Har just postat en kommentar till ett blogginlägg på bloggen Feministbiblioteket: Påminnelse: Nominera till feministisk litteraturkanon
Detta är den kommentar som jag postade (med undantag av en (felaktigt) stor bokstav som jag här redigerat till en liten), och som nu inväntar granskning:
"En feministisk litteraturkanon som utses av en "expertjury" bestående av fem kvinnor? Jag tycker att ert tal om att "feminism handlar jämställdhet och är bra för både kvinnor och män" klingar lite falskt, när detta är det sätt ni praktiserar er så kallade "jämställdhet" på. Är inte detta "feministisk performativitet" i sin prydno, där inga män göre sig besvär om att få ha något som helst inflytande...? Varför skulle jag som man vara intresserad av en sådan illusorisk "jämställdhet"?
Ergo:
Jag nominerar Pelle Billings "Jämställdhetsbluffen" till den litteraturkanon som har som ambition att på ett ödmjukt och allsidigt sätt representera hela den diskussion om jämställdhet som förs i Sverige idag, och som följaktligen vägrar begränsa sig till endast den del av denna viktiga diskussion som förs av den feministiska elit som idag sitter på problemformuleringsprivilegiet inom såväl det politiska livet, som i media och akademi."
Jag vet inte vad oddsen är att få denna kommentar publicerad, när man tittar närmare på vilka det är som sitter i den aktuella juryn, men min kommentar torde väl i alla fall vara adresserad till rätt personer?
Uppdatering 2013-02-16, kl 10:05:
Min kommentar har passerat nålsögat och är nu publicerad. Heder åt Hanna Lager (som driver Feministbiblioteket) för detta.
2013-02-16
2013-02-14
Aschs konformitetsexperiment
På 1950-talet publicerade den polskfödde, men sedermera amerikanske gestalt- och socialpsykologen Solomon Asch sina berömda experiment om konformitet. Jag kom att tänka på dem för en tid sedan, när jag läste denna del av LPA:s kommentar till Johanna Anderssons inlägg "Känslan av att göra något", på bloggen Kristen Opinion:
"Knappar, diverse färgade band och gillanden är röster, inget mera."
Inlägget handlar främst om en: "norsk kampanj för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Man ska ta en röd knapp och ersätta en av sina andra knappar i blusen, skjortan eller klänningen med denna röda knapp". Johanna Andersson frågar sig i inlägget: "Betyder den här handlingen något, egentligen?" och undrar också smått sarkastiskt om: "Kan jag inte lika gärna äta jordgubbar eller lyssna på Mahler som en protest mot våldet mot kvinnor?". En ganska rolig kommentar, tycker jag.
Andersson framför sedan olika funderingar om vad som tanken kan vara med dessa olika markeringar, och kommer kanske närmast i sin inledande fråga: "Är tanken att de flesta så småningom ska gå med en röd knapp i knappraden och att de som tycker det är i sin ordning med misshandel ska skilja ut sig?". Det är i alla fall vad jag tror, tillsammans med att man rent generellt nog vill upprätthålla ett redan dominerande fokus på kvinnors situation i samhället. Att byta ut en knapp och ersätta den med en röd dito, kommer i alla fall oftast att vara mera synligt för andra än om man skulle välja att äta jordgubbar eller lyssna på Mahler, och jag gissar att det är därför man föreslår det ena framför det andra. Men innan detta svävar ut för mycket, ska jag nu återvända till Solomon Aschs konformitetsexperiment (de följande två styckena är min fria översättning av en del av denna Wikipedia-artikel):
Aschs konformitetsexperiment:
"Experimenten gick till så att 123 manliga försökspersoner (deltagare) blev instruerade att de skulle delta i ett experiment angående visuella bedömningar. Varje försöksperson placerades i en grupp av 5-7 assistenter (confederates), som var införstådda med experimentets verkliga syfte, men som presenterades som andra försökspersoner för den verklige försökspersonen (the naive "real" participant). Försökspersonerna visades först ett kort med en linje och sedan ett annat kort med tre linjer märkta a, b och c. Deltagarna ombads sedan att säga vilken av linjerna a, b eller c som var lika lång som linjen på det första kortet. Varje fråga om en linjes längd benämndes som ett försök (trial). Försökspersonen svarade sist eller näst sist. I de två första försöken invaggades försökspersonen i trygghet, på så sätt att alla assistenterna gav det uppenbara rätta svaret. Efter det fjärde försöket gav alla assistenterna samma tydliga, men felaktiga, svar i 12 av 18 försök. De 12 försök där assistenterna gav felaktiga svar benämndes "kritiska försök". Försökspersonen kunde alltså antingen ignorera majoriteten och lita på sina egna sinnen, eller så kunde han följa majoriteten och ignorera uppenbara fakta. Syftet var att se om försökspersonen skulle ändra sitt svar och ge samma svar som assistenterna, eller om han skulle hålla sig till det lätt observerbara och klara svaret.
Asch fann att en stor andel följde majoriteten. Han föreslog att proceduren gav upphov till tvivel hos försökspersonerna angående det till synes uppenbara svaret. Deltagarna svarade att den korrekta, men förkastade, linjen var ungefär, men inte riktigt av samma längd som den först visade linjen. Asch fann också att grupptryckets effekt ökade signifikant från 1 till 3 personer, när alla gav samma felaktiga svar. Denna effekt ökade dock inte mycket, även om fler personer lades till i försöken. Asch fann också att när försökspersonen hade en allierad i en av assistenterna (som gav det rätta svaret före honom), då minskade majoritetens inflytande avsevärt."
Så långt Wikipedia.
Förutom att Aschs konformitetsexperimentet är intressant i sig, vill jag till sist också kommentera LPA:s formulering om att:
"Knappar, diverse färgade band och gillanden är röster, inget mera."
Jag tycker att Aschs experiment visar att "röster" kan vara ganska viktiga, i kontrast till vad LPA skriver. Jag menar att det är så, i och med att sådana "röster" (när de uppfattas som en majoritet) uppenbarligen förmår påverka människors manifest uttryckta uppfattningar, till och med när det gäller så "enkla" frågor som bedömningen av olika linjers längd. Om det är så svårt att hålla fast vid sin egen uppfattning i en sådan "enkel" situation, hur svårt torde det då inte vara att stå fast vid sin egen uppfattning i de frågor där resonemangen är mera komplicerade och mera kontroversiella, och där det sociala priset för att tydligt uttrycka sin avvikande mening kan bli högt, kanske till och med riktigt högt?
