Som synes har jag inte skrivit så mycket här på bloggen de senste veckorna. Det beror bland annat på att jag istället valt att delta i diskussionen på Sekt eller Botemedel, i deras publika gästbok, som du hittar under rubriken "Mötesplats".
Mitt första inlägg där "2008-06-15 03:40:10 [id:17862]", följdes av flera månaders uppehåll från min sida, innan mitt nästa inlägg publicerades "2008-10-22 00:09:46 [id:29948]". Sedan dess har jag varit hysat aktiv i detta forum. Klicka dig direkt till gästboken om du vill.
2008-11-26
Diskussion med Per Herngren m fl
Jag har reagerat på något som Per Herngren skrev på sin blogg den 2:a november 2008:
Motstånd är inte att medvetandegöra - Foucault-Deleuze
Jag kommenterade hans inlägg (den 5:e november, på Pers blogg), fick ett svar och har nu svarat på det svaret, enligt nedan.
(Per har valt att granska kommentarer som ges, innan dessa eventuellt publiceras på bloggen. Därför kanske du inte ser min text i den diskussionen ännu).
Mitt (andra) svar:
"Tack för respons.
I gårdagens DN, kulturdelen, skriver Maria Schottenius:
”Det är fortfarande möjligt att åstadkomma motståndshandlingar med enbart ord. Bokstäver. Meningar. Tecken.”
Sedan exemplifierar hon med författare som Salman Rushdie och Roberto Saviano:
”Roberto Saviano, som nu lever under dödshot från den napolitanska Camorran, vars hänsynslöshet han avslöjar i boken ”Gomorra”…
och skriver:
”Savianos bok är så livsfarlig att han måste ha beväpnade livvakter dygnet runt.”
Hur ser du/ni på det? Jag tycker att uttrycket ”not their illumination from a safe distance” i det inledande inlägget, kommer lite på skam i Savianos fall.
Är inte det s k ”tolkningsföreträdet” fundamentet för all maktutövning? Och hur utmanar man det, om inte genom att berätta en annan historia, uttrycka sin egen uppfattning om hur världen ser ut. Om jag gör det, bidrar jag ju i alla fall till att andra kan bli medvetna om hur jag tänker. Förvisso en kunskap som kan användas på många sätt, men ändå.
Det är lite som om jag står framför en bil, tänker jag. Om jag behöver reparera bilen, behöver jag kunskap om hur den fungerar, annars vet jag inte hur jag ska angripa mitt problem. Det är sant att min kunskap i sig inte leder till att jag reparerar bilen, men för att lyckas med min reparation hävdar jag att jag måste veta eller kunna ta reda på hur den fungerar. Detta sagt som svar på Pers svar till mig: ”Man behöver inte vara smart, eller förstå, eller informerad för att göra motstånd.” Förvisso inte, men underlättar det inte om man skall träffa rätt?
Min kunskap om bilen gör förstås också att jag vet hur jag kan förstöra bilen, med minsta möjliga ansträngning. Men är det ett skäl till att inte värdera den nytta jag kan ha av min kunskap, när bilen behöver repareras och underhållas?
Varför censureras författare, bloggare, filmare etc i många länder, om det inte är för att deras kunskap/tolkning, uppfattas som ett hot av berörda makthavare, och att de är rädda för att denna kunskap/tolkning skall spridas till det stora flertalet? Och uppfattas den som ett hot mot makten, borde det väl i sig kvalificera sig som ”motstånd” mot makten?
När jag har tänkt på dessa saker har också Jesu ord på korset kommit för mig: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör." (Luk 23:34). De som korsfäste Jesus hade inte kunskap, de var inte medvetna, säger Jesus. Jesus var medveten. Och gjorde motstånd.
Motstånd är inte att medvetandegöra - Foucault-Deleuze
Jag kommenterade hans inlägg (den 5:e november, på Pers blogg), fick ett svar och har nu svarat på det svaret, enligt nedan.
