Välkommen till bloggen "Tankar, tvivel och tro..."! Jag som förestår denna blogg heter John Nilsson. Här delar jag med mig av mina tankar om stort och smått, framförallt om psykologi, religion och samhälle. Välkommen att läsa och ge din respons på mina inlägg och efterföljande kommentarer.

2010-12-08

Stöd Wikileaks - bojkotta VISA

PayPal, VISA och Mastercard stoppar överföringar till Wikileaks, se DN:s artikel:

http://www.dn.se/nyheter/varlden/mastercard-stoppar-wikileaks-1.1223167


Därför har jag skickat följande till VISA:

John Nilsson
till enquiries.europe@visa.com
datum 8 december 2010 06:20
ämne Cancelling VISA-account
skickat från gmail.com

dölj information 06:20 (29 minuter sedan)

VISA,

As soon as possible I will cancel my VISA-account, due to your
outrageous behaviour against Wikileaks and all of your customers. I will not use VISA, untill you show respect for the freedom of speech and democratic values.

/John Nilsson, Sweden

*

I övrigt har jag skrivit rätt mycket på Newsmill de senaste veckorna, bland annat runt Wikileaks avslöjanden, se nedan:

http://www.newsmill.se/user/johnhnilsson

2010-05-27

Vad gör Lars Vilks?

Ja, vad gör han egentligen? Läs själv på:

http://www.vilks.net/


En sak han gör, verkar i alla fall vara att reta gallfeber på diverse myndighetsföreträdare, som i fallet Nimis. Hur skall lagen tolkas, vad får man och vad får man inte bygga på en strand utan lov? Ett slags retsamt sabotage mot våra försök att slutgiltigt ruta in tillvaron och göra den till något alltigenom kontrollerbart, kanske...

Är det inte lite samma sak nu, med till exempel teckningen av Muhammed som rondellhund? Vilks må reta upp somliga muslimer, men det verkligt intressanta är kanske det bryderi som diverse makthavare på media- och politikersidan verkar hamna i (och som framförallt våra ledande politiker verkar bli helt ställda av, att döma av deras tystnad). (En och annan jurist kanske också på nytt får jobb framöver, på grund av eller tack vare Vilks). Utmaningen riktas för övrigt också mot var och en av oss, och avkräver oss ett svar, bland annat på frågan om vad yttranderättigheten* är värd för oss, nu när den synes vara hotad.


En nyväckt diskussion om bland annat religions- och yttranderättigheten har i alla fall kommit till stånd efter attacken mot Vilks i Uppsala. Det Vilks gör tvingar i första hand upp konflikter som redan finns i samhället till ytan, snarare än att skapa dem (som han ibland anklagas för), tänker jag. Det senaste attentatet mot Vilks och försöket att bränna ner hans hus, måste också sättas in i sitt sammanhang, som författarna till denna eminenta DN-artikel skriver:

http://www.dn.se/debatt/lars-vilks-fortjanar-stod-i-kampen-for-yttrandefrihet-1.1101966


Glädjande nog verkar Uppsala Universitet ha tagit sitt förnuft tillfånga när man väljer att bjuda in Vilks på nytt, för att ge honom en chans att hålla sin föreläsning som det var tänkt:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/vilks-inbjuden-pa-nytt-till-uppsala-1.1111200


Det får bli allt för den här gången.


* Se min tankar om detta ordval här (kommentar #25).

2010-05-18

Lars Vilks-föreläsningen: Var är alla pratglada politiker nu?

Politiker brukar gilla att prata och synas i tv, och de borde vara de första att värna om yttrandefriheten. Så är det inte. Tystnaden från politikerhåll är kompakt när det kommer till Lars Vilks-föreläsningen i Uppsala för en vecka sedan.


Här är ytterligare en filmupptagning (publicerad av Upsala Nya Tidning) från Lars Vilks föreläsning i Uppsala, fram till bråket och en bit in i detsamma.

Lars Vilks föreläsning fram till bråket

Notera glädjen då det meddelas att föreläsningen ställts in p g a säkerhetsskäl (21:25), och tjejen som blir utbuad när hon ropar att: -"Det här är fan inte yttrandefrihet, fattar ni inte det?" (21:59).


Det som skrämmer mig mest är ändå inte dessa människors jubel över att de denna dag lyckats inskränka yttrandefriheten och hindra det demokratiska samtalet. Det som skrämmer mig mest är tystnaden från våra politiker, att man inte reagerar och ser allvaret i det som sker. Tystnaden och undfallenheten är i själva verket en uppmuntran till extremisterna, en signal om att det är fritt fram att gå vidare. Tystnaden innebär också att man lämnar walk over till Sverigedemokraterna. Är det vad man vill?

