Välkommen till bloggen "Tankar, tvivel och tro..."! Jag som förestår denna blogg heter John Nilsson. Här delar jag med mig av mina tankar om stort och smått, framförallt om psykologi, religion och samhälle. Välkommen att läsa och ge din respons på mina inlägg och efterföljande kommentarer.

2013-03-13

Påvevalet och Jesu ord, jämte Walter Wink om "fadersväldet"...

Kanske är detta en billig poäng, men med anledning av att valet av ny påve inom Katolska kyrkan, "världens största kristna kyrka och religiösa samfund", just har inletts, vill jag ställa två texter mot varandra, en relativt ny och en lite äldre. Wikipedia skriver om ordet Påve:

"Påve (av latinets papa, "fader", av grekiskans πάπας, pápas, "fader", ursprungligen stavat πάππας, páppas), är titeln för biskopen av Rom, tillika Katolska kyrkans högste ledare"...

I Matteusevangeliet 23:e kapitlet, 9:e versen säger Jesus:

"Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen."

Vad hände, liksom? Har någon form av "patriarkat" varit framme här, månne?

Förstår om någon reagerar på detta inlägg, det synes kanske motsäga en del av vad jag skrivit tidigare. Jag vet inte om det är så, men att jag uppmärksammar det ovanstående, har antagligen att göra med min läsning av Walter Winks "The Powers That Be", där en sammanfattning av det han skrivit om "Women and Children" i "Engaging the Powers" finns med, vilket också finns att läsa på länken nedan (har tyvärr bara hittat det på engelska):

God's Domination-Free Order - Women and Children


*

Kan, när jag ändå håller på, inte heller låta er gå miste om denna text (också på engelska) av Walter Wink:

The Myth of Redemptive Violence


("Redemptive" = återlösande, försonande, frälsande etc)

2013-03-10

Svar till Maria Svelands "Gubbväldet på Gräv"

Har postat det nedanstående till Maria Sveland, som kommentar på hennes blogginlägg "Gubbväldet på Gräv". Kommentaren "inväntar granskning" i skrivande stund:

"Maria Sveland, du har varit en av de mera framträdande anförarna till det mediala kärringvälde som medverkat till att driva ut Pär Ström och Pelle Billing ur jämställdhetsdebatten i Sverige (och därmed visat vilken respekt du har för det demokratiska samtalet när åsikter uttrycks som går dig och de dina emot), bland annat genom att associera dessa sakligt resonerande herrar med Anders Behring Breivik, nordens värsta massmördare på många år (och kanske någonsin). (Själv tycker jag egentligen inte om det, men det måste väl vara okej för dig att jag använder ett så nedsättande ord som “kärringvälde”, eftersom du själv använder det lika nedsättande ordet “gubbvälde” i rubriken till detta blogginlägg – och vi vill väl inte ha olika villkor för hur vi behandlar kvinnor och män i samhället, eller hur?)

Vad det gäller denna senaste tilldragelse, är det naturligtvis svårt för mig att ha någon närmare åsikt, eftersom jag inte var där och bevittnade eller åhörde det hela. Från min utsiktspunkt, kan jag dock konstatera att du fortsätter att använda dig av känslomässiga argument, ämnade att få oss att känna med dig, men att du av någon anledning inte verkar vilja ge Janne Josefsson någon rätt att bli arg eller uttrycka sin ilska över saker du framfört. Men jag förstår dig; detta känslomässiga argumenterande är en taktik som har varit framgångsrik, som en del av det arbete som lagts ner för att tysta två av de främsta “oliktänkande” debattörerna på jämställdhetsområdet som Sverige har haft på senare tid – Pär Ström och Pelle Billing. Nu vågar Janne Josefsson sticka ut hakan i samma debatt, så varför inte ge honom samma behandling som fungerat tidigare, med förhoppningen om att också detta “gubbslem” får pipa ut ur offentligheten, under trycket av den speciella härskarteknik som du mejslat fram till fulländning, jämte andras “glada tillrop”?

Alltså, du har all rätt att “vägra ta debatten”, om du finner detta lämpligt, men du har knappast någon ovillkorlig rätt att få gillande eller respekt för ett sådant beslut, eller att inte bli ifrågasatt för det. Du har heller ingen rätt att tysta andra som vill framföra sina åsikter, eller att hindra dem som vill bjuda in också “kontroversiella” debattörer till sina “tv-soffor och debatter och [erbjuda dem] utrymme på olika forum”, som du skrev i din DN-artikel om din “politiska depression”, för lite drygt ett år sedan. Ingen av oss andra har heller faktiskt någon skyldighet att låta oss suggereras av ditt emotionella argumenterande, eller att dansa efter din pipa på något som helst annat sätt, oavsett om du skulle råka känna dig sårad eller kränkt av en sådan vägran."