Det är dock uppmuntrande att det i de fall där försökspersonen ..."hade en allierad i en av assistenterna (som gav det rätta svaret före honom), då minskade majoritetens inflytande avsevärt". I nedanstående Youtube-klipp berättas om detta, men också om att effekten av att försökspersonen får skriva ner sitt svar "anonymt" (och då inte behöver exponera sitt svar för de andra i gruppen), också minskar gruppens inflytande mycket påtagligt. (Så skriver för övrigt också Leo Kall i Karin Boyes "Kallocain" sin bok; i ett hörn av lägenheten där Universalstatens öga inte kommer åt honom). Men det är alltså inte den felaktiga informationen i sig som får försökspersonerna i Aschs experiment att ge upp sin egen uppfattning, utan snarare hotet om social bestraffning. Jag gissar att detta också är en av anledningarna till att tonen på internet ibland blir väl hätsk och oförsonlig, eftersom den som skriver anonymt sällan riskerar någon omedelbar social bestraffning från fysiskt närvarande människor. Frågan som måste ställas är väl ändå om vi verkligen vill ha "det andra" fullt ut; människor som bara vågar uttrycka de åsikter de redan vet är accepterade av majoriteten? Det är väl knappast så som viktiga vetenskapliga, tekniska och/eller sociala innovationer har kommit till i det förflutna, eller hur?
Youtube: Asch Conformity Experiment
"Knappar, diverse färgade band och gillanden är röster, inget mera."
Inlägget handlar främst om en: "norsk kampanj för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Man ska ta en röd knapp och ersätta en av sina andra knappar i blusen, skjortan eller klänningen med denna röda knapp". Johanna Andersson frågar sig i inlägget: "Betyder den här handlingen något, egentligen?" och undrar också smått sarkastiskt om: "Kan jag inte lika gärna äta jordgubbar eller lyssna på Mahler som en protest mot våldet mot kvinnor?". En ganska rolig kommentar, tycker jag.
Andersson framför sedan olika funderingar om vad som tanken kan vara med dessa olika markeringar, och kommer kanske närmast i sin inledande fråga: "Är tanken att de flesta så småningom ska gå med en röd knapp i knappraden och att de som tycker det är i sin ordning med misshandel ska skilja ut sig?". Det är i alla fall vad jag tror, tillsammans med att man rent generellt nog vill upprätthålla ett redan dominerande fokus på kvinnors situation i samhället. Att byta ut en knapp och ersätta den med en röd dito, kommer i alla fall oftast att vara mera synligt för andra än om man skulle välja att äta jordgubbar eller lyssna på Mahler, och jag gissar att det är därför man föreslår det ena framför det andra. Men innan detta svävar ut för mycket, ska jag nu återvända till Solomon Aschs konformitetsexperiment (de följande två styckena är min fria översättning av en del av denna Wikipedia-artikel):
Aschs konformitetsexperiment:
"Experimenten gick till så att 123 manliga försökspersoner (deltagare) blev instruerade att de skulle delta i ett experiment angående visuella bedömningar. Varje försöksperson placerades i en grupp av 5-7 assistenter (confederates), som var införstådda med experimentets verkliga syfte, men som presenterades som andra försökspersoner för den verklige försökspersonen (the naive "real" participant). Försökspersonerna visades först ett kort med en linje och sedan ett annat kort med tre linjer märkta a, b och c. Deltagarna ombads sedan att säga vilken av linjerna a, b eller c som var lika lång som linjen på det första kortet. Varje fråga om en linjes längd benämndes som ett försök (trial). Försökspersonen svarade sist eller näst sist. I de två första försöken invaggades försökspersonen i trygghet, på så sätt att alla assistenterna gav det uppenbara rätta svaret. Efter det fjärde försöket gav alla assistenterna samma tydliga, men felaktiga, svar i 12 av 18 försök. De 12 försök där assistenterna gav felaktiga svar benämndes "kritiska försök". Försökspersonen kunde alltså antingen ignorera majoriteten och lita på sina egna sinnen, eller så kunde han följa majoriteten och ignorera uppenbara fakta. Syftet var att se om försökspersonen skulle ändra sitt svar och ge samma svar som assistenterna, eller om han skulle hålla sig till det lätt observerbara och klara svaret.
Asch fann att en stor andel följde majoriteten. Han föreslog att proceduren gav upphov till tvivel hos försökspersonerna angående det till synes uppenbara svaret. Deltagarna svarade att den korrekta, men förkastade, linjen var ungefär, men inte riktigt av samma längd som den först visade linjen. Asch fann också att grupptryckets effekt ökade signifikant från 1 till 3 personer, när alla gav samma felaktiga svar. Denna effekt ökade dock inte mycket, även om fler personer lades till i försöken. Asch fann också att när försökspersonen hade en allierad i en av assistenterna (som gav det rätta svaret före honom), då minskade majoritetens inflytande avsevärt."
Så långt Wikipedia.
Förutom att Aschs konformitetsexperimentet är intressant i sig, vill jag till sist också kommentera LPA:s formulering om att:
"Knappar, diverse färgade band och gillanden är röster, inget mera."
Jag tycker att Aschs experiment visar att "röster" kan vara ganska viktiga, i kontrast till vad LPA skriver. Jag menar att det är så, i och med att sådana "röster" (när de uppfattas som en majoritet) uppenbarligen förmår påverka människors manifest uttryckta uppfattningar, till och med när det gäller så "enkla" frågor som bedömningen av olika linjers längd. Om det är så svårt att hålla fast vid sin egen uppfattning i en sådan "enkel" situation, hur svårt torde det då inte vara att stå fast vid sin egen uppfattning i de frågor där resonemangen är mera komplicerade och mera kontroversiella, och där det sociala priset för att tydligt uttrycka sin avvikande mening kan bli högt, kanske till och med riktigt högt?