Också på Sydsvenskan har man också "hört" denna tystnad och gör ett tappert försök att få svar. All heder åt dem:

Vi är alla Lars Vilks

2010-05-17

Säpocefer går fria: - Vilken färg ska vi ha på kuverten?

Tre höga säpochefer på de hemligaste polisiära avdelningarna: författningsskyddet, kontraspionaget och enheten för kontraterrorism går fria, trots att de underlåtit att förstöra avlyssningsmaterial som enligt lagen skall förstöras.

DN skriver:

"Enligt chefsåklagare Per Lind handlar det om bristande kompetens och oklarheter i regelverket och arbetsordningen på Säpo.

– Det kan man inte lägga den enskilde personen till last för utan det är ett systemfel för hela säkerhetspolisen, säger Per Lind till Rapport."

Det är intressant hur olika standarder som gäller för personer i ledande ställning och för oss andra. Vilken småtjyv skulle komma undan med "jag visste inte" eller "jag hade inte erforderlig kompetens eller kännedom om reglerna för att följa lagen"? Och om det nu är ett systemfel hos hela säkerhetspolisen, att de inte kan följa lagen, då kanske man ska åtala alla inom säkerhetspolisen då, eller helt enkelt lägga ner hela verksamheten?

Enligt piratpartiets Rick Falkvinge handlar den nu nedlagda förundersökningen om "allvarliga grundlagsbrott". Det måste väl rimligen finnas ett allmänintresse i vilka som ägnar sig åt sådana brott, kanske till och med vilka som bara är misstänkta för det? Så, Beatrice Ask:

- Vilken färg ska vi ha på kuverten?



Mer på:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/sapochefer-gar-fria-1.1097891


http://svtplay.se/v/2001946/sapo_har_lange_brutit_mot_lagen

2010-05-12

Vad händer här?

Är det Gud som segrar i Uppsala, tisdagen den 11:e maj 2010...

Del 1
Del 2
Del 3

...eller?

I DN sade Abd al Haqq Kielan för fem år sedan att "I väst finns inget äkta intresse för att förstå vad islam handlar om" och "Då insåg jag att islam inte bara är något exotiskt, något som hör medeltiden till. Jag märkte hur religionen grep in i högutbildade människors vardagsliv på ett annat sätt än i dagens sekulariserade Sverige."

Nog grep islam in i (blivande) högutbildade människors vardagsliv alltid, på föreläsningen i Uppsala i tisdags. Men på Abd al Haqq Kielans blogg är det ännu så länge tyst om denna kränkning av demokratin och yttrandefriheten, som är minst lika helig för många svenskar, som Muhammed är för somliga muslimer.

Något "äkta intresse" för islam väcker inte heller det som hände i tisdags hos mig. Att se de här videosekvenserna, där muslimer tror att de försvarar sin Gud och sin profet, genom att ta till våld och gapa och skrika, ger mig bara avsmak. Argument blir faktiskt inte bättre för att man skriker ut dem så högt man kan, upprepar dem i det oändliga eller slår den som inte tycker som man själv.


Dessa människor är utan tvivel missnöjda med något, och Lars Vilks har tydligen stort behov av uppmärksamhet, men hur mycket har det med islam eller yttrandefrihet att göra egentligen? Jag går igång på det enligt det schemat, det erkänner jag, men finns det andra förklaringsmodeller?

Finns det någon (muslim kanske?) som kan formulera det missnöje de här människorna ger uttryck för, på ett sätt som jag kan förstå som något annat än en vilja att domptera och utöva makt genom att hota och skrämma människor till tystnad och lydnad? Om det nu är ett uttryck för någonting annat? Jag är ärligt intresserad av att få ta del av det, i så fall.

Jag ser två läger. I båda läger finns det rädsla. Båda lägren upplever att de befinner sig i en ny hotfull situation de inte har kontroll över. Tidigare självklara, heliga värden ifrågasätts och kräver ett nytt ställningstagande. Att hålla fast vid det gamla duger inte, inte för något av lägren. Något nytt måste komma, men vad? Att ropa på underkastelse eller separation duger inte, det löser inte problemet. Självprövning måste antagligen till och samtal. Men då måste "de heliga" på båda sidor vara beredda att "nedlåta" sig till umgänge med "de otrogna", hur svårt det än må vara.

