Välkommen till bloggen "Tankar, tvivel och tro..."! Jag som förestår denna blogg heter John Nilsson. Här delar jag med mig av mina tankar om stort och smått, framförallt om psykologi, religion och samhälle. Välkommen att läsa och ge din respons på mina inlägg och efterföljande kommentarer.

2013-03-13

Påvevalet och Jesu ord, jämte Walter Wink om "fadersväldet"...

Kanske är detta en billig poäng, men med anledning av att valet av ny påve inom Katolska kyrkan, "världens största kristna kyrka och religiösa samfund", just har inletts, vill jag ställa två texter mot varandra, en relativt ny och en lite äldre. Wikipedia skriver om ordet Påve:

"Påve (av latinets papa, "fader", av grekiskans πάπας, pápas, "fader", ursprungligen stavat πάππας, páppas), är titeln för biskopen av Rom, tillika Katolska kyrkans högste ledare"...

I Matteusevangeliet 23:e kapitlet, 9:e versen säger Jesus:

"Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen."

Vad hände, liksom? Har någon form av "patriarkat" varit framme här, månne?

Förstår om någon reagerar på detta inlägg, det synes kanske motsäga en del av vad jag skrivit tidigare. Jag vet inte om det är så, men att jag uppmärksammar det ovanstående, har antagligen att göra med min läsning av Walter Winks "The Powers That Be", där en sammanfattning av det han skrivit om "Women and Children" i "Engaging the Powers" finns med, vilket också finns att läsa på länken nedan (har tyvärr bara hittat det på engelska):

God's Domination-Free Order - Women and Children


*

Kan, när jag ändå håller på, inte heller låta er gå miste om denna text (också på engelska) av Walter Wink:

The Myth of Redemptive Violence


("Redemptive" = återlösande, försonande, frälsande etc)

2013-03-10

Svar till Maria Svelands "Gubbväldet på Gräv"

Har postat det nedanstående till Maria Sveland, som kommentar på hennes blogginlägg "Gubbväldet på Gräv". Kommentaren "inväntar granskning" i skrivande stund:

"Maria Sveland, du har varit en av de mera framträdande anförarna till det mediala kärringvälde som medverkat till att driva ut Pär Ström och Pelle Billing ur jämställdhetsdebatten i Sverige (och därmed visat vilken respekt du har för det demokratiska samtalet när åsikter uttrycks som går dig och de dina emot), bland annat genom att associera dessa sakligt resonerande herrar med Anders Behring Breivik, nordens värsta massmördare på många år (och kanske någonsin). (Själv tycker jag egentligen inte om det, men det måste väl vara okej för dig att jag använder ett så nedsättande ord som “kärringvälde”, eftersom du själv använder det lika nedsättande ordet “gubbvälde” i rubriken till detta blogginlägg – och vi vill väl inte ha olika villkor för hur vi behandlar kvinnor och män i samhället, eller hur?)

Vad det gäller denna senaste tilldragelse, är det naturligtvis svårt för mig att ha någon närmare åsikt, eftersom jag inte var där och bevittnade eller åhörde det hela. Från min utsiktspunkt, kan jag dock konstatera att du fortsätter att använda dig av känslomässiga argument, ämnade att få oss att känna med dig, men att du av någon anledning inte verkar vilja ge Janne Josefsson någon rätt att bli arg eller uttrycka sin ilska över saker du framfört. Men jag förstår dig; detta känslomässiga argumenterande är en taktik som har varit framgångsrik, som en del av det arbete som lagts ner för att tysta två av de främsta “oliktänkande” debattörerna på jämställdhetsområdet som Sverige har haft på senare tid – Pär Ström och Pelle Billing. Nu vågar Janne Josefsson sticka ut hakan i samma debatt, så varför inte ge honom samma behandling som fungerat tidigare, med förhoppningen om att också detta “gubbslem” får pipa ut ur offentligheten, under trycket av den speciella härskarteknik som du mejslat fram till fulländning, jämte andras “glada tillrop”?

Alltså, du har all rätt att “vägra ta debatten”, om du finner detta lämpligt, men du har knappast någon ovillkorlig rätt att få gillande eller respekt för ett sådant beslut, eller att inte bli ifrågasatt för det. Du har heller ingen rätt att tysta andra som vill framföra sina åsikter, eller att hindra dem som vill bjuda in också “kontroversiella” debattörer till sina “tv-soffor och debatter och [erbjuda dem] utrymme på olika forum”, som du skrev i din DN-artikel om din “politiska depression”, för lite drygt ett år sedan. Ingen av oss andra har heller faktiskt någon skyldighet att låta oss suggereras av ditt emotionella argumenterande, eller att dansa efter din pipa på något som helst annat sätt, oavsett om du skulle råka känna dig sårad eller kränkt av en sådan vägran."

2013-03-06

Angående Anders Westgårdhs krönika: "Jag har helt tappat lusten att vara man"

Med anledning av Anders Westgårdhs krönika i Aftonbladet i måndags 2013-03-04 Jag har helt tappat lusten att vara man, mailade jag honom det nedanstående igår, tisdag:

"Hej Anders,

Har först idag läst din krönika om att du tappat lusten att vara man. Det låter tråkigt.