2013-03-06

Angående Anders Westgårdhs krönika: "Jag har helt tappat lusten att vara man"

Med anledning av Anders Westgårdhs krönika i Aftonbladet i måndags 2013-03-04 Jag har helt tappat lusten att vara man, mailade jag honom det nedanstående igår, tisdag:

"Hej Anders,

Har först idag läst din krönika om att du tappat lusten att vara man. Det låter tråkigt.

Själv är jag gärna man, även om jag tycker att det är jobbigt att leva i ett samhälle där det ständigt klankas på män, för än det ena, än det andra (både från kvinnors sida och från företrädesvis ganska inflytelserika män). Jag tycker också att det känns som mäns insatser i samhället i allmänhet undervärderas rätt kraftigt, något som till exempel Pelle Billing skriver om i The Good Men Project Magazine:
http://goodmenproject.com/men-and-feminism/the-good-life-men-may-be-disposable-but-they-are-not-ending/

En tredje sak som jag undrar över och tycker är tråkig, är att mäns större utsatthet i olika sammanhang sällan räknas som ett samhällsproblem, och i vilket fall inte som ett jämställdhetsproblem. Några exempel:

9 av 10 personer som dör på arbetet är män (ca 3 ggr så många som kvinnor som dör i relationsvåld varje år). (Missa inte att klicka på tabellen för att se de häpnadsväckande siffrorna för åren 1955-2010):
http://www.arbetarskydd.se/nyheter/olyckor/dodsolyckor/article3409144.ece

Minst dubbelt så många män som kvinnor tar livet av sig; bland äldre män är det tre-fyra gånger så många män som begår självmord, relativt kvinnor i samma ålder:
http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0001_2009K04_TI_04_A05TI0904.pdf

Drygt 90% av nyintagna i fängelse är män och över 95% av de livstidsdömda är män:
http://www.kriminalvarden.se/sv/Statistik/Fangelse/
http://www.kriminalvarden.se/sv/Statistik/Livstidsdomda/

Du hittar också ganska många fler män än kvinnor bland hemlösa och missbrukare av olika slag, men just nu orkar jag inte leta reda på referenser för det. Jag gör det dock (letar referenser), om du så önskar.

Vad är det i vårt samhälle som leder fram till dessa skillnader mellan könen? När det talas om situationer där kvinnor missgynnas, brukar det ju talas om olika strukturer i samhället som behöver åtgärdas. Vad är det för strukturer, eller vad är det i mäns livsvillkor i samhället, som gör att män dör på jobbet, går ner sig i missbruk, blir kriminella, hemlösa och ibland tar livet av sig, mycket oftare än kvinnor?

En relativt ung kvinna, som att döma av hennes intellekt borde gå en "lysande framtid" till mötes (som du skriver), kanske har en del av svaret: "male disposability". Jag tänker på videobloggerskan "girlwriteswhat" och jag kan särskilt rekommendera en av hennes videoklipp på ämnet, med titeln: "Feminism and the Disposable Male" (länk nedan). Kanske kan den här videon och någon liten kontemplation över den och de siffror och länkar jag delgett dig ovan, ge dig lite ny input i ditt funderande över detta att vara man. Kanske förändrar det ingenting för dig, men jag har i alla fall vittnat om ett annat sätt att se på män och mäns villkor i samhället av idag.

http://www.youtube.com/watch?v=vp8tToFv-bA&

Jag menar att vi män inte behöver hata oss själva för våra misslyckanden, utan snarare göra oss fria från de förväntningar på oss, som säger att vi till exempel ska uppoffra oss i farliga miljöer på arbetet eller låta oss avhumaniseras (och avhumanisera andra), som soldater i krig. Jag tror nämligen att det är denna internaliserade samhälleliga uppfattning om oss själva som "umbärliga" eller "disposable" (åtminstone när vi misslyckas med att vara framgångsrika som "försörjare" eller "försvarare"), som gör att vi män, när vi av helt strukturella orsaker (arbetslöshet, tillgång till bostäder, brister i vården etc) och i kombination med att vi inte får visa oss svaga eller i behov av hjälp, går ner oss så fullständigt, väljer mera desperata och destruktiva livsstilar, eller väljer att helt göra slut på alltihop. Det kan i alla fall vara en del av svaret.

Med vänlig hälsning
(och en förhoppning om att du så småningom ska kunna få känna dig "stolt över att ­vara man")

/John Nilsson"

Anders Westgårdhs krönika har också diskuterats på Genusdebatten, under artikeln Anders Westgårdh erkänner manshat i Aftonbladet, där jag också publicerat mitt mail i en kommentar. Maila gärna själva Anders Westgårdh och reagera med ert beröm eller er kritik till: anders.westgardh@aftonbladet.se .