Välkommen till bloggen "Tankar, tvivel och tro..."! Jag som förestår denna blogg heter John Nilsson. Här delar jag med mig av mina tankar om stort och smått, framförallt om psykologi, religion och samhälle. Välkommen att läsa och ge din respons på mina inlägg och efterföljande kommentarer.

2011-12-05

Det feministiska är personligt

"Det personliga är politiskt" är en feministisk devis, som vi hört av ganska länge, och fortfarande ibland hör av i debatten. Jag har vänt på det redan tidigare, och sagt att det kan vara lika riktigt att säga att "det politiska är personligt". Alltså, att det vi (eventuellt) engagerar oss politiskt i, i många fall på ett ganska tydligt sätt kopplar till våra personliga förhållanden och vår egen högst personliga "kamp" med tillvaron.

Jag tror dock inte det är frågan om antingen-eller här, utan snarare både-och. I vissa fall finns det kanske ingen riktigt önskvärd personlig lösning på ett problem, utan det som främst måste åtgärdas är den sociala eller politiska verkligheten. I andra fall kanske en persons eller en grupps "politiska" kamp, mera är ett uttryck för problem som vederbörande inte själv/-a vill ta i eller förmår bemästra, utan föredrar att (orättmätigt) lägga ut på omgivningen att "fixa".

Feministen sade:
-"Det personliga är politiskt".

Elakt läst kan detta bli: -"Mina personliga problem är ditt och alla andras fel".

Jämställdisten sade:
-"Det politiska (i synnerhet det feministiska) är personligt".

"Seriöst" läst kan detta bli: -"Kanske bör jag fråga mig varför jag engagerar mig så starkt i vissa politiska/genusrelaterade frågor och istället söka "lösningen" någon annanstans - kanske rentav i ”medvetandehöjande” psykoterapi, genom att utmana mina föreställningar om det motsatta könet (i tillämpliga fall), eller kanske bara genom att jobba på mina relationer till andra?"

Vad jag vill säga är att detta med det personliga och det politiska är en dubbelriktad gata, och att de "trafikanter" man träffar på i debatten, rimligen (i olika utsträckning) drivs både av relevanta politiska motiv, och av (för politiken) mindre relevanta personliga dito. Så måste det antagligen vara, men det kan ju i alla fall vara bra att hålla i minnet. I den mån vi vill varandra väl, kan man ju försöka förstå om den andres problem verkligen är politiskt betingat, eller om det mera har med något personligt (problem) att göra – och försöka anpassa sitt bemötande därefter.

Kanske är det detta som SCUM-entusiasterna missar? Att när man hyllar Solanas uppmaning till utrotning av alla män, så träffar inte detta bara den "politiska" delen av många män, utan också den personliga? Och eftersom entusiasmen verkar så stor hos somliga SCUM-förespråkare, så slår den uppenbarligen an en "personlig" ton hos dessa också. Det handlar alltså inte bara om ”politisk satir” eller gångna tiders ”patriarkala könsmaktsordning”, utan verkar träffa mycket djupare än så, också hos dessa ”politiskt medvetna” feminister. Kanske kan man fråga sig hur ”personligt medvetna” de är om sig själva (och andra), när de inte verkar kunna sätta sig in i många mäns känsla av utsatthet och av att vara orättvist anklagade? När till och med feministiska recensenter blir skrämda av den kvinnliga publikens entusiasm (se http://www.pellebilling.se/2011/11/scum-forestallningen-appladeras-euforiskt/), så förstår man att starka krafter är i rörelse.

Kanske är vi lika goda kålsupare i detta alltså – på ena sidan de så kallat lättkränkta männen eller "tönt-antifeministerna" (Susanna Alakoskis uttryck i http://www.kristianstadsbladet.se/kultur/article1584711/Scum-med-sprangkraft.html) och på den andra sidan de lyriska media- och kulturelitsfeministerna - i det att vi tar det hela väldigt personligt. Att den ene är sårad och kränkt och den andre euforisk och lycklig, förändrar inte det faktum att det emotionella inslaget är påtagligt i båda fallen. Kanske har de/vi ”sårade och kränkta” svårt att se en relevant politisk dimensionen av saken (om det finns någon...), men de ”euforiska och lyckliga” har sannerligen också svårt att se (och erkänna betydelsen av) den personliga dimensionen. Kanske skulle "de lyckliga" därför försöka lyssna lite mer med sitt "personliga öra", och de "kränkta" försöka lyssna lite mer med sitt "politiska" dito - och kanske skulle båda grupperna i alla förekommande fall försöka lyssna mer med båda sina "öron"?

Till sist, Susanna Alakoski frågar sig i ovan nämnda, tämligen "politiskt korrekta", recension:

"Får kvinnor visa sitt ursinne över huvudtaget?"

Ja, i den mån kvinnor verkligen är ursinniga, bör de väl rimligen också få visa detta sitt ursinne. Men jag frågar mig, och riktar dessutom denna personliga fråga till Susanna Alakoski, och alla andra, som eventuellt känner sig utmanade av det jag skrivit ovan:

Får män visa sin sårbarhet överhuvudtaget?