(Per har valt att granska kommentarer som ges, innan dessa eventuellt publiceras på bloggen. Därför kanske du inte ser min text i den diskussionen ännu).
Mitt (andra) svar:
"Tack för respons.
I gårdagens DN, kulturdelen, skriver Maria Schottenius:
”Det är fortfarande möjligt att åstadkomma motståndshandlingar med enbart ord. Bokstäver. Meningar. Tecken.”
Sedan exemplifierar hon med författare som Salman Rushdie och Roberto Saviano:
”Roberto Saviano, som nu lever under dödshot från den napolitanska Camorran, vars hänsynslöshet han avslöjar i boken ”Gomorra”…
och skriver:
”Savianos bok är så livsfarlig att han måste ha beväpnade livvakter dygnet runt.”
Hur ser du/ni på det? Jag tycker att uttrycket ”not their illumination from a safe distance” i det inledande inlägget, kommer lite på skam i Savianos fall.
Är inte det s k ”tolkningsföreträdet” fundamentet för all maktutövning? Och hur utmanar man det, om inte genom att berätta en annan historia, uttrycka sin egen uppfattning om hur världen ser ut. Om jag gör det, bidrar jag ju i alla fall till att andra kan bli medvetna om hur jag tänker. Förvisso en kunskap som kan användas på många sätt, men ändå.
Det är lite som om jag står framför en bil, tänker jag. Om jag behöver reparera bilen, behöver jag kunskap om hur den fungerar, annars vet jag inte hur jag ska angripa mitt problem. Det är sant att min kunskap i sig inte leder till att jag reparerar bilen, men för att lyckas med min reparation hävdar jag att jag måste veta eller kunna ta reda på hur den fungerar. Detta sagt som svar på Pers svar till mig: ”Man behöver inte vara smart, eller förstå, eller informerad för att göra motstånd.” Förvisso inte, men underlättar det inte om man skall träffa rätt?
Min kunskap om bilen gör förstås också att jag vet hur jag kan förstöra bilen, med minsta möjliga ansträngning. Men är det ett skäl till att inte värdera den nytta jag kan ha av min kunskap, när bilen behöver repareras och underhållas?
Varför censureras författare, bloggare, filmare etc i många länder, om det inte är för att deras kunskap/tolkning, uppfattas som ett hot av berörda makthavare, och att de är rädda för att denna kunskap/tolkning skall spridas till det stora flertalet? Och uppfattas den som ett hot mot makten, borde det väl i sig kvalificera sig som ”motstånd” mot makten?
När jag har tänkt på dessa saker har också Jesu ord på korset kommit för mig: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör." (Luk 23:34). De som korsfäste Jesus hade inte kunskap, de var inte medvetna, säger Jesus. Jesus var medveten. Och gjorde motstånd.
2008-11-11
Angående Halal-tv... (forts.)
...och här:
http://www.sr.se/sida/Artikel.aspx?artikel=2420437&ProgramID=1120#srComments
(under signaturen "Om detta är Islam... Nej tack!")
http://www.sr.se/sida/Artikel.aspx?artikel=2420437&ProgramID=1120#srComments
(under signaturen "Om detta är Islam... Nej tack!")
Angående Halal-tv...
...så har jag skrivit lite om vad jag tycker här:
http://medlem.svt.se/minsida/johnnil
och här:
http://newsmill.se/artikel/2008/11/01/dilsa-demirbag-sten-vill-berova-mig-min-frihet
http://medlem.svt.se/minsida/johnnil
och här:
http://newsmill.se/artikel/2008/11/01/dilsa-demirbag-sten-vill-berova-mig-min-frihet
2008-11-07
Att riskera (t ex ett handslag)...