Själv är jag gärna man, även om jag tycker att det är jobbigt att leva i ett samhälle där det ständigt klankas på män, för än det ena, än det andra (både från kvinnors sida och från företrädesvis ganska inflytelserika män). Jag tycker också att det känns som mäns insatser i samhället i allmänhet undervärderas rätt kraftigt, något som till exempel Pelle Billing skriver om i The Good Men Project Magazine:
http://goodmenproject.com/men-and-feminism/the-good-life-men-may-be-disposable-but-they-are-not-ending/

En tredje sak som jag undrar över och tycker är tråkig, är att mäns större utsatthet i olika sammanhang sällan räknas som ett samhällsproblem, och i vilket fall inte som ett jämställdhetsproblem. Några exempel:

9 av 10 personer som dör på arbetet är män (ca 3 ggr så många som kvinnor som dör i relationsvåld varje år). (Missa inte att klicka på tabellen för att se de häpnadsväckande siffrorna för åren 1955-2010):
http://www.arbetarskydd.se/nyheter/olyckor/dodsolyckor/article3409144.ece

Minst dubbelt så många män som kvinnor tar livet av sig; bland äldre män är det tre-fyra gånger så många män som begår självmord, relativt kvinnor i samma ålder:
http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0001_2009K04_TI_04_A05TI0904.pdf

Drygt 90% av nyintagna i fängelse är män och över 95% av de livstidsdömda är män:
http://www.kriminalvarden.se/sv/Statistik/Fangelse/
http://www.kriminalvarden.se/sv/Statistik/Livstidsdomda/

Du hittar också ganska många fler män än kvinnor bland hemlösa och missbrukare av olika slag, men just nu orkar jag inte leta reda på referenser för det. Jag gör det dock (letar referenser), om du så önskar.

Vad är det i vårt samhälle som leder fram till dessa skillnader mellan könen? När det talas om situationer där kvinnor missgynnas, brukar det ju talas om olika strukturer i samhället som behöver åtgärdas. Vad är det för strukturer, eller vad är det i mäns livsvillkor i samhället, som gör att män dör på jobbet, går ner sig i missbruk, blir kriminella, hemlösa och ibland tar livet av sig, mycket oftare än kvinnor?

En relativt ung kvinna, som att döma av hennes intellekt borde gå en "lysande framtid" till mötes (som du skriver), kanske har en del av svaret: "male disposability". Jag tänker på videobloggerskan "girlwriteswhat" och jag kan särskilt rekommendera en av hennes videoklipp på ämnet, med titeln: "Feminism and the Disposable Male" (länk nedan). Kanske kan den här videon och någon liten kontemplation över den och de siffror och länkar jag delgett dig ovan, ge dig lite ny input i ditt funderande över detta att vara man. Kanske förändrar det ingenting för dig, men jag har i alla fall vittnat om ett annat sätt att se på män och mäns villkor i samhället av idag.

http://www.youtube.com/watch?v=vp8tToFv-bA&

Jag menar att vi män inte behöver hata oss själva för våra misslyckanden, utan snarare göra oss fria från de förväntningar på oss, som säger att vi till exempel ska uppoffra oss i farliga miljöer på arbetet eller låta oss avhumaniseras (och avhumanisera andra), som soldater i krig. Jag tror nämligen att det är denna internaliserade samhälleliga uppfattning om oss själva som "umbärliga" eller "disposable" (åtminstone när vi misslyckas med att vara framgångsrika som "försörjare" eller "försvarare"), som gör att vi män, när vi av helt strukturella orsaker (arbetslöshet, tillgång till bostäder, brister i vården etc) och i kombination med att vi inte får visa oss svaga eller i behov av hjälp, går ner oss så fullständigt, väljer mera desperata och destruktiva livsstilar, eller väljer att helt göra slut på alltihop. Det kan i alla fall vara en del av svaret.

Med vänlig hälsning
(och en förhoppning om att du så småningom ska kunna få känna dig "stolt över att ­vara man")

/John Nilsson"

Anders Westgårdhs krönika har också diskuterats på Genusdebatten, under artikeln Anders Westgårdh erkänner manshat i Aftonbladet, där jag också publicerat mitt mail i en kommentar. Maila gärna själva Anders Westgårdh och reagera med ert beröm eller er kritik till: anders.westgardh@aftonbladet.se .

2013-02-28

Om mansfrågor och en otillräcklig jämställdhetsdiskussion

Min kommentar på Feministbibliotekets artikel om en feministisk litteraturkanon för ett tag sedan, utvecklade sig till en skapligt respektfull dialog mellan Hanna Lager och mig, och sedermera också mellan henne och signaturen/personen Ulf T. Detta är det perspektiv jag för fram, om att feminismen eller jämställdheten inte gått tillräckligt långt:

"Problemet för mig är inte att man diskuterar könens olika villkor, eller ens att ”jämställdheten har gått för långt”, som det ibland heter. Problemet för mig är i första hand att jämställdheten inte har gått tillräckligt långt, och att man ännu inte har tillämpat de ”feministiska” analysverktygen också på mäns situation, eller ens tillåtit män att själva formulera en motsvarande eller alternativ berättelse, till den som feminismen har formulerat för kvinnor. Den kritik mot feminismen, som till exempel debattörer som Pär Ström och Pelle Billing har framfört, ser jag snarare som en förlängning eller fortsättning av feminismen, än någon slags ”backlash” mot kvinnor, eller någon önskan om att ”gå tillbaka” till en tidigare situation. Jag menar att ”jämställdismen” snarast har bekräftat och anammat många av de verktyg som feminister har använt i sin analys av samhället, men att man upplever att det förekommit en viss osund ”selektivitet” i användandet av dessa verktyg, beroende på vilket kön som har studerats, och att det är detta man vill komma tillrätta med."

