Välkommen till bloggen "Tankar, tvivel och tro..."! Jag som förestår denna blogg heter John Nilsson. Här delar jag med mig av mina tankar om stort och smått, framförallt om psykologi, religion och samhälle. Välkommen att läsa och ge din respons på mina inlägg och efterföljande kommentarer.

2011-12-05

Det feministiska är personligt

"Det personliga är politiskt" är en feministisk devis, som vi hört av ganska länge, och fortfarande ibland hör av i debatten. Jag har vänt på det redan tidigare, och sagt att det kan vara lika riktigt att säga att "det politiska är personligt". Alltså, att det vi (eventuellt) engagerar oss politiskt i, i många fall på ett ganska tydligt sätt kopplar till våra personliga förhållanden och vår egen högst personliga "kamp" med tillvaron.

Jag tror dock inte det är frågan om antingen-eller här, utan snarare både-och. I vissa fall finns det kanske ingen riktigt önskvärd personlig lösning på ett problem, utan det som främst måste åtgärdas är den sociala eller politiska verkligheten. I andra fall kanske en persons eller en grupps "politiska" kamp, mera är ett uttryck för problem som vederbörande inte själv/-a vill ta i eller förmår bemästra, utan föredrar att (orättmätigt) lägga ut på omgivningen att "fixa".

Feministen sade:
-"Det personliga är politiskt".

Elakt läst kan detta bli: -"Mina personliga problem är ditt och alla andras fel".

Jämställdisten sade:
-"Det politiska (i synnerhet det feministiska) är personligt".

"Seriöst" läst kan detta bli: -"Kanske bör jag fråga mig varför jag engagerar mig så starkt i vissa politiska/genusrelaterade frågor och istället söka "lösningen" någon annanstans - kanske rentav i ”medvetandehöjande” psykoterapi, genom att utmana mina föreställningar om det motsatta könet (i tillämpliga fall), eller kanske bara genom att jobba på mina relationer till andra?"

Vad jag vill säga är att detta med det personliga och det politiska är en dubbelriktad gata, och att de "trafikanter" man träffar på i debatten, rimligen (i olika utsträckning) drivs både av relevanta politiska motiv, och av (för politiken) mindre relevanta personliga dito. Så måste det antagligen vara, men det kan ju i alla fall vara bra att hålla i minnet. I den mån vi vill varandra väl, kan man ju försöka förstå om den andres problem verkligen är politiskt betingat, eller om det mera har med något personligt (problem) att göra – och försöka anpassa sitt bemötande därefter.

Kanske är det detta som SCUM-entusiasterna missar? Att när man hyllar Solanas uppmaning till utrotning av alla män, så träffar inte detta bara den "politiska" delen av många män, utan också den personliga? Och eftersom entusiasmen verkar så stor hos somliga SCUM-förespråkare, så slår den uppenbarligen an en "personlig" ton hos dessa också. Det handlar alltså inte bara om ”politisk satir” eller gångna tiders ”patriarkala könsmaktsordning”, utan verkar träffa mycket djupare än så, också hos dessa ”politiskt medvetna” feminister. Kanske kan man fråga sig hur ”personligt medvetna” de är om sig själva (och andra), när de inte verkar kunna sätta sig in i många mäns känsla av utsatthet och av att vara orättvist anklagade? När till och med feministiska recensenter blir skrämda av den kvinnliga publikens entusiasm (se http://www.pellebilling.se/2011/11/scum-forestallningen-appladeras-euforiskt/), så förstår man att starka krafter är i rörelse.

Kanske är vi lika goda kålsupare i detta alltså – på ena sidan de så kallat lättkränkta männen eller "tönt-antifeministerna" (Susanna Alakoskis uttryck i http://www.kristianstadsbladet.se/kultur/article1584711/Scum-med-sprangkraft.html) och på den andra sidan de lyriska media- och kulturelitsfeministerna - i det att vi tar det hela väldigt personligt. Att den ene är sårad och kränkt och den andre euforisk och lycklig, förändrar inte det faktum att det emotionella inslaget är påtagligt i båda fallen. Kanske har de/vi ”sårade och kränkta” svårt att se en relevant politisk dimensionen av saken (om det finns någon...), men de ”euforiska och lyckliga” har sannerligen också svårt att se (och erkänna betydelsen av) den personliga dimensionen. Kanske skulle "de lyckliga" därför försöka lyssna lite mer med sitt "personliga öra", och de "kränkta" försöka lyssna lite mer med sitt "politiska" dito - och kanske skulle båda grupperna i alla förekommande fall försöka lyssna mer med båda sina "öron"?

Till sist, Susanna Alakoski frågar sig i ovan nämnda, tämligen "politiskt korrekta", recension:

"Får kvinnor visa sitt ursinne över huvudtaget?"

Ja, i den mån kvinnor verkligen är ursinniga, bör de väl rimligen också få visa detta sitt ursinne. Men jag frågar mig, och riktar dessutom denna personliga fråga till Susanna Alakoski, och alla andra, som eventuellt känner sig utmanade av det jag skrivit ovan:

Får män visa sin sårbarhet överhuvudtaget?