian can be a good atheist":
http://books.google.se/books?id=5UxTf77f_w4C&pg=PA166&lpg=PA166&dq=marx+opium+fromm&source=bl&ots=bOIzRBlOiJ&sig=f_1l6_q5r2gtv4GlBs2zP2FOqLo&hl=sv&ei=50I5TtrzDIjLswbG-90v&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=7&ved=0CE4Q6AEwBg#v=onepage&q&f=false
Artikeln "Det sekulära Europa vilar på andlig grund" är också intressant i sammanhanget, tycker jag:
http://www.svd.se/kultur/understrecket/det-sekulara-europa-vilar-pa-andlig-grund_454561.svd"
(Mitt förra blogginlägg http://tantvitro.blogspot.com/2011/07/bortmodererad-fran-newsmill-del-1.html baserade sig på ett utkast från 2011-07-30, men postades först idag 2011-08-03, om någon undrar hur jag kunde hänvisa till detta inlägg i det jag skrev "då" - alltså för ca 10 minuter sedan...).
(Även om detta är ett långt och kanske lite spretigt inlägg, tycker jag att klart värre saker fått passera från andra kommentatorer tidigare).
"Roland Sennerstam har skrivit en insiktsfull artikel på det stora hela, tycker jag. Den som inte själv har varit eller är starkt religiöst engagerad, riskerar onekligen att underskatta vilken genomgripande
betydelse religionen kan ha för en enskild människas liv och för hennes identitet, på gott och ont. För skall man komplettera den nästan helt negativa bilden av religionen som drivkraft, som nu dominerar debatten, kan man ju påminna om religionens betydelse för personer som:
Mohandas K Gandhi (hindu)
Martin Luther King (kristen)
Badshah Khan (muslim - se denna filmpresentation http://www.thefrontiergandhi.com/about.html )
Thich Nhat Hanh (buddist - här i en intervju om hur han skulle bemöta Usama Bin Ladin: http://caravanofdreams.wordpress.com/2011/05/03/thich-nhat-hanh-what-i-would-say-to-osama-bin-laden-interview-by-anne-a-simpkinson/ )
Man kan också förstå Marx uttryck om att "religionen är ett opium för folket" och vad det är att vara religiös, på olika sätt. Nedan följer ett utdrag ur en intervju med Erich Fromm om detta (från http://www.scribd.com/doc/8895007/Erich-Fromm-Interview-To-Have-or-to-Be ):
"Giovanna Maria Pace: If you had to give yourself an ideololical label, what would you choose?
Erich Fromm: I would define myself as a Marxian, and that means of course also as a humanist.
Giovanna Maria Pace: But in „To Have Or to Be?“ you maintain that to reach the mode of being man needs religion. Marx said instead that religion is the opium of the people...
Erich Fromm: This Marxian sentence, repeated to the point of boredom, is misinterpreted. In reality Marx was a “religious” man.
Giovanna Maria Pace:How would you explain this sentence then?
Erich Fromm: In his condemnation Marx referred to institutionalized {03} religion, that has precisely the function of anesthetizing men till they do not notice the injustice of which they are the perpetrators and the victims. Organized religion is in substance a mystification, a means of hiding the wickedness of the social system. If the Christian principles of love, equality, and freedom were really practiced instead of only preached, there would be no need for a special institution (the church) to take care of those principles. For Marx it is socialist society which realizes “concretely” the religious principles of equality, brotherly love, and freedom.
Giovanna Maria Pace: A religiosity without God?
Erich Fromm: Yes. For Marx what counts is man. He is the root of everything; while for capitalism, the aim are things, profit, and man is only a means to gain them. As an authentically religious individual, Marx could not be other than against “religion"."