Jag utvecklar också, lite polemiskt kanske, vad jag menar med mansfrågor:

"För mig handlar ”mansfrågor” främst om att man vill uppmärksamma och försöka åtgärda de förhållanden eller strukturer i samhället som missgynnar, eller kan tänkas missgynna, män. Och om man anser att kvinnor och män är väsentligen lika, och att representationen i stora företags styrelser är en ”kvinnofråga”, enbart baserat på att frekvensen av kvinnor är låg på dessa attraktiva poster, borde man också kunna se ”representationen” i våra fängelser (och i grövre kriminalitet) som en mansfråga, eftersom frekvensen av män, i motsvarande grad är hög i dessa ”oattraktiva” sammanhang.

Man får välja, tycker jag:
Ska vi sträva efter en 50/50-fördelning av kvinnor och män på attraktiva poster i samhället, får vi lov att också försöka uppnå en 50/50-fördelning av kvinnor och män i våra fängelser etc, genom att avsätta resurser för att hjälpa män att leva mera kreativa och värdiga liv.

Om samhället å andra sidan vill framhärda i att betrakta självmord, kriminalitet, missbruk och dödsolyckor på arbetsplatser etc, som icke-könade problem eller områden (fast de drabbar män i mycket högre grad än kvinnor), ja, då tycker jag att kvinnor kan få ta att de inte har samma möjligheter att nå lika högt i många inflytelserika institutioner eller företag, som män."

Men läs gärna hela vår dialog på Feministbiblioteket.

Har också skrivit om inledningen till diskussionen här.

Freds- och ickevåldsteologi i Uppenbarelseboken

Postade några boktips till Isak Gerson på Dagens Seglora, angående hans artikel Skapelsen kan inte köpas för pengar, och de kommentarer jag skrev som svar där för ett tag sedan. I skrivande stund inväntar min kommentar granskning, men jag tyckte boktipsen om freds- och ickevåldsteologi i Uppenbarelseboken (och om ekologi) kunde få komma med här också, oavsett hur det blir med publiceringen där:

Mark Bredin:
”Jesus, Revolutionary of Peace: A Nonviolent Christology in the Book of Revelation”:
http://www.revelation-resources.com/2008/01/05/bredin-jesus-revolutionary-of-peace/

Walter Wink:
”The Powers That Be: Theology for a New Millenium”
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0385487525

Ted Grimsrud:
”Book of Revelation, peace theology
How Do We Fight the Beast?”
http://peacetheology.net/2012/10/14/how-do-we-fight-the-beast/

Mark Bredin, Richard Bauckham:
”The Ecology of the New Testament: Creation, Re-Creation, and the Environment”:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0830856382

Willard M. Swartley:
”Covenant of Peace: The Missing Piece in New Testament Theology and Ethics”
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0802829376&shopperid=6B7555E7651341249FAF2D81D21E71C5

Jag har inte läst alla dessa böcker, men de verkar alla vara intressanta, tycker jag.

2013-02-17

Vidare, om "näthatet"

Min egen kommentar, som jag citerat i det förra inlägget här på bloggen, var ursprungligen en respons på en artikel av Annika Borg. Men Borgs artikel handlade egentligen inte om Uppdrag Gransknings reportage (som jag skrev om), utan i huvudsak om det som Mattias Irving skrivit i sin artikel på Dagens Seglora: Hatbloggar hör inte hemma i finrummen (om Publicistklubbens beslut att bjuda in Mats Dagerlind på Avpixlat till en diskussion om "näthatet").

Nu har jag också jag skrivit en kommentar på Mattias Irvings artikel, som jag postat direkt på Dagens Seglora. Detta är vad jag skrev (och som kanske så småningom publiceras):


Mattias,

WWJD? (What Would Jesus Do?)

Alltså, tog Jesus avstånd från någon enda människa, oavsett vad den stod för eller hade gjort?

I Erich Fromms "The Dogma of Christ" kan man läsa om den sociala situation som kristendomen fick fäste i:

"The lowest stratum of the urban Lumpenproletariat and of the oppressed peasants, the so-called "Am-Ha-aretz" (literally land folk), stood in sharp opposition to the Pharisees and their wider following. In fact, they were a class that had been completely uprooted by the economic developement; they had nothing to lose and perhaps something to gain. They stood economically and socially outside the Jewish society integrated into the whole of the Roman Empire. They did not follow the Pharisees and did not revere them; they hated them and in turn were despised by them. Entirely characteristic of this attitude is the statement of Akiba, one of the most important Pharisees, who himself stemmed from the proletariat: "When I was still a common [ignorant] man of the Am Ha-aretz, I used to say: 'If I could lay my hands on a scholar I would bite him like an ass [=åsna, min anmärkning].'" The Talmud goes on: "Rabbi, say 'like a dog,' an ass does not bite," and he replied: "When an ass bites he generally breaks the bones of his victim, while a dog bites only the flesh." We find in the same passage in the Talmud a series of statements describing the relations between the Pharisees and the Am Ha-aretz".