2011-11-06

Prioritera "mäns mående och möjligheter" framför "mäns våld mot kvinnor"

Nedanstående är en del av en kommentar, som jag skrev till en artikel på Pelle Billings blogg:


"BRÅ skriver ( http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=6&module_instance=2 ) att:

“85 procent av de misstänkta är män (2010)
60 procent av all anmäld misshandel drabbar män (2010)”

Av detta kan man dra olika slutsatser:

Slutsats - Alternativ 1:
85% av alla svin är män, och mot den bakgrunden är det inte mer än rätt att fler män än kvinnor drabbas av detta våld (60% mot “[cirka] en tredjedel” enligt BRÅ). Men eftersom det ännu inte är 85% av männen som drabbas av våldet, är det allra viktigaste att uppmärksamma den “orättvist” stora andel kvinnor som drabbas av detta misshandelsvåld, så att andelen “förövare” (misshandlande män respektive kvinnor), på ett “jämställt” sätt står i relation till andelen “offer” (hur många män respektive kvinnor som misshandlas). Därav myntandet och användandet av termen “mäns våld mot kvinnor”.

Slutsats - Alternativ 2:
Våldsanvändande är destruktivt både för den som utövar våldet och för den som drabbas av det, och samhället behöver arbeta mot ALL våldsanvändning - även den som kanaliseras genom det egna polisväsendet och den egna militären. Att snart sagt dubbelt så många män som kvinnor drabbas av misshandelsvåldet (60% mot “[cirka] en tredjedel”), och att så många som 85% av de misstänkta förövarna är män, är en indikation på att detta samhälle i första hand är utformat efter kvinnors behov och inte efter mäns - eftersom män som mår bra inte använder våld mot sina medmänniskor. Därför måste det avsättas GIGANTISKA RESURSER för att ställa om samhället i en riktning där män faktiskt tillåts leva bra liv, eftersom män som mår bra faktisk kan hantera sina känslor vaket och kreativt (även känslor av vanmakt), och inte kommer att misshandla någon, vare sig denne “någon” är en kvinna, en man eller ett barn. I ett samhälle där män mår bra, kommer heller inte dubbelt så många män som kvinnor att behöva vara rädda för att bli misshandlade av (andra) män, varför mäns mående och möjligheter också på detta sätt i högsta grad är en mansfråga.

Den slutsats man kan dra av detta är alltså: att resurser i första hand bör avsättas “för mäns mående och möjligheter” snarare än “mot mäns våld mot kvinnor”. För borde man inte inse och erkänna att det nu är dags att satsa ordentligt på männen, i synnerhet som det uppenbarligen anses vara de som är “problemet”, de som är ansvariga för den “patriarkala könsmaktsordningen”, allt våld, all miljöförstöring etc etc?

Är det kanske rentav äntligen dags att inse vidden av samhällets ENORMA KRAV på oss män, och vad de har gjort med oss, snarare än att bara fortsätta slå på oss in absurdum? Vi har historiskt tilldelats, och tagit på oss, den otacksamma rollen av att vara umbärliga människor, alltid redo att offra oss i resursanskaffningen/arbetslivet och i försvaret av kvinnorna och barnen. Och trots den stolthet man förväntas känna som till exempel elitsoldat i US Marines “The few, The proud, The Marines” ( http://www.youtube.com/watch?v=5hbTDolkEhs ), så undrar jag om det inte finns en liten pojke inom varje man, som skäms för att han som pojke (och man) inte betraktas som lika viktig som flickorna (och kvinnorna) , när han inser att han är umbärlig och möjlig att offra. Kanske är det också just därför som män erbjuds att vara “The Few, The Proud, The Marines” - en slags kompensatorisk stolthet för den skam det är att vara reducerad till en förbrukningsvara, till “kanonmat”, och att vara “objektifierad”, till att betraktas som ett instrument för i första hand kvinnors överlevnad? Utgör inte denna kompensatoriska stolthet snarast ett slags “opium för männen”, för att parafrasera Karl Marx?

Samhället tar ifrån oss män vår stolthet och glädje över att finnas till, när det gör oss till umbärliga människor och kräver att vi lär oss betrakta andra gruppers män som likaledes umbärliga människor. Samhället tömmer vårt liv på känslor, närhet, nyfikenhet, intimitet och sensualism, när det kräver av oss att vi skall göra oss brutalt okänsliga för våra egna och andras behov - dels i farliga arbeten och ett allmänt stressande och konkurrensinriktat arbetsliv, dels i försvaret av den egna gruppen (läs: de egna kvinnorna), där vi förväntas vara “manliga nog” att vara beredda både att offra oss själva och att göra illa och döda andra människor (främst män för övrigt…) - människor (läs: män) som säkerligen vill leva lika goda och fria liv som vi själva vill göra. När samhället slutar ställa dess orimliga krav på oss män - att både kunna vara inkännande familjefäder, makar eller älskare, och själlösa, brutala mördarmaskiner - då kommer kanske våldsanvändningen och -statistiken att förändras. Men den kommer knappast att förändras av ett fortsatt skuld- och skambeläggande av män i sig, för vad de är och att de gör vad som förväntas av dem trots att de mår j-vligt dåligt av det - vilket också till sist visar sig i olika former av destruktivitet mot både sig själva och andra (missbruk, kriminalitet, våld, mord och självmord etc)."