Vill man fördjupa sig ytterligare i detta, läser man vidare ur Fromms bok "On being human" (främst sidorna 166-170), som förutom nämnda Marx-citat också tar upp Ernst Blochs paradoxala tanke att "Only an atheist can be a good Christian, but certainly also only a good Christian can be a good atheist":
http://books.google.se/books?id=5UxTf77f_w4C&pg=PA166&lpg=PA166&dq=marx+opium+fromm&source=bl&ots=bOIzRBlOiJ&sig=f_1l6_q5r2gtv4GlBs2zP2FOqLo&hl=sv&ei=50I5TtrzDIjLswbG-90v&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=7&ved=0CE4Q6AEwBg#v=onepage&q&f=false
Artikeln "Det sekulära Europa vilar på andlig grund" är också intressant i sammanhanget, tycker jag:
http://www.svd.se/kultur/understrecket/det-sekulara-europa-vilar-pa-andlig-grund_454561.svd"
(Mitt förra blogginlägg http://tantvitro.blogspot.com/2011/07/bortmodererad-fran-newsmill-del-1.html baserade sig på ett utkast från 2011-07-30, men postades först idag 2011-08-03, om någon undrar hur jag kunde hänvisa till detta inlägg i det jag skrev "då" - alltså för ca 10 minuter sedan...).
2011-07-30
Bortmodererad från newsmill, del 1
Nu har jag blivit bortmodererad två gånger från Newsmill, utan att jag tycker jag förtjänat detta.
Att de tog bort min kommentar nedan (#20 i tråden till http://www.newsmill.se/artikel/2011/07/28/medias-sj-lvcensur-gynnar-inte-demokratin) kanske har att göra med att jag länkade till Flashback, eller min rätt "skarpa" avslutning, men varför valde de att moderera nästa kommentar (se nästa blogginlägg)?
"Bertil Törestad säger det som borde vara självklart, men tyvärr inte alls är det. Även en så stor tidning som SvD hukar sig när det kommer till kritan, ser jag på https://www.flashback.org/p31873459 .
Om orden om "mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet" skall bli verklighet, krävs verkligt arbete och verkliga insatser för att uppnå detta. Det är bra, men det räcker inte att upprepa nyckelord som demokrati, öppenhet och humanitet, som några slags magiska trollformler typ Sim sala bim eller Abrakadabra - de vackra orden måste fyllas med innehåll. Det kan visserligen inte några politiker, tidningar eller andra medier göra åt oss, men de kunde åtminstone ge plats för dem som vill delta i detta demokratiska och offentliga samtal.
Att strypa möjligheten för medborgarna att få ur sig vad de tänker och känner, tror jag bara är ett annat sätt att be om flera våldsdåd. Man lär i själva verket antidemokraterna samma läxa som Pavlovs hundar lärde sig: "när bomben smäller (klockan ringer), inskränks demokratin (kommer maten)". Det demokratiska samhället måste i själva verket uppmuntra till en omvänd betingning hos antidemokraterna: "när bomben smäller, fördjupas och utvecklas demokratin". Men kanske är denna uppgift omöjlig att klara ut, så länge som det demokratiska samhället självt förbehåller sig rätten att ta till våld? Är vi "demokrater" redo för en självrannsakan i denna fråga?
( http://sv.wikipedia.org/wiki/Pavlovs_hundar )
För några år sedan läste jag Marshall Rosenbergs bok "Nonviolent Communication" och jag tror faktiskt att han kan ha en nyckel till hur vi kan gå vidare. Nonviolent Communication syftar bland annat till att komma förbi varandras fiendebilder, att både kunna uttrycka sina egna behov och kunna ta till sig vad den andres behov är och på så sätt vartefter kunna se både sin egen och den andres mänsklighet, och kanske till sist kunna komma fram till ett gemensamt "kontrakt" om hur samlevnaden ska se ut.
Utan att vara jätteinsatt i denna "teknik" eller detta förhållningssätt, tror jag att det vore ett mera konstruktivt sätt att möta "islamofobin", "det växande näthatet" eller hur man nu vill etikettera det man är rädd för och kanske rentav hatar (!). Men det kräver mycket mer än att bara stänga ner ett kommentarsfält i en tidning, eller att offentligt "ta avstånd" från något eller någon. Det kräver ett uthålligt engagemang och att man är beredd att "smutsa ner sig" i ett förbehållslöst möte med den förhatlige eller den förhatliga. Det kräver också att man värderar demokratin och öppenheten högre än dagsimagen hos den egna tidningen, det egna partiet, etc; att man är beredd att utsätta sig för risken att förknippas med dem, som synes vara "längst ifrån" ens egna goda värderingar och livsföring.