Det är dock uppmuntrande att det i de fall där försökspersonen ..."hade en allierad i en av assistenterna (som gav det rätta svaret före honom), då minskade majoritetens inflytande avsevärt". I nedanstående Youtube-klipp berättas om detta, men också om att effekten av att försökspersonen får skriva ner sitt svar "anonymt" (och då inte behöver exponera sitt svar för de andra i gruppen), också minskar gruppens inflytande mycket påtagligt. (Så skriver för övrigt också Leo Kall i Karin Boyes "Kallocain" sin bok; i ett hörn av lägenheten där Universalstatens öga inte kommer åt honom). Men det är alltså inte den felaktiga informationen i sig som får försökspersonerna i Aschs experiment att ge upp sin egen uppfattning, utan snarare hotet om social bestraffning. Jag gissar att detta också är en av anledningarna till att tonen på internet ibland blir väl hätsk och oförsonlig, eftersom den som skriver anonymt sällan riskerar någon omedelbar social bestraffning från fysiskt närvarande människor. Frågan som måste ställas är väl ändå om vi verkligen vill ha "det andra" fullt ut; människor som bara vågar uttrycka de åsikter de redan vet är accepterade av majoriteten? Det är väl knappast så som viktiga vetenskapliga, tekniska och/eller sociala innovationer har kommit till i det förflutna, eller hur?
Youtube: Asch Conformity Experiment
2013-02-13
Isak Gerson på Dagens Seglora: Skapelsen kan inte köpas för pengar
Isak Gerson skriver idag en intressant och bra krönika på Dagens Seglora (ja faktiskt!) under rubriken Skapelsen kan inte köpas för pengar. Undertecknad har hittills bidragit med två kommentarer, som denna gång glädjande nog har passerat det modererande nålsögat. Kommentera gärna Gersons och/eller mitt resonemang, antingen här eller under nämnda artikel.
2013-02-03
Humor och totalitärt tänkande - om Tunaskolans toalettpiktogram
Som en kommentar och ett svar på Ninnis inlägg på Genusdebatten, om det nu riksbekanta toalettpiktogrammet på Tunaskolan i Luleå, När genusvetare har det objektiva svaret, vill jag säga följande:
Min första reaktion inför bilden var att dra lite på munnen. Ganska kul effekt med att göra ett piktogram, som speglar en säkert inte helt ovanlig vardagssituation, just för att det illustrerade inte kan anses vara särskilt normerande eller visa vad som är påbjudet, vilket ju piktogram vanligtvis används för att upplysa om. Om man på allvar tror att bilden skulle vara avsedd för att uppmuntra till att killar och män skulle försöka smygtitta på flickor och kvinnor på toaletten, eller till någon typ av sextrakasserier alls, då har man väl missat hela poängen med denna bild? Är det inte just denna lek med piktogrammets vanliga "påbjudande" eller "normerande" funktion, ställt mot det "förbjudna" och omogna agerandet från "pojkens" sida i just detta piktogram, som är humorn i det hela? Så när Malin Michea skriver att bilden "trivialiserar sexuellt ofredande" och att den "anspela[r] på kvinnlig utsatthet", vill jag säga att det som bilden anspelar på, åtminstone i mina ögon, snarare är uppväxande skolpojkars nyväckta sexuella intresse och de omogna uttryck det kan ta sig - och faktiskt inte så mycket mer. För det är väl ändå pojkens beteende som är måltavlan för bilden ifråga?
Min andra reaktion på bilden var annars snarast det motsatta till vad många andra tydligen uppfattat i bilden. Jag tycker alltså att toalettbilden, om något, utmålar en oförtjänt ofördelaktig bild av killar och män som allmänt omogna varelser, och möjligen också skulle kunna fungera könsstereotypt och "normerande", på så sätt att unga killar (eftersom bilden - innan den togs bort - satt i en skola) borde visa ett så stort intresse för tjejer att de klättrar på väggarna i skoltoaletterna. Det var min andra reaktion faktiskt, och det jag trodde att hela uppståndelsen handlade om, men det var ju rätt naivt, inser jag nu. Killar kan ju liksom nästan aldrig vara offer, och i vilket fall inte heterosexuella killar.
Jag finner det också intressant att konst numera inte heller är beroende av vad betraktaren själv lägger för betydelse i ett konstverk, utan att det finns ett objektivt svar på vad bilder betyder. Det känns tryggt att det nu finns ett genusetablissemang som kan hålla ordning och reda på vilken konst som är bra och vilken som är dålig. Som David Tjeder på Feministiskt Perspektiv skriver:
..."Bilden ÄR eller ÄR INTE genusproblematisk, och som genusvetare har jag ett objektivt svar: den ÄR det. Det är liksom inte en tolkningsfråga."
Var det någon som sade "svartvitt tänkande", eller hörde jag fel?
Att humor och totalitärt tänkande inte alltid gått så bra ihop, har jag i alla fall förstått sedan tidigare, så kanske har vi nu att se fram emot någon utställning på temat "humor och sexism", eller något liknande. Om feministerna nu skulle våga sig på något sådant; folk kanske skulle "reagera fel" och skratta när det inte var tänkt att de skulle skratta? 98% som svarat på en enkät på Tunaskolan har ju tydligen fel, enligt David Tjeder, så det kanske vore alltför riskfyllt? Men Tjeder verkar ju i alla fall vara villig att upplysa oss okunniga om hur det ÄR, så han kan väl gå med och guida? Jag har i alla fall redan ett namnförslag på vad en sådan utställning med "objektivt genusproblematiska" bilder skulle kunna heta:
"Entartete kunst 2.0"
"Demokratin är en mentalitet" skrev Lena Andersson i DN för drygt ett år sedan och hon får avsluta denna min kommentar och mitt svar, med en särskild hälsning till David Tjeder på Feministiskt Perspektiv:
"Vi som sätter den moraliska dagordningen genom att skriva, påverka det kollektiva tänkandet, belöna de goda hållningarna i prisjuryer och stipendienämnder, vi är mentalt rustade för utrensning och renhållning den dag det är något annat som gäller. Vi har tränat oss på Sverigedemokraterna och andra som inte söker bekräftelse i de påbjudna värderingarnas värme utan ifrågasätter vår världsåskådning. Vad grupperna heter och representerar skiftar men den kollektiva suggestionen är densamma, idén om fienden som bärare av det som måste bort ur oss själva och samhällskroppen.