2011-10-29

Mer om den så kallade "patriarkala könsmaktsordningen"

Jag skrev ett svar till en kommentar som Tanja Bergkvist skrivit på Pär Ströms blogg GenusNytt ( http://genusnytt.wordpress.com/2011/10/29/kastar-vi-bort-halva-begavningsreserven/#comment-79575 ), och vill återge den också här (redigerad endast i några mindre detaljer):

"John Nilsson säger:
29 oktober 2011 kl. 23:04
---

Tanja Bergkvist säger, kl. 17:07:
"Jag förstår inte denna besatthet av just bolagsstyrelserna. Även om man skulle kvotera in kvinnor så rör det sig om mindre än en tusendels promille av kvinnorna i landet som berörs.”

Jag tror att det hela är ganska enkelt:

Genom att fokusera på och rikta uppmärksamheten mot den manliga dominansen i toppen av företagen, får man lättare stöd för dogmen om en patriarkal könsmaktsordning. Denna dogm är central i det feministiska politiska arbetet och möjliggör att stora resurser avsätts till olika slags satsningar och projekt enbart för kvinnor, med motiveringen att kompensera för eller motverka denna förmenta ”könsmaktsordning”. Ett exempel på en sådan exklusiv satsning på kvinnor, från politikernas och lagstiftarnas sida, finns uttryckt bland annat i ”Förordning (2005:1089) om statsbidrag för kvinnors organisering”:

https://lagen.nu/2005:1089

(Någon liknande förordning om statsbidrag för mäns organisering finns mig veterligt inte).

Om man istället valde att fokusera på att fler män än kvinnor slås ut socialt, lever ensamma, missbrukar droger, lever i kriminalitet och också oftare befolkar våra fängelser, skulle man tvingas fundera över om det i vårt samhälle finns några samhälleliga osynliga strukturer som bidrar till att män slås ut lättare än kvinnor (om man nu ska analysera både mäns och kvinnors situation på samma sätt), och om det ändå inte finns några fördelar med att vara kvinna i dagens samhälle. Av någon anledning pratar man dock mindre frimodigt om att sådana osynliga strukturer skulle kunna vara inblandade i den större sociala utslagningen bland män, och att denna form av strukturer skulle vara angelägna att kompensera för eller motverka genom olika samhälleliga satsningar.

Det faktum att män är överrepresenterade både i toppen och botten av samhället, utgör ett potentiellt hot mot föreställningen (eller den ovederhäftiga dogmen) om en patriarkal könsmaktsordning, där män på alla nivåer sägs vara överordnade kvinnor och strukturellt gynnade relativt dem. Därför är man ”besatt” av hur det ser ut i toppen av samhället och i företagens börsstyrelser, medan man helt ignorerar mäns större utsatthet för social utslagning i botten av samhället och vilket kön som främst sitter i våra fängelser. Man är på något plan rätt medveten om att det egna problemformuleringsprivilegiet, och den egna framskjutna positionen i politiken, står och faller med denna dogm. Därför försvaras den också med näbbar och klor, genom ett ständigt strålkastarljus på vad som händer i ”toppen” av samhället, medan det som händer i ”botten” läggs i ett debattmässigt och genusvetenskapligt mörker.

Den feministiska dogmen om en ”patriarkal könsmaktsordning” visar sig till sist alltså inte vara just mycket mera än ett pragmatiskt politiskt verktyg, och har alltså inget som helst med ”oberoende” eller ”objektiv” vetenskap att göra – all ”excellent genusvetenskap” till trots. Dogmen om den ”patriarkala könsmaktsordningen” fungerar, och används idag aktivt, istället som en pompöst uppbyggd härskarteknik, avsedd både att ”offer”-förklara kvinnor, för att därefter ensidigt kunna gynna dem, och att ”skyldig”-förklara män, för att därefter ensidigt kunna osynliggöra dem och deras lidande och svårigheter i samhället. För att denna härskarteknik skall vara fortsatt användbar, måste allt som motsäger den osynliggöras och allt som bekräftar den uppmärksammas, på nytt och på nytt. Därav ”denna besatthet”, som du talar om Tanja."

( http://genusnytt.wordpress.com/2011/10/29/kastar-vi-bort-halva-begavningsreserven/#comment-79603 )

2011-08-03

Bortmodererad från Newsmill, del 2

Blev just "refuserad" av Newsmill för nedanstående kommentar (#2) i denna artikel: http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/01/osloattentaten-g-r-inte-att-f-rst-utan-religi-s-kontext

(Även om detta är ett långt och kanske lite spretigt inlägg, tycker jag att klart värre saker fått passera från andra kommentatorer tidigare).

