Välkommen till bloggen "Tankar, tvivel och tro..."! Jag som förestår denna blogg heter John Nilsson. Här delar jag med mig av mina tankar om stort och smått, framförallt om psykologi, religion och samhälle. Välkommen att läsa och ge din respons på mina inlägg och efterföljande kommentarer.

2011-04-09

Den feministiska könsmaktsordningen

Skrev en kommentar till ett inlägg på Pär Ströms blogg GenusNytt, som jag tyckte blev så pass intressant att jag också vill publicera den här.

Pär Ströms inlägg

Det är lite spännande att se hur den feministiska rörelsen alltmer verkar hemfalla till så kallat ”manliga härskartekniker” (till exempel det osynliggörande av mäns insatser i riskfyllda jobb som det talas om i filmen ovan), medan den spirande jämställdistiska rörelsen (till exempel här på Pärs blogg), argumenterar utifrån de argument som tidigare feminister lagt fram. Jag tänker dels på kraven på en könsneutral lagstiftning, dels på den något mera svårgreppbara ”konstruktionen av kön”, där feminister sällan vill erkänna att de traditionella könsrollerna ibland gynnar kvinnor (och att de därför fortfarande vidmakthålls av dem).

Med hjälp av teorin om ”den patriarkala könsmaktsordningen” inför nu feministerna på område efter område ”förebyggande” eller ”kompenserande” diskriminering, i form kvotering av kvinnor till attraktiva utbildningar och arbeten, eller genom andra särskilda insatser eller särskild lagstiftning, som enbart fokuserar på kvinnors situation. Med denna raffinerade och snarast institutionaliserade härskarteknik, blir det i princip möjligt att göra särskilda insatser på alla områden och ge kvinnor större rättigheter än män överallt, i alla sammanhang.

Så länge som man lyckas upprätthålla en föreställning, eller en illusion, om att det finns en ”patriarkal könsmaktsordning” som enbart gynnar män och missgynnar kvinnor, så länge kan man också arbeta på att införa en likaledes ensidig ”feministisk könsmaktsordning”. Men denna feministiska könsmaktsordning är, ur ett ”jämställdistiskt” perspektiv, snarare bara är en spegelbild av den patriarkala variant som feministerna sedan länge pratat om. Det är inte det jämställda samhälle, som många av oss trott att feministerna har kämpat för, det samhälle som ger individer av båda könen så stort utrymme att välja som möjligt.

De tidigare feministerna kämpade med all rätta för ett jämställt samhälle. Dagens feminister verkar dock i en allt större utsträckning mera kämpa för en ”feministisk könsmaktsordning”, där allt har sin utgångspunkt i kvinnors situation och intressen. Detta anser de antagligen vara nödvändigt för att stå emot den ”patriarkala könsmaktsordningen”, men problemet är att ett fullständigt genomförande av en feministisk sådan ordning, bara byter tecken på variablerna i ekvationen. Slutresultatet blir detsamma: ett samhälle som diskriminerar ett av könen.

För att ett jämställt samhälle ska bli möjligt, måste båda könens över- och underlägen erkännas. De svårigheter som kvinnor och män står inför förtjänar att uppmärksammas lika mycket, liksom de områden där respektive kön på något sätt är gynnade. Dagens feminister måste inse att det är de som har problemformuleringsprivilegiet i dagens genusdiskussion, och att de därmed är makthavarna i densamma. De måste också inse att de, likaväl som män, ibland (eller rentav ofta) använder härskartekniker för att försvara och befästa sin position ”på toppen”, men att detta dessvärre är ett hinder för en sund jämställdhet, en jämställdhet för båda könen.

Grunden för ett jämställt samhälle, eller ett samhälle där individen ges så stort utrymme som möjligt att forma sitt eget liv, oberoende av kön, måste också vila i en adekvat beskrivning av förutsättningarna för ett sådant samhälle. I den beskrivningen måste hänsyn tas både till rent fysisk och biologisk forskning om människan, såväl som till psykologisk och social dito. Att fortsätta att negligera de faktiska könsrelaterade skillnader i det ”biologiska substrat”, som mäns och kvinnors psykologiska och sociala liv vilar på, kommer bara att försvåra och försena formulerandet av en sådan verklighetsnära beskrivning. Därför bör genusforskningen alltmera sträva efter att integrera den egna psykologiskt och socialt inriktade forskningen, med den biologiska forskningen om till exempel könsspecifika skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor.

Till sist:
Det finns patriarkala drag i större eller mindre utsträckning i alla samhällen, likaväl som det finns matriarkala drag i dem. Men när vi intar det stora perspektivet och talar om vår planet, vårt livgivande hem i kosmos, så talar vi i alla fall om ”Moder Jord”. Och när vi talar om ”människan” i allmänna termer, så talar vi om ”henne”, som i Nils Ferlins vackra dikt ”Vid diktens port”:

http://www.ferlin.se/Livetochdoden.htm (fjärde dikten uppifrån)

Att både vår planet och människan som varelse benämns i feminin form, som ”hon” – kan inte det vara en fingervisning om vilket kön som i själva verket sedan länge vördats högst, som det viktigaste könet?