Välkommen till bloggen "Tankar, tvivel och tro..."! Jag som förestår denna blogg heter John Nilsson. Här delar jag med mig av mina tankar om stort och smått, framförallt om psykologi, religion och samhälle. Välkommen att läsa och ge din respons på mina inlägg och efterföljande kommentarer.

2011-11-06

Prioritera "mäns mående och möjligheter" framför "mäns våld mot kvinnor"

Nedanstående är en del av en kommentar, som jag skrev till en artikel på Pelle Billings blogg:


"BRÅ skriver ( http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=6&module_instance=2 ) att:

“85 procent av de misstänkta är män (2010)
60 procent av all anmäld misshandel drabbar män (2010)”

Av detta kan man dra olika slutsatser:

Slutsats - Alternativ 1:
85% av alla svin är män, och mot den bakgrunden är det inte mer än rätt att fler män än kvinnor drabbas av detta våld (60% mot “[cirka] en tredjedel” enligt BRÅ). Men eftersom det ännu inte är 85% av männen som drabbas av våldet, är det allra viktigaste att uppmärksamma den “orättvist” stora andel kvinnor som drabbas av detta misshandelsvåld, så att andelen “förövare” (misshandlande män respektive kvinnor), på ett “jämställt” sätt står i relation till andelen “offer” (hur många män respektive kvinnor som misshandlas). Därav myntandet och användandet av termen “mäns våld mot kvinnor”.

Slutsats - Alternativ 2:
Våldsanvändande är destruktivt både för den som utövar våldet och för den som drabbas av det, och samhället behöver arbeta mot ALL våldsanvändning - även den som kanaliseras genom det egna polisväsendet och den egna militären. Att snart sagt dubbelt så många män som kvinnor drabbas av misshandelsvåldet (60% mot “[cirka] en tredjedel”), och att så många som 85% av de misstänkta förövarna är män, är en indikation på att detta samhälle i första hand är utformat efter kvinnors behov och inte efter mäns - eftersom män som mår bra inte använder våld mot sina medmänniskor. Därför måste det avsättas GIGANTISKA RESURSER för att ställa om samhället i en riktning där män faktiskt tillåts leva bra liv, eftersom män som mår bra faktisk kan hantera sina känslor vaket och kreativt (även känslor av vanmakt), och inte kommer att misshandla någon, vare sig denne “någon” är en kvinna, en man eller ett barn. I ett samhälle där män mår bra, kommer heller inte dubbelt så många män som kvinnor att behöva vara rädda för att bli misshandlade av (andra) män, varför mäns mående och möjligheter också på detta sätt i högsta grad är en mansfråga.

Den slutsats man kan dra av detta är alltså: att resurser i första hand bör avsättas “för mäns mående och möjligheter” snarare än “mot mäns våld mot kvinnor”. För borde man inte inse och erkänna att det nu är dags att satsa ordentligt på männen, i synnerhet som det uppenbarligen anses vara de som är “problemet”, de som är ansvariga för den “patriarkala könsmaktsordningen”, allt våld, all miljöförstöring etc etc?

Är det kanske rentav äntligen dags att inse vidden av samhällets ENORMA KRAV på oss män, och vad de har gjort med oss, snarare än att bara fortsätta slå på oss in absurdum? Vi har historiskt tilldelats, och tagit på oss, den otacksamma rollen av att vara umbärliga människor, alltid redo att offra oss i resursanskaffningen/arbetslivet och i försvaret av kvinnorna och barnen. Och trots den stolthet man förväntas känna som till exempel elitsoldat i US Marines “The few, The proud, The Marines” ( http://www.youtube.com/watch?v=5hbTDolkEhs ), så undrar jag om det inte finns en liten pojke inom varje man, som skäms för att han som pojke (och man) inte betraktas som lika viktig som flickorna (och kvinnorna) , när han inser att han är umbärlig och möjlig att offra. Kanske är det också just därför som män erbjuds att vara “The Few, The Proud, The Marines” - en slags kompensatorisk stolthet för den skam det är att vara reducerad till en förbrukningsvara, till “kanonmat”, och att vara “objektifierad”, till att betraktas som ett instrument för i första hand kvinnors överlevnad? Utgör inte denna kompensatoriska stolthet snarast ett slags “opium för männen”, för att parafrasera Karl Marx?

Samhället tar ifrån oss män vår stolthet och glädje över att finnas till, när det gör oss till umbärliga människor och kräver att vi lär oss betrakta andra gruppers män som likaledes umbärliga människor. Samhället tömmer vårt liv på känslor, närhet, nyfikenhet, intimitet och sensualism, när det kräver av oss att vi skall göra oss brutalt okänsliga för våra egna och andras behov - dels i farliga arbeten och ett allmänt stressande och konkurrensinriktat arbetsliv, dels i försvaret av den egna gruppen (läs: de egna kvinnorna), där vi förväntas vara “manliga nog” att vara beredda både att offra oss själva och att göra illa och döda andra människor (främst män för övrigt…) - människor (läs: män) som säkerligen vill leva lika goda och fria liv som vi själva vill göra. När samhället slutar ställa dess orimliga krav på oss män - att både kunna vara inkännande familjefäder, makar eller älskare, och själlösa, brutala mördarmaskiner - då kommer kanske våldsanvändningen och -statistiken att förändras. Men den kommer knappast att förändras av ett fortsatt skuld- och skambeläggande av män i sig, för vad de är och att de gör vad som förväntas av dem trots att de mår j-vligt dåligt av det - vilket också till sist visar sig i olika former av destruktivitet mot både sig själva och andra (missbruk, kriminalitet, våld, mord och självmord etc)."