Vilken revolutionär rörelse underifrån har inte haft element av hat mot överheten i sig - oavsett vilka övriga värderingar och ideologier de grundat sig i? Och hur tror du att de skriftlärda och fariséerna uppfattade Jesu anklagelser och verop mot dem, som de är återgivna i Matteus 23:1-36? Dagens näthat ter sig ju nästan som en mild västanfläkt vid en jämförelse, och det vore väl knappast svårt att etikettera det som "hate speech", "hets mot folkgrupp", "uppvigling" eller liknande - åtminstone inte om man tillhörde någon av de utpekade grupperna.

Fromm skriver vidare lite längre fram i texten (min emfasering):

"It has been necessary to describe the opposition within Palestinian Judaism between the aristocracy, the middle classes and their intellectual leaders on the one hand, and the urban and rural proletariat on the other, in order to make clear the underlying causes of such political and religious revolutionary movements as early Christianity. [...] The conflict between the middle class and the proletariat within the Pharisaic group increased, as Roman oppression became heavier and the lowest classes more economically crushed and uprooted. To the same extent the lowest classes of society became the supporters of the national, social, and religious revolutionary movements."

Jämför detta med vad Filippa Mannerheim skriver i dag på Newsmill (min emfasering igen):

"Det är knappast någon hemlighet att vår gemensamma välfärd monteras ned i rasande takt, att arbetslösheten ökar med klassklyftor och psykisk ohälsa som följd. Bäst-före-datumet för tidigare samhällsmotton som solidaritet och gemenskap har för länge sedan passerats och ersatts av trendigare termer som ”affärsplan” och ”egoboost”. De som ska granska makthavarna dansar istället tryckare med dem på sina 40-årspartaj.

Attityden sipprar uppifrån och ned genom samhällskroppen och har skapat en hierarkisk låtsasdemokrati där medias ”vi” – i den mån det finns – inte längre inkluderar mig och de runt omkring mig utan handlar om några få utvalda."

"Am Ha-aretz" (eller ska vi säga "trasproletariatet" eller varför inte "kommentarsfältsmännen"), var nog inte inbjudna i "finrummen" på Jesu tid heller, om man säger så, men vem var det som Jesus vände sig till och vilka var det han försvarade i första hand? Vilka var det han talade med om Guds kärlek, vilka var det han gick till mötes och lade tid och energi på att upprätta? Och vilka var det han vände sig emot? Vad tror du egentligen han menade med sina ord till de skriftlärda och fariséerna, som återges i Markus 2:17: "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare."?

Att du kritiserar de (i detta fall Publicistklubben) som vill ge dagens "Am Ha-aretz" möjlighet att uttrycka sig i ord (och inte genom vapenmakt vilket de lär försöka göra om de blir tillräckligt desperata)... ...ja, vad tycker du att det säger om vilken position du befinner dig i och vilken roll du spelar i dagens samhällssituation? När alla vägar för uttryck i ord och bild har stängts för dem som befinner sig längst ner i samhällshierarkin, när alla relativt civiliserade uttrycksmöjligheter har tagits ifrån dem - vilka medel tror du då att de kommer att ta till för att göra sig hörda? Eller tror du att du kommer att ha "vunnit över" dem till din sida, bara för att du har tagit från dem alla demokratiska möjligheter att få göra sig hörda? Men du kanske inte bryr dig om det? De ska bara "hålla käft", typ, och besvära dig så lite som möjligt?

Jag försvarar det inte, men om du idag tar ifrån dem deras pennor och tangentbord, kanske du i morgon kommer att stå inför deras knivar. Om du idag tar ifrån dem deras röster, kanske du i morgon kommer att se in i deras pistolpipor. Varför inte bemöta dem/oss som människor istället; människor i behov av respekt, ett lyssnande öra och möjligheter till kontakt, dialog och utveckling? Kort sagt: Varför ställer du dig på maktens lomhörda sida, gentemot de som i dagens samhälle tillhör de "resurssvaga"? Var det verkligen det som Jesus gjorde, när det begav sig? Du skriver ju ändå på en webbsida som (delvis?) är finansierad av Svenska kyrkan och som påstår sig vilja "bredda, pröva och fördjupa tankar om tro i ljuset av samtidens brännande frågor". Ja, om det finns någon sanning bakom dessa ord, så kan du väl i alla fall vara vänlig och låta denna kommentar få "komplettera" din ovanstående artikel...

Ja, jag blir trött och arg på människor som du. Du har möjligheten, du har plattformen, du har den språkliga förmågan, och du borde ha överblicken, men... ...nej.

Alltså, varför lyfter du inte blicken en smula, och riktar din uppmärksamhet mot de som innehar den verkliga makten i "världsligt" hänseende: storföretagen, bankerna och de övriga politiska, ekonomiska och militära allianser och makthavare som har kraft att påverka samhällsutvecklingen och levnadsvillkoren på ett mera övergripande plan? För att sammanfatta: Varför bryr du dig mera om hur individer reagerar på givna förutsättningar, än om vem eller vad som bestämmer hur dessa förutsättningar ser ut? Varför bryr du dig mer om att "hålla rent i finrummen", än att försöka "bereda plats" för så många som möjligt av oss, och ge oss tillgång till rum med "högt i tak" för våra egna livsberättelser, för dialog med andra och för eftertanke i lugn och ro?