(Kanske var det sådant här som Jesus kritiserade "fariséerna och de skriftlärda" för - deras vackra ord som i realiteten inte betydde något för dem? Var "fariséerna och de skriftlärda" i själva verket de första "politiskt korrekta"? (Och är det därför Per Mikael Nilsson här på Newsmill är så arg på de kristna; för att han känner att någonstans uppmanar "någon" både honom och oss andra till en självrannsakan, som varken han, jag eller någon annan är så särdeles intresserad av att underkasta sig?))
Hur som helst, här är några länkar om Nonviolent Communication:
http://www.fnvc.se/
http://en.wikipedia.org/wiki/Nonviolent_Communication
http://www.youtube.com/watch?v=-dpk5Z7GIFs
Permalänk | Anmäl #20 John H Nilsson, 2011-07-29, 20:57"
Att de tog bort min kommentar nedan (#20 i tråden till http://www.newsmill.se/artikel/2011/07/28/medias-sj-lvcensur-gynnar-inte-demokratin) kanske har att göra med att jag länkade till Flashback, eller min rätt "skarpa" avslutning, men varför valde de att moderera nästa kommentar (se nästa blogginlägg)?
"Bertil Törestad säger det som borde vara självklart, men tyvärr inte alls är det. Även en så stor tidning som SvD hukar sig när det kommer till kritan, ser jag på https://www.flashback.org/p31873459 .
Om orden om "mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet" skall bli verklighet, krävs verkligt arbete och verkliga insatser för att uppnå detta. Det är bra, men det räcker inte att upprepa nyckelord som demokrati, öppenhet och humanitet, som några slags magiska trollformler typ Sim sala bim eller Abrakadabra - de vackra orden måste fyllas med innehåll. Det kan visserligen inte några politiker, tidningar eller andra medier göra åt oss, men de kunde åtminstone ge plats för dem som vill delta i detta demokratiska och offentliga samtal.
Att strypa möjligheten för medborgarna att få ur sig vad de tänker och känner, tror jag bara är ett annat sätt att be om flera våldsdåd. Man lär i själva verket antidemokraterna samma läxa som Pavlovs hundar lärde sig: "när bomben smäller (klockan ringer), inskränks demokratin (kommer maten)". Det demokratiska samhället måste i själva verket uppmuntra till en omvänd betingning hos antidemokraterna: "när bomben smäller, fördjupas och utvecklas demokratin". Men kanske är denna uppgift omöjlig att klara ut, så länge som det demokratiska samhället självt förbehåller sig rätten att ta till våld? Är vi "demokrater" redo för en självrannsakan i denna fråga?
( http://sv.wikipedia.org/wiki/Pavlovs_hundar )
För några år sedan läste jag Marshall Rosenbergs bok "Nonviolent Communication" och jag tror faktiskt att han kan ha en nyckel till hur vi kan gå vidare. Nonviolent Communication syftar bland annat till att komma förbi varandras fiendebilder, att både kunna uttrycka sina egna behov och kunna ta till sig vad den andres behov är och på så sätt vartefter kunna se både sin egen och den andres mänsklighet, och kanske till sist kunna komma fram till ett gemensamt "kontrakt" om hur samlevnaden ska se ut.
Utan att vara jätteinsatt i denna "teknik" eller detta förhållningssätt, tror jag att det vore ett mera konstruktivt sätt att möta "islamofobin", "det växande näthatet" eller hur man nu vill etikettera det man är rädd för och kanske rentav hatar (!). Men det kräver mycket mer än att bara stänga ner ett kommentarsfält i en tidning, eller att offentligt "ta avstånd" från något eller någon. Det kräver ett uthålligt engagemang och att man är beredd att "smutsa ner sig" i ett förbehållslöst möte med den förhatlige eller den förhatliga. Det kräver också att man värderar demokratin och öppenheten högre än dagsimagen hos den egna tidningen, det egna partiet, etc; att man är beredd att utsätta sig för risken att förknippas med dem, som synes vara "längst ifrån" ens egna goda värderingar och livsföring.