"Roland Sennerstam har skrivit en insiktsfull artikel på det stora hela, tycker jag. Den som inte själv har varit eller är starkt religiöst engagerad, riskerar onekligen att underskatta vilken genomgripande
betydelse religionen kan ha för en enskild människas liv och för hennes identitet, på gott och ont. För skall man komplettera den nästan helt negativa bilden av religionen som drivkraft, som nu dominerar debatten, kan man ju påminna om religionens betydelse för personer som:

Mohandas K Gandhi (hindu)
Martin Luther King (kristen)
Badshah Khan (muslim - se denna filmpresentation http://www.thefrontiergandhi.com/about.html )
Thich Nhat Hanh (buddist - här i en intervju om hur han skulle bemöta Usama Bin Ladin: http://caravanofdreams.wordpress.com/2011/05/03/thich-nhat-hanh-what-i-would-say-to-osama-bin-laden-interview-by-anne-a-simpkinson/ )

Man kan också förstå Marx uttryck om att "religionen är ett opium för folket" och vad det är att vara religiös, på olika sätt. Nedan följer ett utdrag ur en intervju med Erich Fromm om detta (från http://www.scribd.com/doc/8895007/Erich-Fromm-Interview-To-Have-or-to-Be ):

"Giovanna Maria Pace: If you had to give yourself an ideololical label, what would you choose?

Erich Fromm: I would define myself as a Marxian, and that means of course also as a humanist.

Giovanna Maria Pace: But in „To Have Or to Be?“ you maintain that to reach the mode of being man needs religion. Marx said instead that religion is the opium of the people...

Erich Fromm: This Marxian sentence, repeated to the point of boredom, is misinterpreted. In reality Marx was a “religious” man.

Giovanna Maria Pace:How would you explain this sentence then?

Erich Fromm: In his condemnation Marx referred to institutionalized {03} religion, that has precisely the function of anesthetizing men till they do not notice the injustice of which they are the perpetrators and the victims. Organized religion is in substance a mystification, a means of hiding the wickedness of the social system. If the Christian principles of love, equality, and freedom were really practiced instead of only preached, there would be no need for a special institution (the church) to take care of those principles. For Marx it is socialist society which realizes “concretely” the religious principles of equality, brotherly love, and freedom.

Giovanna Maria Pace: A religiosity without God?

Erich Fromm: Yes. For Marx what counts is man. He is the root of everything; while for capitalism, the aim are things, profit, and man is only a means to gain them. As an authentically religious individual, Marx could not be other than against “religion"."

Vill man fördjupa sig ytterligare i detta, läser man vidare ur Fromms bok "On being human" (främst sidorna 166-170), som förutom nämnda Marx-citat också tar upp Ernst Blochs paradoxala tanke att "Only an atheist can be a good Christian, but certainly also only a good Christian can be a good atheist":

http://books.google.se/books?id=5UxTf77f_w4C&pg=PA166&lpg=PA166&dq=marx+opium+fromm&source=bl&ots=bOIzRBlOiJ&sig=f_1l6_q5r2gtv4GlBs2zP2FOqLo&hl=sv&ei=50I5TtrzDIjLswbG-90v&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=7&ved=0CE4Q6AEwBg#v=onepage&q&f=false

Artikeln "Det sekulära Europa vilar på andlig grund" är också intressant i sammanhanget, tycker jag:
http://www.svd.se/kultur/understrecket/det-sekulara-europa-vilar-pa-andlig-grund_454561.svd"

(Mitt förra blogginlägg http://tantvitro.blogspot.com/2011/07/bortmodererad-fran-newsmill-del-1.html baserade sig på ett utkast från 2011-07-30, men postades först idag 2011-08-03, om någon undrar hur jag kunde hänvisa till detta inlägg i det jag skrev "då" - alltså för ca 10 minuter sedan...).

2011-07-30

Bortmodererad från newsmill, del 1

Nu har jag blivit bortmodererad två gånger från Newsmill, utan att jag tycker jag förtjänat detta.

Att de tog bort min kommentar nedan (#20 i tråden till http://www.newsmill.se/artikel/2011/07/28/medias-sj-lvcensur-gynnar-inte-demokratin) kanske har att göra med att jag länkade till Flashback, eller min rätt "skarpa" avslutning, men varför valde de att moderera nästa kommentar (se nästa blogginlägg)?

"Bertil Törestad säger det som borde vara självklart, men tyvärr inte alls är det. Även en så stor tidning som SvD hukar sig när det kommer till kritan, ser jag på https://www.flashback.org/p31873459 .