Problemet med diktaturen är att den inte uppstår som en diktatur, utan som ett undantagstillstånd till skydd för det rätta. Diktaturen är aldrig målet utan medlet. I den är var och en ålagd att skydda det sköra mot fienden. I efterhand är dikaturen (!) full av rekvisita som vi tror oss känna igen den på men den börjar inte med stövlar och armbindlar utan som en dröm och en daggdroppe. I samtiden känns anpassligheten inte som anpasslighet, utan som lojalitet och en radikalitet som kräver sitt i försvaret av det goda."
Kan det vara något att tänka på för dagens censurivrande och höggradigt normerande, men ack så ensidigt seende, så kallade "genusvetare"?
Min första reaktion inför bilden var att dra lite på munnen. Ganska kul effekt med att göra ett piktogram, som speglar en säkert inte helt ovanlig vardagssituation, just för att det illustrerade inte kan anses vara särskilt normerande eller visa vad som är påbjudet, vilket ju piktogram vanligtvis används för att upplysa om. Om man på allvar tror att bilden skulle vara avsedd för att uppmuntra till att killar och män skulle försöka smygtitta på flickor och kvinnor på toaletten, eller till någon typ av sextrakasserier alls, då har man väl missat hela poängen med denna bild? Är det inte just denna lek med piktogrammets vanliga "påbjudande" eller "normerande" funktion, ställt mot det "förbjudna" och omogna agerandet från "pojkens" sida i just detta piktogram, som är humorn i det hela? Så när Malin Michea skriver att bilden "trivialiserar sexuellt ofredande" och att den "anspela[r] på kvinnlig utsatthet", vill jag säga att det som bilden anspelar på, åtminstone i mina ögon, snarare är uppväxande skolpojkars nyväckta sexuella intresse och de omogna uttryck det kan ta sig - och faktiskt inte så mycket mer. För det är väl ändå pojkens beteende som är måltavlan för bilden ifråga?
Min andra reaktion på bilden var annars snarast det motsatta till vad många andra tydligen uppfattat i bilden. Jag tycker alltså att toalettbilden, om något, utmålar en oförtjänt ofördelaktig bild av killar och män som allmänt omogna varelser, och möjligen också skulle kunna fungera könsstereotypt och "normerande", på så sätt att unga killar (eftersom bilden - innan den togs bort - satt i en skola) borde visa ett så stort intresse för tjejer att de klättrar på väggarna i skoltoaletterna. Det var min andra reaktion faktiskt, och det jag trodde att hela uppståndelsen handlade om, men det var ju rätt naivt, inser jag nu. Killar kan ju liksom nästan aldrig vara offer, och i vilket fall inte heterosexuella killar.
Jag finner det också intressant att konst numera inte heller är beroende av vad betraktaren själv lägger för betydelse i ett konstverk, utan att det finns ett objektivt svar på vad bilder betyder. Det känns tryggt att det nu finns ett genusetablissemang som kan hålla ordning och reda på vilken konst som är bra och vilken som är dålig. Som David Tjeder på Feministiskt Perspektiv skriver:
..."Bilden ÄR eller ÄR INTE genusproblematisk, och som genusvetare har jag ett objektivt svar: den ÄR det. Det är liksom inte en tolkningsfråga."
Var det någon som sade "svartvitt tänkande", eller hörde jag fel?
Att humor och totalitärt tänkande inte alltid gått så bra ihop, har jag i alla fall förstått sedan tidigare, så kanske har vi nu att se fram emot någon utställning på temat "humor och sexism", eller något liknande. Om feministerna nu skulle våga sig på något sådant; folk kanske skulle "reagera fel" och skratta när det inte var tänkt att de skulle skratta? 98% som svarat på en enkät på Tunaskolan har ju tydligen fel, enligt David Tjeder, så det kanske vore alltför riskfyllt? Men Tjeder verkar ju i alla fall vara villig att upplysa oss okunniga om hur det ÄR, så han kan väl gå med och guida? Jag har i alla fall redan ett namnförslag på vad en sådan utställning med "objektivt genusproblematiska" bilder skulle kunna heta:
"Entartete kunst 2.0"
"Demokratin är en mentalitet" skrev Lena Andersson i DN för drygt ett år sedan och hon får avsluta denna min kommentar och mitt svar, med en särskild hälsning till David Tjeder på Feministiskt Perspektiv:
"Vi som sätter den moraliska dagordningen genom att skriva, påverka det kollektiva tänkandet, belöna de goda hållningarna i prisjuryer och stipendienämnder, vi är mentalt rustade för utrensning och renhållning den dag det är något annat som gäller. Vi har tränat oss på Sverigedemokraterna och andra som inte söker bekräftelse i de påbjudna värderingarnas värme utan ifrågasätter vår världsåskådning. Vad grupperna heter och representerar skiftar men den kollektiva suggestionen är densamma, idén om fienden som bärare av det som måste bort ur oss själva och samhällskroppen.
Problemet med diktaturen är att den inte uppstår som en diktatur, utan som ett undantagstillstånd till skydd för det rätta. Diktaturen är aldrig målet utan medlet. I den är var och en ålagd att skydda det sköra mot fienden. I efterhand är dikaturen (!) full av rekvisita som vi tror oss känna igen den på men den börjar inte med stövlar och armbindlar utan som en dröm och en daggdroppe. I samtiden känns anpassligheten inte som anpasslighet, utan som lojalitet och en radikalitet som kräver sitt i försvaret av det goda."
Kan det vara något att tänka på för dagens censurivrande och höggradigt normerande, men ack så ensidigt seende, så kallade "genusvetare"?
2013-01-10
Dagens Seglora och tystnaden
Några dagar innan julhelgen 2012 skrev Helle Klein i en ledare på Dagens Seglora att vi måste ”Skärskåda [det] förrädiska talet om ”de tystade””, och igår skrev Mattias Irving, likaledes i en ledare, om att ”Kyrkan ska inte möta rasismen med tystnad”. Den senare av dessa ledare bemötte jag i går i en kommentar, som jag tyckte var ganska sansad om än ganska tydligt kritisk, men den publicerades tyvärr inte utan modererades bort efter någon-några timmar (Dagens Seglora tillämpar förhandsmoderering).