(Kanske var det sådant här som Jesus kritiserade "fariséerna och de skriftlärda" för - deras vackra ord som i realiteten inte betydde något för dem? Var "fariséerna och de skriftlärda" i själva verket de första "politiskt korrekta"? (Och är det därför Per Mikael Nilsson här på Newsmill är så arg på de kristna; för att han känner att någonstans uppmanar "någon" både honom och oss andra till en självrannsakan, som varken han, jag eller någon annan är så särdeles intresserad av att underkasta sig?))
Hur som helst, här är några länkar om Nonviolent Communication:
http://www.fnvc.se/
http://en.wikipedia.org/wiki/Nonviolent_Communication
http://www.youtube.com/watch?v=-dpk5Z7GIFs
Permalänk | Anmäl #20 John H Nilsson, 2011-07-29, 20:57"
2011-07-21
They say jump, you say how high...
Med anledning av Pär Ströms blogginlägg om en film med mäns kollektiva ursäkt till kvinnor och i respons till Conny Wahlströms hyllning vill jag säga följande:
Jag tycker inte att männens ursäkt i filmen känns genuin. Det är inte så att jag tror att de medvetet ljuger, men jag tror att denna film i mångt och mycket "pressats fram" av den nästan helt dominerande feministiska politiska "diskursen" (det där hemska ordet...). - "They say jump, you say how high", ungefär...
Männen i filmklippet "Dear Woman" uttalar sig nästan helt utifrån en "kvinnlig berättelse" om män, efter det tröttsamt enkelspåriga schemat att "alla män är förövare och alla kvinnor är offer". Männens uttalanden i filmen är inte grundade i någon motsvarande egenformulerad "manlig berättelse", om hur det är (eller kan ha varit) att vara man, och är därför inte trovärdig i mina ögon.
Om det finns någon sanning i att män organiserar sig mera hierarkiskt, och har varit och är överordnade kvinnor, då följer också att en manlig frigörelse för det stora flertalet män också måste innebära en frigörelse från männen i toppen av maktpyramiden. De lemlästade soldaterna, de förolyckade arbetarna inom "infrastruktur-industrin", de utkonkurrerade och ensamma män som lever med sin flaska (eller dunk!) som bästa och enda sällskap - på vilket sätt har de dragit nytta av den så kallade "patriarkala könsmaktsordningen"?
Nej, arbetar- och medelklasspojken och -mannen måste frigöra sig både från sin mamma och de kvinnor som tagit kanske tagit över hennes roll, från feministernas tendentiösa och oempatiska "berättelse" om vad det är att vara man, och från de män i maktpositioner som han kanske har sett upp till och låtit formulera vad som är manligt, utan att förstå att han i själva verket oftast har varit och är lurad och förtryckt av dem (också av feministiska dito som sviker hans rätt att formulera sin egen berättelse).
Feminister medger ibland, och ofta motvilligt, att ”både män och kvinnor upprätthåller de traditionella och begränsande könsrollerna”. Betyder det att vi också snart kan emotse en liknande ”ursäkt”-film från kvinnor, och i synnerhet från de många man-bashande feministerna i politiken och i media, för att ”de” historiskt har begränsat och fortfarande begränsar mäns liv? (Även om en ”frampressad” motsvarande sådan ursäkt troligen inte heller skulle vara speciellt trovärdig...).
Pelle Billing har också bloggat om detta:
http://genusnytt.wordpress.com/2011/07/21/film-med-mans-kollektiva-ursakt-till-kvinnor/#comment-65399
Jag tycker inte att männens ursäkt i filmen känns genuin. Det är inte så att jag tror att de medvetet ljuger, men jag tror att denna film i mångt och mycket "pressats fram" av den nästan helt dominerande feministiska politiska "diskursen" (det där hemska ordet...). - "They say jump, you say how high", ungefär...