Jag tror att du har för låga tankar om vissa, och för höga tankar om somliga andra. Jag, å min sida, tror fortfarande att vi alla har möjligheter att utvecklas och förändras till det bättre. Det är mitt hopp.

Bäst om "näthatet"

Det här måste vara något av det allra bästa som skrivits de senaste veckorna om det så kallade näthatet, och om dem som marknadsför detta "näthat" som något de själva absolut inte har någon del i. Filippa Mannerheim skriver på Newsmill:

När makten (nät)föraktar medborgarna


Även Oscar Swartzs artikel på SVT Debatt hör till det bästa jag läst i ämnet, det som ligger närmast mina uppfattningar i frågan i alla fall:

Det medieeliten kallar näthat är egentligen ett vrål av maktlöshet

Mina egna viktigaste tankar i detta ämne har jag skrivit ner i en kommentar till artikeln Näthatet, på bloggen Kristen Opinion. Det är kanske inte lika välformulerat och balanserat som de ovanstående bidragen, men jag tar med det här eftersom det uttrycker några av de spontana uppfattningar i ämnet som jag formulerade innan jag läste det Schwartz och Mannerheim skrivit (men som har mycket gemensamt med deras uppfattningar):

"På det hela taget tycker jag ändå det är något skevt med Uppdrag Gransknings skildring, när man springer omkring bland tämligen "vanliga" eller rentav underprivilegierade män och ställer dem till svars gentemot en i sammanhanget till stora delar tämligen inflytelserik feministisk mediaelit, som alla har en någorlunda tydlig plattform att utgå från (eller stödja sig mot).

Varför har inget Uppdrag Granskning kommit till stånd om utmobbningen av Pär Ström och den relativa nedtystningen av Pelle Billing? Varför har inte SVT (de där med "Fri Television" och hallelujakörer för att man betalat sin tv-licens ni vet) ännu sänt den norska tv-serien Hjernevask, med Harald Eia, som ledde till att "genusforskningen" i Norge fråntogs en finansiering på närmare 45 miljoner kronor, på grund av deras ovetenskapliga förhållningssätt. Varför är inte dessa händelser, eller de feministiska nätforum, som modererar bort allt som inte är en lyrisk upphöjning av de egna ställningstagande, ett hot mot demokratin?

De otrevliga och hotfulla mail etc, som de kvinnor som medverkade i Uppdgrag Granskning fått, har ju inte kommit till i ett vakuum, om man säger så, och även om detta inte försvarar angreppen kunde man kanske ha "gjort en maktanalys" och gått in lite mera på vem det är som har makt att låta Uppdrag Granskning springa ut till deras personliga och i förlängningen deras ideologiska försvar? Var inte hela programmet egentligen en tämligen rå maktdemonstration från denna feministiska mediaelit? -"Käften boys!", typ."

2013-02-16

Feministisk performativitet? Fem kvinnor, noll män, i jury för ny feministisk litteraturkanon

Har just postat en kommentar till ett blogginlägg på bloggen Feministbiblioteket: Påminnelse: Nominera till feministisk litteraturkanon

Detta är den kommentar som jag postade (med undantag av en (felaktigt) stor bokstav som jag här redigerat till en liten), och som nu inväntar granskning:

"En feministisk litteraturkanon som utses av en "expertjury" bestående av fem kvinnor? Jag tycker att ert tal om att "feminism handlar jämställdhet och är bra för både kvinnor och män" klingar lite falskt, när detta är det sätt ni praktiserar er så kallade "jämställdhet" på. Är inte detta "feministisk performativitet" i sin prydno, där inga män göre sig besvär om att få ha något som helst inflytande...? Varför skulle jag som man vara intresserad av en sådan illusorisk "jämställdhet"?

Ergo:
Jag nominerar Pelle Billings "Jämställdhetsbluffen" till den litteraturkanon som har som ambition att på ett ödmjukt och allsidigt sätt representera hela den diskussion om jämställdhet som förs i Sverige idag, och som följaktligen vägrar begränsa sig till endast den del av denna viktiga diskussion som förs av den feministiska elit som idag sitter på problemformuleringsprivilegiet inom såväl det politiska livet, som i media och akademi."

Jag vet inte vad oddsen är att få denna kommentar publicerad, när man tittar närmare på vilka det är som sitter i den aktuella juryn, men min kommentar torde väl i alla fall vara adresserad till rätt personer?

Uppdatering 2013-02-16, kl 10:05:
Min kommentar har passerat nålsögat och är nu publicerad. Heder åt Hanna Lager (som driver Feministbiblioteket) för detta.

2013-02-14

Aschs konformitetsexperiment

På 1950-talet publicerade den polskfödde, men sedermera amerikanske gestalt- och socialpsykologen Solomon Asch sina berömda experiment om konformitet. Jag kom att tänka på dem för en tid sedan, när jag läste denna del av LPA:s kommentar till Johanna Anderssons inlägg "Känslan av att göra något", på bloggen Kristen Opinion:

"Knappar, diverse färgade band och gillanden är röster, inget mera."

Inlägget handlar främst om en: "norsk kampanj för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Man ska ta en röd knapp och ersätta en av sina andra knappar i blusen, skjortan eller klänningen med denna röda knapp". Johanna Andersson frågar sig i inlägget: "Betyder den här handlingen något, egentligen?" och undrar också smått sarkastiskt om: "Kan jag inte lika gärna äta jordgubbar eller lyssna på Mahler som en protest mot våldet mot kvinnor?". En ganska rolig kommentar, tycker jag.