Jag vill i all enkelhet nu bara ge andra möjligheten att bedöma om det jag skrev till Mattias Irving förtjänar detta bortmodererande eller om jag faktiskt blivit orättfärdigt ”nedtystad”, och om talet om att vara nedtystad då verkligen är så "förrädiskt" som Helle Klein hävdar. Tycker du/ni att min kommentar på något sätt brister i ”god ton”, stödjer rasism eller är klandervärd på något annat sätt, så bemöt mig gärna i en kommentar.
http://dagensseglora.se/2012/12/21/skarskada-forradiska-talet-om-de-tystade/
http://dagensseglora.se/2013/01/09/kyrkan-ska-inte-motarasismen-med-tystnad/
*
Mitt svar till Mattias Irvings ledare:
”John Nilsson
Din kommentar inväntar granskning.
9 januari 2013 kl. 14:02
Är rasism bra?
Nej.
Är det stigmatiserande att kalla någon rasist?
Ja.
Kallar Seglora smedja/Dagens Seglora frekvent olika ”moståndare” för rasister?
Ja.
Och hur var det Mattias Irving just skrev?
”Så går nämligen ett klassiskt svartmålande till. Du tar det mest stigmatiserande som finns i vårt samhälle och kopplar ihop det med rörelsen du vill sänka i dyn.”
Min fråga blir:
Är det inte just detta man från Dagens Segloras sida praktiserar gentemot Annika Borg m fl, på Kristen Opinion? Dagens Seglora har i alla fall inte lyckats övertyga mig om att de på Kristen Opinion är rasister, trots ständiga försök att associera dem med diverse ”stigmatiserande” sammanhang. Så det så.
*
På ett mera allmänt plan vänder jag mig också mot Segloras retorik om att agera ”watchdog”, ”markera anständighetens gräns” och liknande uttryck. Jag tycker att det vittnar om en självuppfattning som går ut på att vi (vänstern, feministerna, antirasisterna och fariséerna) är ”the good guys” och dom (sverigedemokraterna, islamofoberna, rasisterna och tullindrivarna) är ”the bad guys”. Men är det så? Och kan kyrkan verkligen bli en befriande gemenskap, där människor kan andas lättare, om dess portar vaktas av mer eller mindre ”aggressiva kamphundar” och ”anständighetens väktare” som talar med ”hög röst”?
Som jag ser det, är det inte kyrkans uppgift i första hand att markera någon ”anständighets gräns”, utan att som Jesus själv erbjuda sin närvaro och gemenskap till dem som i andras ögon förtjänar det allra minst. Jag tänker närmast på hur Jesus bemöter ”synderskan” och fariséen (i Lukas 7:36-50) och att det skulle vara gott om det fanns lite mer av denna Jesu mildhet och medkänsla från kyrkans (och i synnerhet Dagens Segloras) sida, också mot ”rasisterna”. Inte någon mildhet mot rasismen i sig – kyrkan bör vara eller bli en befriande gemenskap för alla människor – men mot de människor som känner sig stressade och hotade i en värld där invanda föreställningar och sociala relationer ständigt utmanas och förändras på olika sätt.
Enligt Erich Fromm är det ju en konst att älska och Jesus själv har också gett oss budet att vi ska älska varandra, som han har älskat oss. I ansträngningarna för att lära sig behärska den konsten behöver i alla fall jag ganska ofta få uppmuntran och upprättelse när jag misslyckats på olika sätt. Att känna osäkerhet och kanske ogillande eller hat inför en människa av annan ”ras” eller med en klädsel som indikerar en annan religionstillhörighet (läs: islam), är ett av dessa möjliga misslyckanden jag kan göra mig skyldig till, men vad jag då behöver är inte fördömande, utan medkänsla i min upplevelse av utsatthet och en möjlighet att få utveckla min tillit till vederbörande – till den jag är rädd för eller hatar. Ingen ”skällande vakthund” eller ”högröstad anständighetens väktare” kommer dock någonsin att kunna ge mig denna medkänsla eller möjlighet att utveckla min tillit, men kanske kan någon eller några människor som förkroppsligar en sant medmänsklig anda – både med människor av alla möjliga ”raser” och religioner och med människor som känner olika grad av osäkerhet och ogillande inför just människor av annan ”ras” eller religion – göra jobbet. Det ena utesluter inte det andra.”
Jag vill i all enkelhet nu bara ge andra möjligheten att bedöma om det jag skrev till Mattias Irving förtjänar detta bortmodererande eller om jag faktiskt blivit orättfärdigt ”nedtystad”, och om talet om att vara nedtystad då verkligen är så "förrädiskt" som Helle Klein hävdar. Tycker du/ni att min kommentar på något sätt brister i ”god ton”, stödjer rasism eller är klandervärd på något annat sätt, så bemöt mig gärna i en kommentar.
http://dagensseglora.se/2012/12/21/skarskada-forradiska-talet-om-de-tystade/
http://dagensseglora.se/2013/01/09/kyrkan-ska-inte-motarasismen-med-tystnad/
*
Mitt svar till Mattias Irvings ledare:
”John Nilsson
Din kommentar inväntar granskning.
9 januari 2013 kl. 14:02
Är rasism bra?
Nej.
Är det stigmatiserande att kalla någon rasist?
Ja.
Kallar Seglora smedja/Dagens Seglora frekvent olika ”moståndare” för rasister?
Ja.
Och hur var det Mattias Irving just skrev?
”Så går nämligen ett klassiskt svartmålande till. Du tar det mest stigmatiserande som finns i vårt samhälle och kopplar ihop det med rörelsen du vill sänka i dyn.”
Min fråga blir:
Är det inte just detta man från Dagens Segloras sida praktiserar gentemot Annika Borg m fl, på Kristen Opinion? Dagens Seglora har i alla fall inte lyckats övertyga mig om att de på Kristen Opinion är rasister, trots ständiga försök att associera dem med diverse ”stigmatiserande” sammanhang. Så det så.