Att riskera
Att skratta är att riskera att verka löjlig
Att gråta är att riskera att verka sentimental
Att sträcka ut handen mot en annan människa
är att riskera att bli involverad
Att uttrycka sina känslor är att riskera
att visa upp sitt rätta jag
Att lägga fram sina ideal, sina drömmar
inför en publik är att riskera att förlora dem
Att älska är att riskera att inte bli älskad tillbaka
Att leva är att riskera att dö
Att hoppas är att riskera att bli förtvivlad
Men risker måste tas, för den största risken
man kan ta i livet är att inte ta några risker alls
En människa som inte riskerar någonting
gör ingenting har ingenting och är ingenting
Hon kanske undviker lidande och sorg, men hon kan inte
lära, känna, förändras, växa, älska och leva
Kedjad av sina säkerhetsföreskrifter blir hon en slav
och har förverkat sin frihet
***
Ovanstående är något att tänka på, och idag tänker jag speciellt på er (t ex på Halal-tv) som inte vill ta i hand p g a av er "tro". Genom att inte ta "främmande personer av det motsatta könet" i hand, markerar ni definitivt ett avstånd till vår svenska och västerländska kultur, ja, från alla som hälsar på det sättet. Det är att insinuera att det skulle vara något "snuskigt" eller "orent" med att hälsa på det sättet och jag uppfattar det som en provokation från er sida. Mer än så faktiskt. Jag uppfattar det som ett uttryck för förakt, nedlåtenhet och kanske t o m hat. Om ni inte ens är beredda att ta en person i hand rent bokstavligt (vilket i och för sig kan vara en rätt ytlig bekräftelse), hur ska man då kunna känna sig trygg och avslappnad tillsammans med er? Vad är det för regel ni vill ändra på härnäst, och som naturligtvis inte får ifrågasättas på grund av att det är "er tro" eller "av religiösa skäl"? Om ni inte ens kan anpassa er till en sådan tradition som att man tar i hand här, och ha tillit till er själva och oss (att ni/vi inte ska övermannas av en okontrollerbar kättja och slita av er/oss alla kläder för att kopulera), varför väljer ni alls att leva här? För att kolonisera oss och införa Islam här, mot vår vilja, göra oss till underlydande, utrota oss och så ta över våra samhällen?
Det finns inget som säger att "alla kulturer är lika bra", det är nys. På något sätt är det paradoxalt att religionerna, som ofta sägs vilja bringa fred och kärlek till mänskligheten, istället för att ena den, så ofta i stället synes splittra den i helt oförsonliga och stridande fraktioner. Själv ser jag ännu Jesus som ett föredöme och en verklig ledare, men det kanske är för att jag inte tar allt han (eller bibeln) säger på samma allvar och tolkar saker på mitt sätt. Men jag föredrar hur som helst Jesu svar, till de som ville stena en kvinna för äktenskapsbrott (varför inte också mannen för övrigt - de lär ju ha varit minst två om det?): "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne." (Joh 8:7), framför Sharia-lagens närmast "Gammaltestamentliga" obarmhärtighet på denna punkt.
***
Texten ovan, "Att riskera", hittade jag på Graphique AB.