Andersson framför sedan olika funderingar om vad som tanken kan vara med dessa olika markeringar, och kommer kanske närmast i sin inledande fråga: "Är tanken att de flesta så småningom ska gå med en röd knapp i knappraden och att de som tycker det är i sin ordning med misshandel ska skilja ut sig?". Det är i alla fall vad jag tror, tillsammans med att man rent generellt nog vill upprätthålla ett redan dominerande fokus på kvinnors situation i samhället. Att byta ut en knapp och ersätta den med en röd dito, kommer i alla fall oftast att vara mera synligt för andra än om man skulle välja att äta jordgubbar eller lyssna på Mahler, och jag gissar att det är därför man föreslår det ena framför det andra. Men innan detta svävar ut för mycket, ska jag nu återvända till Solomon Aschs konformitetsexperiment (de följande två styckena är min fria översättning av en del av denna Wikipedia-artikel):

Aschs konformitetsexperiment:

"Experimenten gick till så att 123 manliga försökspersoner (deltagare) blev instruerade att de skulle delta i ett experiment angående visuella bedömningar. Varje försöksperson placerades i en grupp av 5-7 assistenter (confederates), som var införstådda med experimentets verkliga syfte, men som presenterades som andra försökspersoner för den verklige försökspersonen (the naive "real" participant). Försökspersonerna visades först ett kort med en linje och sedan ett annat kort med tre linjer märkta a, b och c. Deltagarna ombads sedan att säga vilken av linjerna a, b eller c som var lika lång som linjen på det första kortet. Varje fråga om en linjes längd benämndes som ett försök (trial). Försökspersonen svarade sist eller näst sist. I de två första försöken invaggades försökspersonen i trygghet, på så sätt att alla assistenterna gav det uppenbara rätta svaret. Efter det fjärde försöket gav alla assistenterna samma tydliga, men felaktiga, svar i 12 av 18 försök. De 12 försök där assistenterna gav felaktiga svar benämndes "kritiska försök". Försökspersonen kunde alltså antingen ignorera majoriteten och lita på sina egna sinnen, eller så kunde han följa majoriteten och ignorera uppenbara fakta. Syftet var att se om försökspersonen skulle ändra sitt svar och ge samma svar som assistenterna, eller om han skulle hålla sig till det lätt observerbara och klara svaret.

Asch fann att en stor andel följde majoriteten. Han föreslog att proceduren gav upphov till tvivel hos försökspersonerna angående det till synes uppenbara svaret. Deltagarna svarade att den korrekta, men förkastade, linjen var ungefär, men inte riktigt av samma längd som den först visade linjen. Asch fann också att grupptryckets effekt ökade signifikant från 1 till 3 personer, när alla gav samma felaktiga svar. Denna effekt ökade dock inte mycket, även om fler personer lades till i försöken. Asch fann också att när försökspersonen hade en allierad i en av assistenterna (som gav det rätta svaret före honom), då minskade majoritetens inflytande avsevärt."

Så långt Wikipedia.

Förutom att Aschs konformitetsexperimentet är intressant i sig, vill jag till sist också kommentera LPA:s formulering om att:

"Knappar, diverse färgade band och gillanden är röster, inget mera."

Jag tycker att Aschs experiment visar att "röster" kan vara ganska viktiga, i kontrast till vad LPA skriver. Jag menar att det är så, i och med att sådana "röster" (när de uppfattas som en majoritet) uppenbarligen förmår påverka människors manifest uttryckta uppfattningar, till och med när det gäller så "enkla" frågor som bedömningen av olika linjers längd. Om det är svårt att hålla fast vid sin egen uppfattning i en sådan "enkel" situation, hur svårt torde det då inte vara att stå fast vid sin egen uppfattning i de frågor där resonemangen är mera komplicerade och mera kontroversiella, och där det sociala priset för att tydligt uttrycka sin avvikande mening kan bli högt, kanske till och med riktigt högt?

Det är dock uppmuntrande att det i de fall där försökspersonen ..."hade en allierad i en av assistenterna (som gav det rätta svaret före honom), då minskade majoritetens inflytande avsevärt". I nedanstående Youtube-klipp berättas om detta, men också om att effekten av att försökspersonen får skriva ner sitt svar "anonymt" (och då inte behöver exponera sitt svar för de andra i gruppen), också minskar gruppens inflytande mycket påtagligt. (Så skriver för övrigt också Leo Kall i Karin Boyes "Kallocain" sin bok; i ett hörn av lägenheten där Universalstatens öga inte kommer åt honom). Men det är alltså inte den felaktiga informationen i sig som får försökspersonerna i Aschs experiment att ge upp sin egen uppfattning, utan snarare hotet om social bestraffning. Jag gissar att detta också är en av anledningarna till att tonen på internet ibland blir väl hätsk och oförsonlig, eftersom den som skriver anonymt sällan riskerar någon omedelbar social bestraffning från fysiskt närvarande människor. Frågan som måste ställas är väl ändå om vi verkligen vill ha "det andra" fullt ut; människor som bara vågar uttrycka de åsikter de redan vet är accepterade av majoriteten? Det är väl knappast så som viktiga vetenskapliga, tekniska och/eller sociala innovationer har kommit till i det förflutna, eller hur?