*
På ett mera allmänt plan vänder jag mig också mot Segloras retorik om att agera ”watchdog”, ”markera anständighetens gräns” och liknande uttryck. Jag tycker att det vittnar om en självuppfattning som går ut på att vi (vänstern, feministerna, antirasisterna och fariséerna) är ”the good guys” och dom (sverigedemokraterna, islamofoberna, rasisterna och tullindrivarna) är ”the bad guys”. Men är det så? Och kan kyrkan verkligen bli en befriande gemenskap, där människor kan andas lättare, om dess portar vaktas av mer eller mindre ”aggressiva kamphundar” och ”anständighetens väktare” som talar med ”hög röst”?
Som jag ser det, är det inte kyrkans uppgift i första hand att markera någon ”anständighets gräns”, utan att som Jesus själv erbjuda sin närvaro och gemenskap till dem som i andras ögon förtjänar det allra minst. Jag tänker närmast på hur Jesus bemöter ”synderskan” och fariséen (i Lukas 7:36-50) och att det skulle vara gott om det fanns lite mer av denna Jesu mildhet och medkänsla från kyrkans (och i synnerhet Dagens Segloras) sida, också mot ”rasisterna”. Inte någon mildhet mot rasismen i sig – kyrkan bör vara eller bli en befriande gemenskap för alla människor – men mot de människor som känner sig stressade och hotade i en värld där invanda föreställningar och sociala relationer ständigt utmanas och förändras på olika sätt.
Enligt Erich Fromm är det ju en konst att älska och Jesus själv har också gett oss budet att vi ska älska varandra, som han har älskat oss. I ansträngningarna för att lära sig behärska den konsten behöver i alla fall jag ganska ofta få uppmuntran och upprättelse när jag misslyckats på olika sätt. Att känna osäkerhet och kanske ogillande eller hat inför en människa av annan ”ras” eller med en klädsel som indikerar en annan religionstillhörighet (läs: islam), är ett av dessa möjliga misslyckanden jag kan göra mig skyldig till, men vad jag då behöver är inte fördömande, utan medkänsla i min upplevelse av utsatthet och en möjlighet att få utveckla min tillit till vederbörande – till den jag är rädd för eller hatar. Ingen ”skällande vakthund” eller ”högröstad anständighetens väktare” kommer dock någonsin att kunna ge mig denna medkänsla eller möjlighet att utveckla min tillit, men kanske kan någon eller några människor som förkroppsligar en sant medmänsklig anda – både med människor av alla möjliga ”raser” och religioner och med människor som känner olika grad av osäkerhet och ogillande inför just människor av annan ”ras” eller religion – göra jobbet. Det ena utesluter inte det andra.”
2012-05-14
Att vilja vara frisör och inte visa sitt hår...
Undertecknad vill kommentera denna artikel, Detta har hänt, som skrivits av Vicky Sjöberg, en frisör som driver en skönhetsstudio och som har känt sig nödsakad att ingå förlikning (till en kostnad av 27500 kr och en "ursäkt") med Rayan Abdel Rahman, en nu 18-årig slöjbeklädd kvinna, i en civilrättslig process, eftersom hon inte velat ha henne som praktikant på sin arbetsplats på grund av hennes slöja.
Jag frågar mig: Om någon önskar arbeta med att klippa håret på andra människor, är väl det minsta man kan begära att vederbörande själv är beredd att visa vad han eller hon har gjort med sitt eget hår? Som en slags förtroendeskapande åtgärd, så att säga...
Och om man önskar arbeta med att klippa håret på andra människor, som uppenbarligen inte har för avsikt att dölja sitt hår sedan, bidrar man då ändå inte till det "moraliska förfall" man själv vill distansera sig från, genom att bära slöja? Borde inte religionen islam även vara emot även sådant "underlättande" av "omoral", och följaktligen avråda sina utövare att ta del av sådana arbeten? Eller kan man göra så, för att man i hemlighet ser ner på de man skulle klippa? Jag vet inte.
Jag kan mycket väl förstå att man inte vill få in ett sådant, visserligen outtalat men ändock tydligt ifrågasättande av kunden och hans/hennes val att visa sitt hår, i sin affärsverksamhet som frisör, genom att ha praktikanter eller anställda som av religiösa eller ideologiska skäl själva döljer sitt hår. Det är lite som att någon som serverar på en veganrestaurang, skulle envisas med att bära kläder med reklam för "Nisses kött- och chark", eller med slogans som "Ät lamm - för biologisk mångfald och öppna landskap" eller "Du blir intelligent av att äta fisk". Vilka "vibbar" skulle det ge kunderna på en sådan vegansk restaurang?
Och kan man som presumtiv praktikant eller anställd på en sådan restaurang inte själv förstå att det vore olämpligt att bära sådan kläder? Eller om det nu är så viktigt att man kan bära dessa kläder, rentav dra slutsatsen att man kanske ska söka sig till en annan restaurang, där de redan har en positiv inställning till kött? Om nu syftet inte just är att provocera och störa den aktuella verksamheten?
*
Undertecknad hade för ett antal år sedan förmånen att få turista i ett huvudsakligen muslimskt land. Vid besök i moskéer där, ombads vi ta på oss skylande klädsel (som de tillhandahöll), eftersom vi hade t-shirts/kortärmade skjortor och därmed bara armar (och kanske shorts och därmed bara ben - jag minns inte exakt). Självklart anpassade vi oss efter detta lands och dessa moskéers traditioner och använde de tygstycken vi fick för att skyla oss - vi "tog seden dit vi kom", som man säger. Vad är det som gör det så svårt för vissa att anamma något av den inställningen, gentemot oss västerlänningar och icke-muslimer?
Hur fungerar det idag i Sverige? Om jag besöker en moské i Sverige och ombeds att ta av mig skorna och dölja armar och ben - ska jag känna mig diskriminerad då? Min egen religion/frånvaro av religion förbjuder mig ju inte att gå i skor, shorts och t-shirt? Skulle jag ha några utsikter att få skadestånd, genom en anmälan till DO, om jag blev utkörd från en moské på grund av min klädsel? Eller om jag vill praktisera eller arbeta i någon butik som säljer Halal-kött eller liknande? Vilket stöd skulle DO ge mig om affärsinnehavaren kräver av mig att jag ska anpassa min klädsel till islamska värderingar, eller att jag inte bär religiösa symboler för någon annan religion?