Att skratta är att riskera att verka löjlig
Att gråta är att riskera att verka sentimental
Att sträcka ut handen mot en annan människa
är att riskera att bli involverad
Att uttrycka sina känslor är att riskera
att visa upp sitt rätta jag
Att lägga fram sina ideal, sina drömmar
inför en publik är att riskera att förlora dem
Att älska är att riskera att inte bli älskad tillbaka
Att leva är att riskera att dö
Att hoppas är att riskera att bli förtvivlad
Men risker måste tas, för den största risken
man kan ta i livet är att inte ta några risker alls
En människa som inte riskerar någonting
gör ingenting har ingenting och är ingenting
Hon kanske undviker lidande och sorg, men hon kan inte
lära, känna, förändras, växa, älska och leva
Kedjad av sina säkerhetsföreskrifter blir hon en slav
och har förverkat sin frihet
***
Ovanstående är något att tänka på, och idag tänker jag speciellt på er (t ex på Halal-tv) som inte vill ta i hand p g a av er "tro". Genom att inte ta "främmande personer av det motsatta könet" i hand, markerar ni definitivt ett avstånd till vår svenska och västerländska kultur, ja, från alla som hälsar på det sättet. Det är att insinuera att det skulle vara något "snuskigt" eller "orent" med att hälsa på det sättet och jag uppfattar det som en provokation från er sida. Mer än så faktiskt. Jag uppfattar det som ett uttryck för förakt, nedlåtenhet och kanske t o m hat. Om ni inte ens är beredda att ta en person i hand rent bokstavligt (vilket i och för sig kan vara en rätt ytlig bekräftelse), hur ska man då kunna känna sig trygg och avslappnad tillsammans med er? Vad är det för regel ni vill ändra på härnäst, och som naturligtvis inte får ifrågasättas på grund av att det är "er tro" eller "av religiösa skäl"? Om ni inte ens kan anpassa er till en sådan tradition som att man tar i hand här, och ha tillit till er själva och oss (att ni/vi inte ska övermannas av en okontrollerbar kättja och slita av er/oss alla kläder för att kopulera), varför väljer ni alls att leva här? För att kolonisera oss och införa Islam här, mot vår vilja, göra oss till underlydande, utrota oss och så ta över våra samhällen?
Det finns inget som säger att "alla kulturer är lika bra", det är nys. På något sätt är det paradoxalt att religionerna, som ofta sägs vilja bringa fred och kärlek till mänskligheten, istället för att ena den, så ofta i stället synes splittra den i helt oförsonliga och stridande fraktioner. Själv ser jag ännu Jesus som ett föredöme och en verklig ledare, men det kanske är för att jag inte tar allt han (eller bibeln) säger på samma allvar och tolkar saker på mitt sätt. Men jag föredrar hur som helst Jesu svar, till de som ville stena en kvinna för äktenskapsbrott (varför inte också mannen för övrigt - de lär ju ha varit minst två om det?): "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne." (Joh 8:7), framför Sharia-lagens närmast "Gammaltestamentliga" obarmhärtighet på denna punkt.
***
Texten ovan, "Att riskera", hittade jag på Graphique AB.
2008-11-05
Efter Halal-tv...
...vill jag bara tipsa om Centralrådet för ex-muslimer i Skandinavien.
Verkar vara en bra organisation, tycker jag. ;-)
Verkar vara en bra organisation, tycker jag. ;-)
2008-10-23
Alla vill vi väl känna oss behövda - eller?
Så här skrev jag på Ring P1:s debattforum den 10 oktober 2008 (något reviderat):
"En tanke jag har haft är att vi i det "ideala samhället" egentligen inte kommer att behöva något "samhälle", i meningen institutioner, företag etc. Då är alla individer så mogna, kärleksfulla, starka och visa, att de spontant reagerar (och agerar) när någon annan behöver hjälp. Alla individer är så fulländat osjälviska, medkännande och vidsynta, att behovet av socialtjänst, rättsväsende, militär etc inte längre finns.
Kort sagt: Institutionernas och företagens huvudsyfte, i dagens samhälle, borde vara att avskaffa sig själva, till förmån för alla individers ökade inflytande över sina liv. Vi kommer inte att behöva några politiker etc, eftersom vi själva är våra ledare, och ser som vår främstra uppgift att tjäna andra som ännu inte mognat till ett eget personligt ansvar..."
Idag läste jag så i Östgötatidningen (Vecka 42 2008, Nr 35, Årgång 12), av alla tidningar (!), en liten betraktelse av Thomas Nilsson, som jag tycker kompletterar mina tankar bra. Jag tar mig friheten att citera den här:
"Att vara ickebehövd
Konsten att göra sig ickebehövd är ett sätt att lyckas. Tanken kanske kan skrämma en del, men vad jag menar är att alla som anser sig ha något att ge/lära någon, som exempelvis lärare, präster, föräldrar, poliser, terapeuter, läkare, hälsopedagoger, tränare med flera, bör försöka göra sig ickebehövda. Om du verkligen vill att din adept, ditt barn, din elev, din patient, din medmänniska ska utvecklas, förkovra sig och få med sig det du har att ge så har du ju inte lyckats så länge han/hon fortfarande behöver dig.