Det ena principen, eller den andra, kommer inte att rädda oss. Den andres underkastelse och lydnad kommer inte att rädda oss, yttrandefriheten kommer inte att rädda oss. Är vi inte beredda att se oss själva i varandra, vår gemensamma mänsklighet, kommer vi aldrig att klara det. Vi måste antagligen ta ett steg tillbaka, i respektive läger, och komma igen när vi har öron att lyssna med, inte bara munnar att prata med. Vi måste hitta lösningen på en annan nivå än den som skapade problemen. Tror jag.

2010-05-09

Hur svårt är det inte att erkänna att man gjort fel? Då måste man ju ändra på sig.

Jag har funderat vidare lite på det här med hur vi svenskar inte verkar ha så stor lust att göra upp med, eller ens bli medvetna om, hur vi som nation agerade (eller underlät att agera) gentemot Hitler-Tyskland under 1930- och 1940-talen. Tankarna väcktes bland annat av den artikel Bo Rothstein publicerade på Newsmill för ett par dagar sedan:

http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/07/kronprinsessan-victoria-maste-ta-avstand-fran-huset-bernadottes-stod-till-hitler#comment-173645

Här är (nästan hela) min kommentar på hans artikel i detta ämne:


Bo Rothstein skriver i sin artikel:

"Offentliga ursäkter har kommit att bli ett sätt att upprätta offren för begångna förbrytelser. De fungerar kanske framför allt som ett minne inför framtiden som gör det mindre sannolikt att samma saker kan inträffa igen".

och:

"Det kan inte uteslutas att vårt land kan komma att utsättas för allvarliga påfrestningar framöver där statschefens symboliska agerande blir av stor betydelse".


Några frågor man kan ställa sig, när man betänker huset Bernadotte's, riksdagens, företagens och kanske vår egen ovilja, mot att rannsaka oss själva och erkänna att vi gjort fel är:

- Vill vi alls erkänna att vi gjort något klandervärt? - Tycker vi alls att vi gjort något klandervärt? Och kanske det viktigaste: - Vill vi även framledes kunna ta oss rätten att handla som vi gjorde då?


Ett erkännande om att man gjort fel, att man brustit i någon mening, leder inte bara till en nesa för en eller till en viss statusförlust. I samma ögonblick som man medger ett orätt agerande bakåt i tiden, kommer frågan om vad man skall göra för att förhindra att man kommer att agera likadant i en liknande situation i framtiden, att ställas. Ja, det öppnar också direkt för möjligheten att kritisera vad man gör i detta nu, hur man till exempel relaterar till stora och mäktiga stater i dagens politiska verklighet.

Det är inte enbart inför hot om krig och våld vi kan vika ner oss och se mellan fingrarna med mäktiga staters brott mot mänskliga rättigheter. Det kan också vara hotet om att gå miste om möjligheter att tjäna pengar på någon ny och viktig marknad, om man skulle vara alltför "rigid" med att stå upp för de mänskliga rättigheterna, som kan hindra oss. Kanske både hot och frestelser kan få oss ju att se mellan fingrarna med både ett och annat? (Redan Hitler-Tyskland var ju i den bemärkelsen en viktig ”marknad” som öppnade sig för oss, eller?)

Också idag ställs vi i Sverige (inklusive vår statschef), inför valet att stå upp för mänskliga rättigheter, eller vika ner oss, till exempel i relationer med mäktiga stater. Därför är frågan som Bo Rothstein väcker viktig, och oviljan att ta i den från huset Bernadotte's sida, med det symbolvärde det besitter i egenskap av ämbetsbärare, illavarslande. I alla fall om man sätter humanistiska värden och individens rättigheter i första rummet.

2010-05-05

Om vår svårighet att diskutera invandring, rasism och Islam här i Sverige

Jag har svarat på en kommentar till en artikel på Newsmill:

http://www.newsmill.se/artikel/2010/04/09/att-vara-soldat-i-krig#comment-172825


Jag kom att formulera en sak, angående hur svårt vi svenskar verkar ha att samtala offentligt om problem i umgänget med, och kritik mot, andra kulturer och religioner. Jag har grunnat på detta ett tag och vill gärna publicera det även här, på ”Tankar, tvivel och tro...”. Det här är vad jag skrev (ett par justeringar gjorda nedan):


#34 Gunnar E Nilsson skrev:

"(i Norge kan man diskutera dessa problem utan att bli kallad rasist men i Sverige lever vi med problemen hellre än talar om dem. Därför lär denna kommentar censureras)"

Du slapp censuren. Grattis!