Youtube: Asch Conformity Experiment

2013-02-13

Isak Gerson på Dagens Seglora: Skapelsen kan inte köpas för pengar

Isak Gerson skriver idag en intressant och bra krönika på Dagens Seglora (ja faktiskt!) under rubriken Skapelsen kan inte köpas för pengar. Undertecknad har hittills bidragit med två kommentarer, som denna gång glädjande nog har passerat det modererande nålsögat. Kommentera gärna Gersons och/eller mitt resonemang, antingen här eller under nämnda artikel.



2013-02-03

Humor och totalitärt tänkande - om Tunaskolans toalettpiktogram

Som en kommentar och ett svar på Ninnis inlägg på Genusdebatten, om det nu riksbekanta toalettpiktogrammet på Tunaskolan i Luleå, När genusvetare har det objektiva svaret, vill jag säga följande:

Min första reaktion inför bilden var att dra lite på munnen. Ganska kul effekt med att göra ett piktogram, som speglar en säkert inte helt ovanlig vardagssituation, just för att det illustrerade inte kan anses vara särskilt normerande eller visa vad som är påbjudet, vilket ju piktogram vanligtvis används för att upplysa om. Om man på allvar tror att bilden skulle vara avsedd för att uppmuntra till att killar och män skulle försöka smygtitta på flickor och kvinnor på toaletten, eller till någon typ av sextrakasserier alls, då har man väl missat hela poängen med denna bild? Är det inte just denna lek med piktogrammets vanliga "påbjudande" eller "normerande" funktion, ställt mot det "förbjudna" och omogna agerandet från "pojkens" sida i just detta piktogram, som är humorn i det hela? Så när Malin Michea skriver att bilden "trivialiserar sexuellt ofredande" och att den "anspela[r] på kvinnlig utsatthet", vill jag säga att det som bilden anspelar på, åtminstone i mina ögon, snarare är uppväxande skolpojkars nyväckta sexuella intresse och de omogna uttryck det kan ta sig - och faktiskt inte så mycket mer. För det är väl ändå pojkens beteende som är måltavlan för bilden ifråga?

Min andra reaktion på bilden var annars snarast det motsatta till vad många andra tydligen uppfattat i bilden. Jag tycker alltså att toalettbilden, om något, utmålar en oförtjänt ofördelaktig bild av killar och män som allmänt omogna varelser, och möjligen också skulle kunna fungera könsstereotypt och "normerande", på så sätt att unga killar (eftersom bilden - innan den togs bort - satt i en skola) borde visa ett så stort intresse för tjejer att de klättrar på väggarna i skoltoaletterna. Det var min andra reaktion faktiskt, och det jag trodde att hela uppståndelsen handlade om, men det var ju rätt naivt, inser jag nu. Killar kan ju liksom nästan aldrig vara offer, och i vilket fall inte heterosexuella killar.

Jag finner det också intressant att konst numera inte heller är beroende av vad betraktaren själv lägger för betydelse i ett konstverk, utan att det finns ett objektivt svar på vad bilder betyder. Det känns tryggt att det nu finns ett genusetablissemang som kan hålla ordning och reda på vilken konst som är bra och vilken som är dålig. Som David Tjeder på Feministiskt Perspektiv skriver:

..."Bilden ÄR eller ÄR INTE genusproblematisk, och som genusvetare har jag ett objektivt svar: den ÄR det. Det är liksom inte en tolkningsfråga."

Var det någon som sade "svartvitt tänkande", eller hörde jag fel?

Att humor och totalitärt tänkande inte alltid gått så bra ihop, har jag i alla fall förstått sedan tidigare, så kanske har vi nu att se fram emot någon utställning på temat "humor och sexism", eller något liknande. Om feministerna nu skulle våga sig på något sådant; folk kanske skulle "reagera fel" och skratta när det inte var tänkt att de skulle skratta? 98% som svarat på en enkät på Tunaskolan har ju tydligen fel, enligt David Tjeder, så det kanske vore alltför riskfyllt? Men Tjeder verkar ju i alla fall vara villig att upplysa oss okunniga om hur det ÄR, så han kan väl gå med och guida? Jag har i alla fall redan ett namnförslag på vad en sådan utställning med "objektivt genusproblematiska" bilder skulle kunna heta:

"Entartete kunst 2.0"

"Demokratin är en mentalitet" skrev Lena Andersson i DN för drygt ett år sedan och hon får avsluta denna min kommentar och mitt svar, med en särskild hälsning till David Tjeder på Feministiskt Perspektiv:

"Vi som sätter den moraliska dagordningen genom att skriva, påverka det kollektiva tänkandet, belöna de goda hållningarna i prisjuryer och stipendienämnder, vi är mentalt rustade för utrensning och renhållning den dag det är något annat som gäller. Vi har tränat oss på Sverigedemokraterna och andra som inte söker bekräftelse i de påbjudna värderingarnas värme utan ifrågasätter vår världsåskådning. Vad grupperna heter och representerar skiftar men den kollektiva suggestionen är densamma, idén om fienden som bärare av det som måste bort ur oss själva och samhällskroppen.

Problemet med diktaturen är att den inte uppstår som en diktatur, utan som ett undantagstillstånd till skydd för det rätta. Diktaturen är aldrig målet utan medlet. I den är var och en ålagd att skydda det sköra mot fienden. I efterhand är dikaturen (!) full av rekvisita som vi tror oss känna igen den på men den börjar inte med stövlar och armbindlar utan som en dröm och en daggdroppe. I samtiden känns anpassligheten inte som anpasslighet, utan som lojalitet och en radikalitet som kräver sitt i försvaret av det goda."