Om orden om "mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet" skall bli verklighet, krävs verkligt arbete och verkliga insatser för att uppnå detta. Det är bra, men det räcker inte att upprepa nyckelord som demokrati, öppenhet och humanitet, som några slags magiska trollformler typ Sim sala bim eller Abrakadabra - de vackra orden måste fyllas med innehåll. Det kan visserligen inte några politiker, tidningar eller andra medier göra åt oss, men de kunde åtminstone ge plats för dem som vill delta i detta demokratiska och offentliga samtal.

Att strypa möjligheten för medborgarna att få ur sig vad de tänker och känner, tror jag bara är ett annat sätt att be om flera våldsdåd. Man lär i själva verket antidemokraterna samma läxa som Pavlovs hundar lärde sig: "när bomben smäller (klockan ringer), inskränks demokratin (kommer maten)". Det demokratiska samhället måste i själva verket uppmuntra till en omvänd betingning hos antidemokraterna: "när bomben smäller, fördjupas och utvecklas demokratin". Men kanske är denna uppgift omöjlig att klara ut, så länge som det demokratiska samhället självt förbehåller sig rätten att ta till våld? Är vi "demokrater" redo för en självrannsakan i denna fråga?

( http://sv.wikipedia.org/wiki/Pavlovs_hundar )

För några år sedan läste jag Marshall Rosenbergs bok "Nonviolent Communication" och jag tror faktiskt att han kan ha en nyckel till hur vi kan gå vidare. Nonviolent Communication syftar bland annat till att komma förbi varandras fiendebilder, att både kunna uttrycka sina egna behov och kunna ta till sig vad den andres behov är och på så sätt vartefter kunna se både sin egen och den andres mänsklighet, och kanske till sist kunna komma fram till ett gemensamt "kontrakt" om hur samlevnaden ska se ut.

Utan att vara jätteinsatt i denna "teknik" eller detta förhållningssätt, tror jag att det vore ett mera konstruktivt sätt att möta "islamofobin", "det växande näthatet" eller hur man nu vill etikettera det man är rädd för och kanske rentav hatar (!). Men det kräver mycket mer än att bara stänga ner ett kommentarsfält i en tidning, eller att offentligt "ta avstånd" från något eller någon. Det kräver ett uthålligt engagemang och att man är beredd att "smutsa ner sig" i ett förbehållslöst möte med den förhatlige eller den förhatliga. Det kräver också att man värderar demokratin och öppenheten högre än dagsimagen hos den egna tidningen, det egna partiet, etc; att man är beredd att utsätta sig för risken att förknippas med dem, som synes vara "längst ifrån" ens egna goda värderingar och livsföring.

(Kanske var det sådant här som Jesus kritiserade "fariséerna och de skriftlärda" för - deras vackra ord som i realiteten inte betydde något för dem? Var "fariséerna och de skriftlärda" i själva verket de första "politiskt korrekta"? (Och är det därför Per Mikael Nilsson här på Newsmill är så arg på de kristna; för att han känner att någonstans uppmanar "någon" både honom och oss andra till en självrannsakan, som varken han, jag eller någon annan är så särdeles intresserad av att underkasta sig?))

Hur som helst, här är några länkar om Nonviolent Communication:
http://www.fnvc.se/

http://en.wikipedia.org/wiki/Nonviolent_Communication
http://www.youtube.com/watch?v=-dpk5Z7GIFs
Permalänk | Anmäl #20 John H Nilsson, 2011-07-29, 20:57"

2011-07-21

They say jump, you say how high...

Med anledning av Pär Ströms blogginlägg om en film med mäns kollektiva ursäkt till kvinnor och i respons till Conny Wahlströms hyllning vill jag säga följande:

Jag tycker inte att männens ursäkt i filmen känns genuin. Det är inte så att jag tror att de medvetet ljuger, men jag tror att denna film i mångt och mycket "pressats fram" av den nästan helt dominerande feministiska politiska "diskursen" (det där hemska ordet...). - "They say jump, you say how high", ungefär...

Männen i filmklippet "Dear Woman" uttalar sig nästan helt utifrån en "kvinnlig berättelse" om män, efter det tröttsamt enkelspåriga schemat att "alla män är förövare och alla kvinnor är offer". Männens uttalanden i filmen är inte grundade i någon motsvarande egenformulerad "manlig berättelse", om hur det är (eller kan ha varit) att vara man, och är därför inte trovärdig i mina ögon.

Om det finns någon sanning i att män organiserar sig mera hierarkiskt, och har varit och är överordnade kvinnor, då följer också att en manlig frigörelse för det stora flertalet män också måste innebära en frigörelse från männen i toppen av maktpyramiden. De lemlästade soldaterna, de förolyckade arbetarna inom "infrastruktur-industrin", de utkonkurrerade och ensamma män som lever med sin flaska (eller dunk!) som bästa och enda sällskap - på vilket sätt har de dragit nytta av den så kallade "patriarkala könsmaktsordningen"?