(Fast i just det här ovan beskrivna fallet lade ju faktiskt både DO och polisen ner sina ärenden, glädjande nog, även om kvinnan i fråga som sagt drev det vidare i en civilrättslig process.)
*
Blir det inte lite larvigt? Går man in på den aktuella skönhetsstudions hemsida, där man möts av bilder på en tämligen lättklädd kvinna, kan man då inte som ung slöjbärande muslimskt kvinna självmant dra den slutsatsen att det här kanske inte är den arbetsplats som passar mig bäst, eller där jag själv passar in så bra? Att vederbörande ändå söker tvinga sig in på denna arbetsplats, för att sedan hävda att hon blivit diskriminerad i alla tillgängliga instanser, börjar inte det snarast likna en sak man gör för egen vinning, eller kanske rentav en religiöst-politiskt motiverad kampanj för att öka islams synlighet och inflytande i samhället, mer än något annat? Jag menar, jag kan garantera att alla kvinnor som bär niqab eller burka kommer att kunna känna sig "diskriminerade", om de nekas jobb på någon nattklubb, där servitriserna förväntas vara sparsamt klädda, eller om de söker jobb som strippa på någon strippklubb... Men visst, kör på bara...
Jag frågar mig: Om någon önskar arbeta med att klippa håret på andra människor, är väl det minsta man kan begära att vederbörande själv är beredd att visa vad han eller hon har gjort med sitt eget hår? Som en slags förtroendeskapande åtgärd, så att säga...
Och om man önskar arbeta med att klippa håret på andra människor, som uppenbarligen inte har för avsikt att dölja sitt hår sedan, bidrar man då ändå inte till det "moraliska förfall" man själv vill distansera sig från, genom att bära slöja? Borde inte religionen islam även vara emot även sådant "underlättande" av "omoral", och följaktligen avråda sina utövare att ta del av sådana arbeten? Eller kan man göra så, för att man i hemlighet ser ner på de man skulle klippa? Jag vet inte.
Jag kan mycket väl förstå att man inte vill få in ett sådant, visserligen outtalat men ändock tydligt ifrågasättande av kunden och hans/hennes val att visa sitt hår, i sin affärsverksamhet som frisör, genom att ha praktikanter eller anställda som av religiösa eller ideologiska skäl själva döljer sitt hår. Det är lite som att någon som serverar på en veganrestaurang, skulle envisas med att bära kläder med reklam för "Nisses kött- och chark", eller med slogans som "Ät lamm - för biologisk mångfald och öppna landskap" eller "Du blir intelligent av att äta fisk". Vilka "vibbar" skulle det ge kunderna på en sådan vegansk restaurang?
Och kan man som presumtiv praktikant eller anställd på en sådan restaurang inte själv förstå att det vore olämpligt att bära sådan kläder? Eller om det nu är så viktigt att man kan bära dessa kläder, rentav dra slutsatsen att man kanske ska söka sig till en annan restaurang, där de redan har en positiv inställning till kött? Om nu syftet inte just är att provocera och störa den aktuella verksamheten?
*
Undertecknad hade för ett antal år sedan förmånen att få turista i ett huvudsakligen muslimskt land. Vid besök i moskéer där, ombads vi ta på oss skylande klädsel (som de tillhandahöll), eftersom vi hade t-shirts/kortärmade skjortor och därmed bara armar (och kanske shorts och därmed bara ben - jag minns inte exakt). Självklart anpassade vi oss efter detta lands och dessa moskéers traditioner och använde de tygstycken vi fick för att skyla oss - vi "tog seden dit vi kom", som man säger. Vad är det som gör det så svårt för vissa att anamma något av den inställningen, gentemot oss västerlänningar och icke-muslimer?
Hur fungerar det idag i Sverige? Om jag besöker en moské i Sverige och ombeds att ta av mig skorna och dölja armar och ben - ska jag känna mig diskriminerad då? Min egen religion/frånvaro av religion förbjuder mig ju inte att gå i skor, shorts och t-shirt? Skulle jag ha några utsikter att få skadestånd, genom en anmälan till DO, om jag blev utkörd från en moské på grund av min klädsel? Eller om jag vill praktisera eller arbeta i någon butik som säljer Halal-kött eller liknande? Vilket stöd skulle DO ge mig om affärsinnehavaren kräver av mig att jag ska anpassa min klädsel till islamska värderingar, eller att jag inte bär religiösa symboler för någon annan religion?
(Fast i just det här ovan beskrivna fallet lade ju faktiskt både DO och polisen ner sina ärenden, glädjande nog, även om kvinnan i fråga som sagt drev det vidare i en civilrättslig process.)
*
Blir det inte lite larvigt? Går man in på den aktuella skönhetsstudions hemsida, där man möts av bilder på en tämligen lättklädd kvinna, kan man då inte som ung slöjbärande muslimskt kvinna självmant dra den slutsatsen att det här kanske inte är den arbetsplats som passar mig bäst, eller där jag själv passar in så bra? Att vederbörande ändå söker tvinga sig in på denna arbetsplats, för att sedan hävda att hon blivit diskriminerad i alla tillgängliga instanser, börjar inte det snarast likna en sak man gör för egen vinning, eller kanske rentav en religiöst-politiskt motiverad kampanj för att öka islams synlighet och inflytande i samhället, mer än något annat? Jag menar, jag kan garantera att alla kvinnor som bär niqab eller burka kommer att kunna känna sig "diskriminerade", om de nekas jobb på någon nattklubb, där servitriserna förväntas vara sparsamt klädda, eller om de söker jobb som strippa på någon strippklubb... Men visst, kör på bara...
2012-02-09
För kännedom, Maria Sveland...