Kan det vara något att tänka på för dagens censurivrande och höggradigt normerande, men ack så ensidigt seende, så kallade "genusvetare"?




2013-01-10

Dagens Seglora och tystnaden

Några dagar innan julhelgen 2012 skrev Helle Klein i en ledare på Dagens Seglora att vi måste ”Skärskåda [det] förrädiska talet om ”de tystade””, och igår skrev Mattias Irving, likaledes i en ledare, om att ”Kyrkan ska inte möta rasismen med tystnad”. Den senare av dessa ledare bemötte jag i går i en kommentar, som jag tyckte var ganska sansad om än ganska tydligt kritisk, men den publicerades tyvärr inte utan modererades bort efter någon-några timmar (Dagens Seglora tillämpar förhandsmoderering).

Jag vill i all enkelhet nu bara ge andra möjligheten att bedöma om det jag skrev till Mattias Irving förtjänar detta bortmodererande eller om jag faktiskt blivit orättfärdigt ”nedtystad”, och om talet om att vara nedtystad då verkligen är så "förrädiskt" som Helle Klein hävdar. Tycker du/ni att min kommentar på något sätt brister i ”god ton”, stödjer rasism eller är klandervärd på något annat sätt, så bemöt mig gärna i en kommentar.

http://dagensseglora.se/2012/12/21/skarskada-forradiska-talet-om-de-tystade/

http://dagensseglora.se/2013/01/09/kyrkan-ska-inte-motarasismen-med-tystnad/

*

Mitt svar till Mattias Irvings ledare:

”John Nilsson
Din kommentar inväntar granskning.
9 januari 2013 kl. 14:02

Är rasism bra?
Nej.
Är det stigmatiserande att kalla någon rasist?
Ja.
Kallar Seglora smedja/Dagens Seglora frekvent olika ”moståndare” för rasister?
Ja.

Och hur var det Mattias Irving just skrev?
”Så går nämligen ett klassiskt svartmålande till. Du tar det mest stigmatiserande som finns i vårt samhälle och kopplar ihop det med rörelsen du vill sänka i dyn.”

Min fråga blir:
Är det inte just detta man från Dagens Segloras sida praktiserar gentemot Annika Borg m fl, på Kristen Opinion? Dagens Seglora har i alla fall inte lyckats övertyga mig om att de på Kristen Opinion är rasister, trots ständiga försök att associera dem med diverse ”stigmatiserande” sammanhang. Så det så.

*

På ett mera allmänt plan vänder jag mig också mot Segloras retorik om att agera ”watchdog”, ”markera anständighetens gräns” och liknande uttryck. Jag tycker att det vittnar om en självuppfattning som går ut på att vi (vänstern, feministerna, antirasisterna och fariséerna) är ”the good guys” och dom (sverigedemokraterna, islamofoberna, rasisterna och tullindrivarna) är ”the bad guys”. Men är det så? Och kan kyrkan verkligen bli en befriande gemenskap, där människor kan andas lättare, om dess portar vaktas av mer eller mindre ”aggressiva kamphundar” och ”anständighetens väktare” som talar med ”hög röst”?

Som jag ser det, är det inte kyrkans uppgift i första hand att markera någon ”anständighets gräns”, utan att som Jesus själv erbjuda sin närvaro och gemenskap till dem som i andras ögon förtjänar det allra minst. Jag tänker närmast på hur Jesus bemöter ”synderskan” och fariséen (i Lukas 7:36-50) och att det skulle vara gott om det fanns lite mer av denna Jesu mildhet och medkänsla från kyrkans (och i synnerhet Dagens Segloras) sida, också mot ”rasisterna”. Inte någon mildhet mot rasismen i sig – kyrkan bör vara eller bli en befriande gemenskap för alla människor – men mot de människor som känner sig stressade och hotade i en värld där invanda föreställningar och sociala relationer ständigt utmanas och förändras på olika sätt.

Enligt Erich Fromm är det ju en konst att älska och Jesus själv har också gett oss budet att vi ska älska varandra, som han har älskat oss. I ansträngningarna för att lära sig behärska den konsten behöver i alla fall jag ganska ofta få uppmuntran och upprättelse när jag misslyckats på olika sätt. Att känna osäkerhet och kanske ogillande eller hat inför en människa av annan ”ras” eller med en klädsel som indikerar en annan religionstillhörighet (läs: islam), är ett av dessa möjliga misslyckanden jag kan göra mig skyldig till, men vad jag då behöver är inte fördömande, utan medkänsla i min upplevelse av utsatthet och en möjlighet att få utveckla min tillit till vederbörande – till den jag är rädd för eller hatar. Ingen ”skällande vakthund” eller ”högröstad anständighetens väktare” kommer dock någonsin att kunna ge mig denna medkänsla eller möjlighet att utveckla min tillit, men kanske kan någon eller några människor som förkroppsligar en sant medmänsklig anda – både med människor av alla möjliga ”raser” och religioner och med människor som känner olika grad av osäkerhet och ogillande inför just människor av annan ”ras” eller religion – göra jobbet. Det ena utesluter inte det andra.”