Männen i filmklippet "Dear Woman" uttalar sig nästan helt utifrån en "kvinnlig berättelse" om män, efter det tröttsamt enkelspåriga schemat att "alla män är förövare och alla kvinnor är offer". Männens uttalanden i filmen är inte grundade i någon motsvarande egenformulerad "manlig berättelse", om hur det är (eller kan ha varit) att vara man, och är därför inte trovärdig i mina ögon.
Om det finns någon sanning i att män organiserar sig mera hierarkiskt, och har varit och är överordnade kvinnor, då följer också att en manlig frigörelse för det stora flertalet män också måste innebära en frigörelse från männen i toppen av maktpyramiden. De lemlästade soldaterna, de förolyckade arbetarna inom "infrastruktur-industrin", de utkonkurrerade och ensamma män som lever med sin flaska (eller dunk!) som bästa och enda sällskap - på vilket sätt har de dragit nytta av den så kallade "patriarkala könsmaktsordningen"?
Nej, arbetar- och medelklasspojken och -mannen måste frigöra sig både från sin mamma och de kvinnor som tagit kanske tagit över hennes roll, från feministernas tendentiösa och oempatiska "berättelse" om vad det är att vara man, och från de män i maktpositioner som han kanske har sett upp till och låtit formulera vad som är manligt, utan att förstå att han i själva verket oftast har varit och är lurad och förtryckt av dem (också av feministiska dito som sviker hans rätt att formulera sin egen berättelse).
Feminister medger ibland, och ofta motvilligt, att ”både män och kvinnor upprätthåller de traditionella och begränsande könsrollerna”. Betyder det att vi också snart kan emotse en liknande ”ursäkt”-film från kvinnor, och i synnerhet från de många man-bashande feministerna i politiken och i media, för att ”de” historiskt har begränsat och fortfarande begränsar mäns liv? (Även om en ”frampressad” motsvarande sådan ursäkt troligen inte heller skulle vara speciellt trovärdig...).
Pelle Billing har också bloggat om detta:
http://genusnytt.wordpress.com/2011/07/21/film-med-mans-kollektiva-ursakt-till-kvinnor/#comment-65399
2011-07-08
"My2feet - miljöblogg" skriver om Erich Fromm...
...och en bloggare som skriver om Erich Fromm förtjänar förstås att uppmärksammas:
http://my2feetblog.blogspot.com/2011/06/att-ha-eller-att-vara.html
:-)
http://my2feetblog.blogspot.com/2011/06/att-ha-eller-att-vara.html
:-)
2011-05-29
Pär Ström är värd en andra replik, SvD!
Mailade nedanstående till Lena K Samuelsson, chefredaktör och ansvarig utgivare på SvD, efter att ha läst på GenusNytt att Pär Ström blivit refuserad i debatten med Gudrun Schyman om hans nya bok, Sex feministiska myter:
"John Nilsson till lena.k.samuelsson@svd.se
Hej Lena K Samuelsson,
Undertecknad har med stort intresse följt debatten på SvD:s Brännpunkt, mellan jämställdisten Pär Ström och feministen Gudrun Schyman. Nu har jag dock fått klart för mig, att ni inte tänker publicera Pär Ströms andra replik, som tack och lov ändå finns tillgänglig här:
http://genusnytt.wordpress.com/2011/05/27/svd-publicerar-inte-mitt-svar-till-schyman/
Jag blev mycket besviken över detta, och tycker att det är svagt av er att inte ge Pär Ström samma utrymme som den etablerade elitfeministen Gudrun Schyman. Pär Ströms perspektiv är nytt och tydligen också utmanande, trots att det är sakligt. Det borde definitivt kunna diskuteras på ett ärligt sätt, i en tidning med de publicistiska ambitioner som jag uppfattar att SvD har, och på ett för bägge parter jämbördig utrymme.