Nej, arbetar- och medelklasspojken och -mannen måste frigöra sig både från sin mamma och de kvinnor som tagit kanske tagit över hennes roll, från feministernas tendentiösa och oempatiska "berättelse" om vad det är att vara man, och från de män i maktpositioner som han kanske har sett upp till och låtit formulera vad som är manligt, utan att förstå att han i själva verket oftast har varit och är lurad och förtryckt av dem (också av feministiska dito som sviker hans rätt att formulera sin egen berättelse).

Feminister medger ibland, och ofta motvilligt, att ”både män och kvinnor upprätthåller de traditionella och begränsande könsrollerna”. Betyder det att vi också snart kan emotse en liknande ”ursäkt”-film från kvinnor, och i synnerhet från de många man-bashande feministerna i politiken och i media, för att ”de” historiskt har begränsat och fortfarande begränsar mäns liv? (Även om en ”frampressad” motsvarande sådan ursäkt troligen inte heller skulle vara speciellt trovärdig...).

Pelle Billing har också bloggat om detta:

http://genusnytt.wordpress.com/2011/07/21/film-med-mans-kollektiva-ursakt-till-kvinnor/#comment-65399

2011-05-29

Pär Ström är värd en andra replik, SvD!

Mailade nedanstående till Lena K Samuelsson, chefredaktör och ansvarig utgivare på SvD, efter att ha läst på GenusNytt att Pär Ström blivit refuserad i debatten med Gudrun Schyman om hans nya bok, Sex feministiska myter:


"John Nilsson till lena.k.samuelsson@svd.se

Hej Lena K Samuelsson,

Undertecknad har med stort intresse följt debatten på SvD:s Brännpunkt, mellan jämställdisten Pär Ström och feministen Gudrun Schyman. Nu har jag dock fått klart för mig, att ni inte tänker publicera Pär Ströms andra replik, som tack och lov ändå finns tillgänglig här:

http://genusnytt.wordpress.com/2011/05/27/svd-publicerar-inte-mitt-svar-till-schyman/

Jag blev mycket besviken över detta, och tycker att det är svagt av er att inte ge Pär Ström samma utrymme som den etablerade elitfeministen Gudrun Schyman. Pär Ströms perspektiv är nytt och tydligen också utmanande, trots att det är sakligt. Det borde definitivt kunna diskuteras på ett ärligt sätt, i en tidning med de publicistiska ambitioner som jag uppfattar att SvD har, och på ett för bägge parter jämbördig utrymme.

Trots min besvikelse, kan jag inte låta bli att småle lite, när jag tänker på att det "obundet moderata" SvD väljer att ge ett större utrymme åt en person, som under många år varit partiledare för det postkommunistiska Vänsterpartiet, än åt en person, som arbetar för den företagsvänliga tankesmedjan "den nya välfärden". Är frågorna längs den politiska "genusskalan" numera alltså viktigare för SvD, än frågorna längs den traditionella "höger-vänster-skalan"? I sådana fall borde kanske SvD börja kalla sig "obundet feministisk", och ingenting annat, tänker jag...

Med vänlig hälsning och en förhoppning om att ni omprövar ert beslut och publicerar Pär Ströms andra replik.

/John Nilsson"

2011-05-26

Kommentar till Pär Ström på SvD

Följande är en kommentar till Pär Ströms genmäle till Gudrun Schyman på SvD Var är dina källor Schyman? Jag publicerar den här, eftersom den blev för lång för SvD:S kommentarsfält:

Det är bra om det som Pär Ström skriver ifrågasätts på ett sakligt sätt, det kan föra jämställdhetsdebatten framåt. Men är det inte lite betecknande, att många av de första feministiska reaktionerna verkat gå på ryggmärgsreflex, snarare en intellektuell reflektion? Feministerna verkar ovana vid att bli emotsagda, och intressant nog prickar man in alla fem härskartekniker, som Berit ås formulerade på sjuttiotalet ( http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4rskarteknik ).:

1. Man vill osynliggöra Pär Ström och hans perspektiv på jämställdhet och feminism, genom att uppmana menigheten att inte läsa Pär Ströms bok. Ett exempel:
http://dagens.etc.se/debatt/h%C3%A5ll-er-borta-fr%C3%A5n-str%C3%B6ms-bok


2. Man förlöjligar och angriper Pär Ström som person ( http://genusnytt.wordpress.com/2011/05/24/rovknullad-och-rikspucko-sager-kand-feminist/ ).

3. Man undanhåller information, när man inte vill ta en saklig debatt och vägrar att grunda sina egna påståenden i specifika fakta, annat än att hänvisa till "hela bibliotek av forskning" etc. (samma referens som i punkt 1 ovan).