Du tänker kanske: Vem är jag om ingen behöver mig? Att vara behövd är ju positivt. Ja, i kärlek och som medmänniska, där är vi alltid behövda. Men som informatör, kunskapsgivare, behandlare, och så vidare bör väl målet vara att när du vet vad jag vet så behöver du inte längre mig för just den saken."
Mycket bra skrivet, tycker jag. Målet borde vara att vi i våra olika sammanhang försöker hjälpa varandra till så stor frihet, kärlek och självständighet som möjligt. Jag uppfattar det som att Jesus vill vara en sådan ledare, då han säger "Följ mig" till oss. Vad han vill, tror jag, är inte ytterst att vi skall underkasta oss och "behöva" honom. Jag tror han vill dela med sig av den frihet han själv hade, eller har om man så vill. Jag tror att han ville/vill att vi ska vara oberoende av honom, men ändå välja gemenskap med honom, såväl som med varandra.
"En tanke jag har haft är att vi i det "ideala samhället" egentligen inte kommer att behöva något "samhälle", i meningen institutioner, företag etc. Då är alla individer så mogna, kärleksfulla, starka och visa, att de spontant reagerar (och agerar) när någon annan behöver hjälp. Alla individer är så fulländat osjälviska, medkännande och vidsynta, att behovet av socialtjänst, rättsväsende, militär etc inte längre finns.
Kort sagt: Institutionernas och företagens huvudsyfte, i dagens samhälle, borde vara att avskaffa sig själva, till förmån för alla individers ökade inflytande över sina liv. Vi kommer inte att behöva några politiker etc, eftersom vi själva är våra ledare, och ser som vår främstra uppgift att tjäna andra som ännu inte mognat till ett eget personligt ansvar..."
Idag läste jag så i Östgötatidningen (Vecka 42 2008, Nr 35, Årgång 12), av alla tidningar (!), en liten betraktelse av Thomas Nilsson, som jag tycker kompletterar mina tankar bra. Jag tar mig friheten att citera den här:
"Att vara ickebehövd
Konsten att göra sig ickebehövd är ett sätt att lyckas. Tanken kanske kan skrämma en del, men vad jag menar är att alla som anser sig ha något att ge/lära någon, som exempelvis lärare, präster, föräldrar, poliser, terapeuter, läkare, hälsopedagoger, tränare med flera, bör försöka göra sig ickebehövda. Om du verkligen vill att din adept, ditt barn, din elev, din patient, din medmänniska ska utvecklas, förkovra sig och få med sig det du har att ge så har du ju inte lyckats så länge han/hon fortfarande behöver dig.
Du tänker kanske: Vem är jag om ingen behöver mig? Att vara behövd är ju positivt. Ja, i kärlek och som medmänniska, där är vi alltid behövda. Men som informatör, kunskapsgivare, behandlare, och så vidare bör väl målet vara att när du vet vad jag vet så behöver du inte längre mig för just den saken."
Mycket bra skrivet, tycker jag. Målet borde vara att vi i våra olika sammanhang försöker hjälpa varandra till så stor frihet, kärlek och självständighet som möjligt. Jag uppfattar det som att Jesus vill vara en sådan ledare, då han säger "Följ mig" till oss. Vad han vill, tror jag, är inte ytterst att vi skall underkasta oss och "behöva" honom. Jag tror han vill dela med sig av den frihet han själv hade, eller har om man så vill. Jag tror att han ville/vill att vi ska vara oberoende av honom, men ändå välja gemenskap med honom, såväl som med varandra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
