Välkommen till bloggen "Tankar, tvivel och tro..."! Jag som förestår denna blogg heter John Nilsson. Här delar jag med mig av mina tankar om stort och smått, framförallt om psykologi, religion och samhälle. Välkommen att läsa och ge din respons på mina inlägg och efterföljande kommentarer.

2011-07-30

Bortmodererad från newsmill, del 1

Nu har jag blivit bortmodererad två gånger från Newsmill, utan att jag tycker jag förtjänat detta.

Att de tog bort min kommentar nedan (#20 i tråden till http://www.newsmill.se/artikel/2011/07/28/medias-sj-lvcensur-gynnar-inte-demokratin) kanske har att göra med att jag länkade till Flashback, eller min rätt "skarpa" avslutning, men varför valde de att moderera nästa kommentar (se nästa blogginlägg)?

"Bertil Törestad säger det som borde vara självklart, men tyvärr inte alls är det. Även en så stor tidning som SvD hukar sig när det kommer till kritan, ser jag på https://www.flashback.org/p31873459 .

Om orden om "mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet" skall bli verklighet, krävs verkligt arbete och verkliga insatser för att uppnå detta. Det är bra, men det räcker inte att upprepa nyckelord som demokrati, öppenhet och humanitet, som några slags magiska trollformler typ Sim sala bim eller Abrakadabra - de vackra orden måste fyllas med innehåll. Det kan visserligen inte några politiker, tidningar eller andra medier göra åt oss, men de kunde åtminstone ge plats för dem som vill delta i detta demokratiska och offentliga samtal.

Att strypa möjligheten för medborgarna att få ur sig vad de tänker och känner, tror jag bara är ett annat sätt att be om flera våldsdåd. Man lär i själva verket antidemokraterna samma läxa som Pavlovs hundar lärde sig: "när bomben smäller (klockan ringer), inskränks demokratin (kommer maten)". Det demokratiska samhället måste i själva verket uppmuntra till en omvänd betingning hos antidemokraterna: "när bomben smäller, fördjupas och utvecklas demokratin". Men kanske är denna uppgift omöjlig att klara ut, så länge som det demokratiska samhället självt förbehåller sig rätten att ta till våld? Är vi "demokrater" redo för en självrannsakan i denna fråga?

( http://sv.wikipedia.org/wiki/Pavlovs_hundar )

För några år sedan läste jag Marshall Rosenbergs bok "Nonviolent Communication" och jag tror faktiskt att han kan ha en nyckel till hur vi kan gå vidare. Nonviolent Communication syftar bland annat till att komma förbi varandras fiendebilder, att både kunna uttrycka sina egna behov och kunna ta till sig vad den andres behov är och på så sätt vartefter kunna se både sin egen och den andres mänsklighet, och kanske till sist kunna komma fram till ett gemensamt "kontrakt" om hur samlevnaden ska se ut.

Utan att vara jätteinsatt i denna "teknik" eller detta förhållningssätt, tror jag att det vore ett mera konstruktivt sätt att möta "islamofobin", "det växande näthatet" eller hur man nu vill etikettera det man är rädd för och kanske rentav hatar (!). Men det kräver mycket mer än att bara stänga ner ett kommentarsfält i en tidning, eller att offentligt "ta avstånd" från något eller någon. Det kräver ett uthålligt engagemang och att man är beredd att "smutsa ner sig" i ett förbehållslöst möte med den förhatlige eller den förhatliga. Det kräver också att man värderar demokratin och öppenheten högre än dagsimagen hos den egna tidningen, det egna partiet, etc; att man är beredd att utsätta sig för risken att förknippas med dem, som synes vara "längst ifrån" ens egna goda värderingar och livsföring.

(Kanske var det sådant här som Jesus kritiserade "fariséerna och de skriftlärda" för - deras vackra ord som i realiteten inte betydde något för dem? Var "fariséerna och de skriftlärda" i själva verket de första "politiskt korrekta"? (Och är det därför Per Mikael Nilsson här på Newsmill är så arg på de kristna; för att han känner att någonstans uppmanar "någon" både honom och oss andra till en självrannsakan, som varken han, jag eller någon annan är så särdeles intresserad av att underkasta sig?))

Hur som helst, här är några länkar om Nonviolent Communication:
http://www.fnvc.se/

http://en.wikipedia.org/wiki/Nonviolent_Communication
http://www.youtube.com/watch?v=-dpk5Z7GIFs
Permalänk | Anmäl #20 John H Nilsson, 2011-07-29, 20:57"

2011-07-21

They say jump, you say how high...

Med anledning av Pär Ströms blogginlägg om en film med mäns kollektiva ursäkt till kvinnor och i respons till Conny Wahlströms hyllning vill jag säga följande:

Jag tycker inte att männens ursäkt i filmen känns genuin. Det är inte så att jag tror att de medvetet ljuger, men jag tror att denna film i mångt och mycket "pressats fram" av den nästan helt dominerande feministiska politiska "diskursen" (det där hemska ordet...). - "They say jump, you say how high", ungefär...

Männen i filmklippet "Dear Woman" uttalar sig nästan helt utifrån en "kvinnlig berättelse" om män, efter det tröttsamt enkelspåriga schemat att "alla män är förövare och alla kvinnor är offer". Männens uttalanden i filmen är inte grundade i någon motsvarande egenformulerad "manlig berättelse", om hur det är (eller kan ha varit) att vara man, och är därför inte trovärdig i mina ögon.

Om det finns någon sanning i att män organiserar sig mera hierarkiskt, och har varit och är överordnade kvinnor, då följer också att en manlig frigörelse för det stora flertalet män också måste innebära en frigörelse från männen i toppen av maktpyramiden. De lemlästade soldaterna, de förolyckade arbetarna inom "infrastruktur-industrin", de utkonkurrerade och ensamma män som lever med sin flaska (eller dunk!) som bästa och enda sällskap - på vilket sätt har de dragit nytta av den så kallade "patriarkala könsmaktsordningen"?

Nej, arbetar- och medelklasspojken och -mannen måste frigöra sig både från sin mamma och de kvinnor som tagit kanske tagit över hennes roll, från feministernas tendentiösa och oempatiska "berättelse" om vad det är att vara man, och från de män i maktpositioner som han kanske har sett upp till och låtit formulera vad som är manligt, utan att förstå att han i själva verket oftast har varit och är lurad och förtryckt av dem (också av feministiska dito som sviker hans rätt att formulera sin egen berättelse).

Feminister medger ibland, och ofta motvilligt, att ”både män och kvinnor upprätthåller de traditionella och begränsande könsrollerna”. Betyder det att vi också snart kan emotse en liknande ”ursäkt”-film från kvinnor, och i synnerhet från de många man-bashande feministerna i politiken och i media, för att ”de” historiskt har begränsat och fortfarande begränsar mäns liv? (Även om en ”frampressad” motsvarande sådan ursäkt troligen inte heller skulle vara speciellt trovärdig...).

Pelle Billing har också bloggat om detta:

http://genusnytt.wordpress.com/2011/07/21/film-med-mans-kollektiva-ursakt-till-kvinnor/#comment-65399

2011-07-08

"My2feet - miljöblogg" skriver om Erich Fromm...

...och en bloggare som skriver om Erich Fromm förtjänar förstås att uppmärksammas:

http://my2feetblog.blogspot.com/2011/06/att-ha-eller-att-vara.html

:-)