4. Man dubbelbestraffar män som Pär Ström, som ändå väljer att ge sig in i jämställdhetsdebatten. Länge har feminister sagt sig önska mer aktivitet från män i denna debatt och i jämställdhetsarbetet som helhet, men när detta nu blir till verklighet, då heter det plötsligt att debatten "kidnappas" av de som gör det som feministerna tidigare har sagt sig önska.
http://davidholmandotnet.files.wordpress.com/2011/05/schyman.png

5. Man påför män skuld och skam, när man utan egentlig motivation upprepar mantrat, att det finns en "patriarkal könsmaktsordning", som ensidigt gynnar män och missgynnar kvinnor. Men man förtiger samtidigt vad denna "könsmaktsordning" har för pris för många män - som Peller Billing skriver ( http://www.pellebilling.se/2011/01/vad-hander-nar-man-borjar-tala/ ):

"Det manliga kollektivets makt har alltid haft den manliga kroppens försumbarhet som grund. Utan denna kroppsliga försumbarhet finns ingen manlig makt. För varje man genom historien som har haft inflytande, finns det en man (eller flera) som dött en alltför tidig död."

Alla män får bära skulden för "den patriarkala könsmaktsordningen", men de enskilda män som själva blir offer i det mera hierarkiskt uppbyggda manliga kollektivet, bryr man sig inte om. Man erkänner inte heller att kvinnor vunnit på denna ordning, genom att de sluppit ta stora risker och utföra tunga jobb.

Så, bästa feministvänner:
-"Gör om, gör rätt!", som det heter nu för tiden.

2011-04-09

Den feministiska könsmaktsordningen

Skrev en kommentar till ett inlägg på Pär Ströms blogg GenusNytt, som jag tyckte blev så pass intressant att jag också vill publicera den här.

Pär Ströms inlägg

Det är lite spännande att se hur den feministiska rörelsen alltmer verkar hemfalla till så kallat ”manliga härskartekniker” (till exempel det osynliggörande av mäns insatser i riskfyllda jobb som det talas om i filmen ovan), medan den spirande jämställdistiska rörelsen (till exempel här på Pärs blogg), argumenterar utifrån de argument som tidigare feminister lagt fram. Jag tänker dels på kraven på en könsneutral lagstiftning, dels på den något mera svårgreppbara ”konstruktionen av kön”, där feminister sällan vill erkänna att de traditionella könsrollerna ibland gynnar kvinnor (och att de därför fortfarande vidmakthålls av dem).

Med hjälp av teorin om ”den patriarkala könsmaktsordningen” inför nu feministerna på område efter område ”förebyggande” eller ”kompenserande” diskriminering, i form kvotering av kvinnor till attraktiva utbildningar och arbeten, eller genom andra särskilda insatser eller särskild lagstiftning, som enbart fokuserar på kvinnors situation. Med denna raffinerade och snarast institutionaliserade härskarteknik, blir det i princip möjligt att göra särskilda insatser på alla områden och ge kvinnor större rättigheter än män överallt, i alla sammanhang.

Så länge som man lyckas upprätthålla en föreställning, eller en illusion, om att det finns en ”patriarkal könsmaktsordning” som enbart gynnar män och missgynnar kvinnor, så länge kan man också arbeta på att införa en likaledes ensidig ”feministisk könsmaktsordning”. Men denna feministiska könsmaktsordning är, ur ett ”jämställdistiskt” perspektiv, snarare bara är en spegelbild av den patriarkala variant som feministerna sedan länge pratat om. Det är inte det jämställda samhälle, som många av oss trott att feministerna har kämpat för, det samhälle som ger individer av båda könen så stort utrymme att välja som möjligt.

De tidigare feministerna kämpade med all rätta för ett jämställt samhälle. Dagens feminister verkar dock i en allt större utsträckning mera kämpa för en ”feministisk könsmaktsordning”, där allt har sin utgångspunkt i kvinnors situation och intressen. Detta anser de antagligen vara nödvändigt för att stå emot den ”patriarkala könsmaktsordningen”, men problemet är att ett fullständigt genomförande av en feministisk sådan ordning, bara byter tecken på variablerna i ekvationen. Slutresultatet blir detsamma: ett samhälle som diskriminerar ett av könen.

För att ett jämställt samhälle ska bli möjligt, måste båda könens över- och underlägen erkännas. De svårigheter som kvinnor och män står inför förtjänar att uppmärksammas lika mycket, liksom de områden där respektive kön på något sätt är gynnade. Dagens feminister måste inse att det är de som har problemformuleringsprivilegiet i dagens genusdiskussion, och att de därmed är makthavarna i densamma. De måste också inse att de, likaväl som män, ibland (eller rentav ofta) använder härskartekniker för att försvara och befästa sin position ”på toppen”, men att detta dessvärre är ett hinder för en sund jämställdhet, en jämställdhet för båda könen.

Grunden för ett jämställt samhälle, eller ett samhälle där individen ges så stort utrymme som möjligt att forma sitt eget liv, oberoende av kön, måste också vila i en adekvat beskrivning av förutsättningarna för ett sådant samhälle. I den beskrivningen måste hänsyn tas både till rent fysisk och biologisk forskning om människan, såväl som till psykologisk och social dito. Att fortsätta att negligera de faktiska könsrelaterade skillnader i det ”biologiska substrat”, som mäns och kvinnors psykologiska och sociala liv vilar på, kommer bara att försvåra och försena formulerandet av en sådan verklighetsnära beskrivning. Därför bör genusforskningen alltmera sträva efter att integrera den egna psykologiskt och socialt inriktade forskningen, med den biologiska forskningen om till exempel könsspecifika skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor.