...med anledning av din artikel "Hatet som gör mig politiskt deprimerad", i DN den 8 februari 2012:
Undertecknad, som stöder både Pelle Billing och Pär Ström, främst genom mitt deltagande i diskussionen på deras bloggar och genom enstaka egna blogginlägg, definierar mig inte som "höger", har aldrig gjort det och kommer antagligen aldrig att göra det heller. Den tänkare och författare som jag tycker allra bäst om och som har påverkat mig allra mest, när det gäller min syn på människan och samhället, är Erich Fromm (1900-1980). Fromm var en tysk-amerikansk judisk socialpsykolog, vars tankegods vilar tungt både på Karl Marx författarskap och på Freuds psykoanalytiska teorier, även om han också hämtade inspiration från många andra håll, bland annat från kristendomen och zenbuddismen. Somliga räknar nog in Fromm bland "kulturmarxisterna", skulle jag tro.
Erich Fromm argumenterade i vilket fall stenhårt mot totalitära rörelser av alla slag (även mot Sovjetkommunismen), och skrev bland annat klassikern "Flykten från friheten", där han undersökte hur det var möjligt för nazisterna att komma till makten i Tyskland, när det begav sig. Wikipedia skriver om den studie, som utgjorde den viktigaste grunden för den boken:
..."Inom ramen för Frankfurtskolan genomförde han socialpsykologisk forskning om tyska arbetare och tjänstemäns karaktärsorientering under Weimarrepublikens tid. Projektet utgjordes av frågeformulär som riktades till arbetare och tjänstemän rörande deras inställning i olika frågor (politisk inställning, förebilder, kvinnosyn, barnuppfostran etc) och det slutfördes 1931. Studien publicerades dock i sin helhet först långt senare i boken: The Working Class in Weimar Germany, 1984. Analysen visade att många till synes radikala vänsteranhängare inom dessa grupper hade underliggande auktoritära attityder. Fromms slutsats var att vänsterns anhängare - trots vänsterpartiernas framgångar vid allmänna val - inte kunde hindra en seger för nationalsocialismen mot bakgrund av sin underliggande auktoritetstroende karaktärsstruktur."...
Det var alltså, enligt Erich Fromm, det auktoritära förhållningssättet, som många hade i Tyskland, både till höger och till vänster, som gjorde det möjligt för nazisterna att ta makten och föra världen till det kaos som följde - inte bara placeringen på den politiska skalan, nota bene. Därför torde det snarast vara detta auktoritära förhållningssätt som vi ska se upp med, både hos andra och oss själva, snarare än att bara stirra oss blinda på den politiska höger-vänsterskalans mysterier.
När jag jämför det som du skriver i din artikel "Hatet som gör mig politiskt deprimerad", och många andra feministers argumentation i den samtida debatten, med de artiklar jag läst av, och den kommunikation jag haft med, både Pelle Billing och Pär Ström, framstår det mycket tydligt för mig att Erich Fromms resonemang är giltiga också idag. Att stå till vänster politiskt innebär uppenbarligen ingen immunitet mot auktoritära eller totalitära attityder, och att stå till höger politiskt visar sig heller inte vara förknippat med någon oundviklig förbannelse, som med automatik utesluter humanism, klokskap, respekt och god vilja. Verkligheten är inte så enkel - åtminstone inte för mig, och i vart fall inte längre.
Undertecknad, som stöder både Pelle Billing och Pär Ström, främst genom mitt deltagande i diskussionen på deras bloggar och genom enstaka egna blogginlägg, definierar mig inte som "höger", har aldrig gjort det och kommer antagligen aldrig att göra det heller. Den tänkare och författare som jag tycker allra bäst om och som har påverkat mig allra mest, när det gäller min syn på människan och samhället, är Erich Fromm (1900-1980). Fromm var en tysk-amerikansk judisk socialpsykolog, vars tankegods vilar tungt både på Karl Marx författarskap och på Freuds psykoanalytiska teorier, även om han också hämtade inspiration från många andra håll, bland annat från kristendomen och zenbuddismen. Somliga räknar nog in Fromm bland "kulturmarxisterna", skulle jag tro.
Erich Fromm argumenterade i vilket fall stenhårt mot totalitära rörelser av alla slag (även mot Sovjetkommunismen), och skrev bland annat klassikern "Flykten från friheten", där han undersökte hur det var möjligt för nazisterna att komma till makten i Tyskland, när det begav sig. Wikipedia skriver om den studie, som utgjorde den viktigaste grunden för den boken:
..."Inom ramen för Frankfurtskolan genomförde han socialpsykologisk forskning om tyska arbetare och tjänstemäns karaktärsorientering under Weimarrepublikens tid. Projektet utgjordes av frågeformulär som riktades till arbetare och tjänstemän rörande deras inställning i olika frågor (politisk inställning, förebilder, kvinnosyn, barnuppfostran etc) och det slutfördes 1931. Studien publicerades dock i sin helhet först långt senare i boken: The Working Class in Weimar Germany, 1984. Analysen visade att många till synes radikala vänsteranhängare inom dessa grupper hade underliggande auktoritära attityder. Fromms slutsats var att vänsterns anhängare - trots vänsterpartiernas framgångar vid allmänna val - inte kunde hindra en seger för nationalsocialismen mot bakgrund av sin underliggande auktoritetstroende karaktärsstruktur."...
Det var alltså, enligt Erich Fromm, det auktoritära förhållningssättet, som många hade i Tyskland, både till höger och till vänster, som gjorde det möjligt för nazisterna att ta makten och föra världen till det kaos som följde - inte bara placeringen på den politiska skalan, nota bene. Därför torde det snarast vara detta auktoritära förhållningssätt som vi ska se upp med, både hos andra och oss själva, snarare än att bara stirra oss blinda på den politiska höger-vänsterskalans mysterier.
När jag jämför det som du skriver i din artikel "Hatet som gör mig politiskt deprimerad", och många andra feministers argumentation i den samtida debatten, med de artiklar jag läst av, och den kommunikation jag haft med, både Pelle Billing och Pär Ström, framstår det mycket tydligt för mig att Erich Fromms resonemang är giltiga också idag. Att stå till vänster politiskt innebär uppenbarligen ingen immunitet mot auktoritära eller totalitära attityder, och att stå till höger politiskt visar sig heller inte vara förknippat med någon oundviklig förbannelse, som med automatik utesluter humanism, klokskap, respekt och god vilja. Verkligheten är inte så enkel - åtminstone inte för mig, och i vart fall inte längre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