Trots min besvikelse, kan jag inte låta bli att småle lite, när jag tänker på att det "obundet moderata" SvD väljer att ge ett större utrymme åt en person, som under många år varit partiledare för det postkommunistiska Vänsterpartiet, än åt en person, som arbetar för den företagsvänliga tankesmedjan "den nya välfärden". Är frågorna längs den politiska "genusskalan" numera alltså viktigare för SvD, än frågorna längs den traditionella "höger-vänster-skalan"? I sådana fall borde kanske SvD börja kalla sig "obundet feministisk", och ingenting annat, tänker jag...
Med vänlig hälsning och en förhoppning om att ni omprövar ert beslut och publicerar Pär Ströms andra replik.
/John Nilsson"
"John Nilsson till lena.k.samuelsson@svd.se
Hej Lena K Samuelsson,
Undertecknad har med stort intresse följt debatten på SvD:s Brännpunkt, mellan jämställdisten Pär Ström och feministen Gudrun Schyman. Nu har jag dock fått klart för mig, att ni inte tänker publicera Pär Ströms andra replik, som tack och lov ändå finns tillgänglig här:
http://genusnytt.wordpress.com/2011/05/27/svd-publicerar-inte-mitt-svar-till-schyman/
Jag blev mycket besviken över detta, och tycker att det är svagt av er att inte ge Pär Ström samma utrymme som den etablerade elitfeministen Gudrun Schyman. Pär Ströms perspektiv är nytt och tydligen också utmanande, trots att det är sakligt. Det borde definitivt kunna diskuteras på ett ärligt sätt, i en tidning med de publicistiska ambitioner som jag uppfattar att SvD har, och på ett för bägge parter jämbördig utrymme.
Trots min besvikelse, kan jag inte låta bli att småle lite, när jag tänker på att det "obundet moderata" SvD väljer att ge ett större utrymme åt en person, som under många år varit partiledare för det postkommunistiska Vänsterpartiet, än åt en person, som arbetar för den företagsvänliga tankesmedjan "den nya välfärden". Är frågorna längs den politiska "genusskalan" numera alltså viktigare för SvD, än frågorna längs den traditionella "höger-vänster-skalan"? I sådana fall borde kanske SvD börja kalla sig "obundet feministisk", och ingenting annat, tänker jag...
Med vänlig hälsning och en förhoppning om att ni omprövar ert beslut och publicerar Pär Ströms andra replik.
/John Nilsson"
2011-05-26
Kommentar till Pär Ström på SvD
Följande är en kommentar till Pär Ströms genmäle till Gudrun Schyman på SvD Var är dina källor Schyman? Jag publicerar den här, eftersom den blev för lång för SvD:S kommentarsfält:
Det är bra om det som Pär Ström skriver ifrågasätts på ett sakligt sätt, det kan föra jämställdhetsdebatten framåt. Men är det inte lite betecknande, att många av de första feministiska reaktionerna verkat gå på ryggmärgsreflex, snarare en intellektuell reflektion? Feministerna verkar ovana vid att bli emotsagda, och intressant nog prickar man in alla fem härskartekniker, som Berit ås formulerade på sjuttiotalet ( http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4rskarteknik ).:
1. Man vill osynliggöra Pär Ström och hans perspektiv på jämställdhet och feminism, genom att uppmana menigheten att inte läsa Pär Ströms bok. Ett exempel:
http://dagens.etc.se/debatt/h%C3%A5ll-er-borta-fr%C3%A5n-str%C3%B6ms-bok
2. Man förlöjligar och angriper Pär Ström som person ( http://genusnytt.wordpress.com/2011/05/24/rovknullad-och-rikspucko-sager-kand-feminist/ ).
3. Man undanhåller information, när man inte vill ta en saklig debatt och vägrar att grunda sina egna påståenden i specifika fakta, annat än att hänvisa till "hela bibliotek av forskning" etc. (samma referens som i punkt 1 ovan).