Till sist:
Det finns patriarkala drag i större eller mindre utsträckning i alla samhällen, likaväl som det finns matriarkala drag i dem. Men när vi intar det stora perspektivet och talar om vår planet, vårt livgivande hem i kosmos, så talar vi i alla fall om ”Moder Jord”. Och när vi talar om ”människan” i allmänna termer, så talar vi om ”henne”, som i Nils Ferlins vackra dikt ”Vid diktens port”:

http://www.ferlin.se/Livetochdoden.htm (fjärde dikten uppifrån)

Att både vår planet och människan som varelse benämns i feminin form, som ”hon” – kan inte det vara en fingervisning om vilket kön som i själva verket sedan länge vördats högst, som det viktigaste könet?

2011-01-10

Förutom att jag under lång tid missat en kommentar till mitt inlägg Stöd Wikileaks - bojkotta VISA, har jag visst också missat att jag fick svar från VISA dagen efter att jag mailat dem. Detta är vad jag fick till svar:

"from Enquiries.Europe
till John Nilsson
datum 9 december 2010 12:23
ämne RE: Cancelling VISA-account Q0438734
skickat från visa.com
signerat av visa.com

dölj information 2010-12-09


Dear John

Thank you for your email.

Visa Europe has taken action to temporarily suspend Visa payment
acceptance on WikiLeaks' website pending investigation into whether it contravenes Visa operating rules, including compliance with local laws in the markets where we operate.

Due to the nature of these investigations we are unable to respond to any further queries on this matter.


Kind Regards

Rebecca


Customer Services | Visa Europe | www.visaeurope.com"


Artigt formulerat, men inget nytt egentligen, relativt det de tidigare sagt i media. Jag tycker fortfarande de gör fel, eftersom varken de eller den amerikanska staten verkar kunna tala om vilket brott Wikileaks har begått.

Hur som helst avslutade jag i alla fall mitt VISA-konto innan julhelgen, genom att be dem klippa mitt VISA-kort på bankkontoret. Bankkassörskan sade att hon inte visste att VISA stoppat betalningar till Wikileaks, och hon undrade också hur jag skulle göra framöver:

- "Ska du komma hit och ta ut pengar så här sen då?"
- "Ja, vad ska jag göra?"

Ja, vad ska man göra?

Frågan är hur länge det ens är möjligt för mig att använda kontanter bara. Just där kön av människor radar upp sig framför kassorna på banken, sitter stora affischer om hur banken, polisen och handeln arbetar för att minska kontanthanteringen i samhället. Men ett stopp för kontanter innebär rimligen också att varenda krona man spenderar registreras. Det innebär både en ytterligare begränsning av individens rätt till ett privatliv, samtidigt som man frånhänder sig all makt till den betalningsförmedlare man är ansluten till. Är denna betalningsförmedlare VISA eller Mastercard, är man fortsättningsvis alltså beroende av en betalningsförmedlare som tycker det är okej att stödja rasistiska och fascistiska organisationer som Ku Klux Klan, men inte sådana organisationer som Wikileaks, som arbetar för demokrati och en ökad öppenhet i samhället. Den situationen vill inte jag hamna i.

Dennis Töllborg, professor i juridik, skriver på Stella Bianca (nyhetsbloggen 2010-12-07) att:

"De som nu inte ens orkar ta striden att vägra använda Visa, Mastercard, Pay-Pal, bojkotta resor till USA och Amazonbooks, var hade ni egentligen varit under andra världskriget?"

Jag tycker det är värt att fundera på.

2011-01-09

Genusväldets undergång

Feminismen och Assange-affären debatteras i dagarna flitigt på Newsmill. Läs gärna Helena von Schantz artikel Kan vi kvotera oss till jämställdhet? Hon har ett vettigt perspektiv, tycker jag. Det är också glädjande att se en artikelförfattare som deltar så aktivt som Helena, även i den diskussion som följer på vederbörandes artikel. Flera kommentatorer i nämnda tråd har uppmärksammat hennes föredömliga uppträdande och jag är beredd att hålla med. Att föra diskussionen i en civiliserad ton, och med respekt för motparten, kan vara lika viktigt som det innehållsmässiga i det man framför, tycker jag. Gandhi lär ha sagt att freden är vägen, inte bara målet. Det verkar vara en inställning som Helena försöker att praktisera.

Ett något mindre respektfullt förhållningssätt ges prov på i Tanja Bergkvists videoklipp Genusväldets undergång, som jag tycker är himla roligt och har svårt att se mig mätt på.

Skrattet fastnar dock lite i halsen efter att jag också kollat igenom dokumentären Könskriget av Evin Rubar, med den klassiska "Män är djur"-kommentaren från dåvarande ordföranden för ROKS. Undrar hur tongångarna går idag i dessa kretsar?