4. Man dubbelbestraffar män som Pär Ström, som ändå väljer att ge sig in i jämställdhetsdebatten. Länge har feminister sagt sig önska mer aktivitet från män i denna debatt och i jämställdhetsarbetet som helhet, men när detta nu blir till verklighet, då heter det plötsligt att debatten "kidnappas" av de som gör det som feministerna tidigare har sagt sig önska.
http://davidholmandotnet.files.wordpress.com/2011/05/schyman.png
5. Man påför män skuld och skam, när man utan egentlig motivation upprepar mantrat, att det finns en "patriarkal könsmaktsordning", som ensidigt gynnar män och missgynnar kvinnor. Men man förtiger samtidigt vad denna "könsmaktsordning" har för pris för många män - som Peller Billing skriver ( http://www.pellebilling.se/2011/01/vad-hander-nar-man-borjar-tala/ ):
"Det manliga kollektivets makt har alltid haft den manliga kroppens försumbarhet som grund. Utan denna kroppsliga försumbarhet finns ingen manlig makt. För varje man genom historien som har haft inflytande, finns det en man (eller flera) som dött en alltför tidig död."
Alla män får bära skulden för "den patriarkala könsmaktsordningen", men de enskilda män som själva blir offer i det mera hierarkiskt uppbyggda manliga kollektivet, bryr man sig inte om. Man erkänner inte heller att kvinnor vunnit på denna ordning, genom att de sluppit ta stora risker och utföra tunga jobb.
Så, bästa feministvänner:
-"Gör om, gör rätt!", som det heter nu för tiden.
Det är bra om det som Pär Ström skriver ifrågasätts på ett sakligt sätt, det kan föra jämställdhetsdebatten framåt. Men är det inte lite betecknande, att många av de första feministiska reaktionerna verkat gå på ryggmärgsreflex, snarare en intellektuell reflektion? Feministerna verkar ovana vid att bli emotsagda, och intressant nog prickar man in alla fem härskartekniker, som Berit ås formulerade på sjuttiotalet ( http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4rskarteknik ).:
1. Man vill osynliggöra Pär Ström och hans perspektiv på jämställdhet och feminism, genom att uppmana menigheten att inte läsa Pär Ströms bok. Ett exempel:
http://dagens.etc.se/debatt/h%C3%A5ll-er-borta-fr%C3%A5n-str%C3%B6ms-bok
2. Man förlöjligar och angriper Pär Ström som person ( http://genusnytt.wordpress.com/2011/05/24/rovknullad-och-rikspucko-sager-kand-feminist/ ).
3. Man undanhåller information, när man inte vill ta en saklig debatt och vägrar att grunda sina egna påståenden i specifika fakta, annat än att hänvisa till "hela bibliotek av forskning" etc. (samma referens som i punkt 1 ovan).
4. Man dubbelbestraffar män som Pär Ström, som ändå väljer att ge sig in i jämställdhetsdebatten. Länge har feminister sagt sig önska mer aktivitet från män i denna debatt och i jämställdhetsarbetet som helhet, men när detta nu blir till verklighet, då heter det plötsligt att debatten "kidnappas" av de som gör det som feministerna tidigare har sagt sig önska.
http://davidholmandotnet.files.wordpress.com/2011/05/schyman.png
5. Man påför män skuld och skam, när man utan egentlig motivation upprepar mantrat, att det finns en "patriarkal könsmaktsordning", som ensidigt gynnar män och missgynnar kvinnor. Men man förtiger samtidigt vad denna "könsmaktsordning" har för pris för många män - som Peller Billing skriver ( http://www.pellebilling.se/2011/01/vad-hander-nar-man-borjar-tala/ ):
"Det manliga kollektivets makt har alltid haft den manliga kroppens försumbarhet som grund. Utan denna kroppsliga försumbarhet finns ingen manlig makt. För varje man genom historien som har haft inflytande, finns det en man (eller flera) som dött en alltför tidig död."
Alla män får bära skulden för "den patriarkala könsmaktsordningen", men de enskilda män som själva blir offer i det mera hierarkiskt uppbyggda manliga kollektivet, bryr man sig inte om. Man erkänner inte heller att kvinnor vunnit på denna ordning, genom att de sluppit ta stora risker och utföra tunga jobb.
Så, bästa feministvänner:
-"Gör om, gör rätt!", som det heter nu för tiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