Kanske har vi svenskar svårt att närma oss detta, på grund av ett förträngt dåligt samvete sedan andra världskriget? För att vi lade oss platta för Hitler-Tyskland och levererade järnmalm till deras krigsmaskin, när andra västländer, t ex Norge, kämpade mot densamma?

Vi vill liksom inte bli "medlöpare" igen, utan synes vara extra angelägna om att uppfattas som demokratiska, moraliska och rättvisa. Varje antydan om att svenskar skulle kunna vara främlingsfientliga, rasistiska eller vilja kritisera t ex Islam eller muslimska värderingar, verkar utlösa en skräck (främst hos etablissemanget kanske) för att bli påmind om att vi just inte stod upp speciellt modigt för våra höga ideal, när det begav sig på 30- och 40-talet.

Jag levde inte då och har väl ingen rätt att döma de som stod inför ett reellt krigshot, men vad kan vi svenskar vara stolta över sedan andra världskriget? Gjorde vi något reellt motstånd? Militärt - nej. Civilt? Har inte hört så mycket om det i alla fall.

Raoul Wallenberg, de vita bussarna, frivillighjälpen till Finlands försvar (var det mot ryssarna eller tyskarna förresten?). Mycket individuella insatser som jag förstår det. Men vad gjorde den svenska makteliten? Politikerna, myndigheterna, företagen (och kyrkan)?

Och när vi berömmer oss för vår insats i världspolitiken - är det då inte mycket enskilda människors insatser vi gör till "våra" egna?

Jag kanske är orättvis, men kanske vi skulle behöva idka lite självrannsakan som nation? Kanske skulle vi, efter det, ha lättare att prata om de svårigheter som faktiskt uppstår, när vi möter människor från andra kulturer och med andra religioner.

Jag tror att det är först när vi, som nation, vågar konfrontera och erkänna vår skuld, vår delaktighet i Hitler-Tysklands brott, som vi kommer att kunna börja erkänna de eventuella problem som invandringen för med sig. Om vi tar och taggar ner lite, och inte blåser upp oss till att självklart vara den mest lämpade nationen att företräda samvetets röst i världen, kanske vi får bättre förutsättningar för att erkänna våra svårigheter i umgänget med andra kulturer och religioner i dagens Sverige.

Då kanske också beröringsskräcken med främlingsfientlighet, rasism etc, kan dämpas något? Kanske kan vi börja våga prata om vad vi faktiskt tänker och känner, och inleda en dialog; dels mellan oss "etniska" svenskar sinsemellan, dels med individer och grupper som kommit hit från andra länder och kulturer? Utan att behöva tysta debatten och kasta invektiv som ”rasist”, ”främlingsfientlig” eller ”islamofob” på varandra, så fort någon yppar sitt tvivel över den förda politikens förträfflighet. Eller?

2010-02-24

Medborgarens moral och statens

Varför är det så att staten är väldigt intresserade av vad svenskar gör utomlands på sin fritid, och vill förbjuda vad den tycker är ett olämpligt (sexuellt) beteende, medan staten inte är alls är lika intresserad av att hjälpa sina medborgare, när dessa hamnar i trångmål utomlands och helt oförskyllt drabbas av naturkatastrofer eller andra oförutsägbara händelser?

Varför kräver staten allt mer av oss medborgare, samtidigt som den kräver allt mindre av sig själv?

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/forbjud-sexkop-utomlands_2094997.svd

http://www.dn.se/opinion/debatt/ud-slutar-betala-for-evakuerade-svenskar-1.1047297

Samla och skingra...

Varför är det så att när det gäller att samla politisk makt, då är det bra med samordning och att gå samman i större enheter (som EU), men när det gäller att organisera service för medborgare, som i apotek och tågtrafik (som SJ), då skall detta splittras upp på en massa olika privata intressen?

2010-01-29

And now to something completely different...

http://visit-x.net/rammstein/



Do I contradict myself?
Very well then I contradict myself,
(I am large, I contain multitudes.)
Walt Whitman, "Song of Myself"
US poet (1819 - 1892)

Också detta verkar intressant:

http://en.wikipedia.org/wiki/Multitude

2010-01-18

Om försämringarna i sjukförsäkringen....

Tycker du att politikerna i den borgerliga Alliansen blivit något för "ambitiösa", i sin jakt på minskade kostnader och en snyggare statistik för sjukförsäkringen, kanske nätverket RESURS är något för dig?

RESURS

Respekt för Sjuka och Utsattas Rätt i Samhället

http://resurs.ning.com/

2010-01-10

Ken Ragge: More revealed...

Har blivit uppmärksammad på Ken Ragge och hans böcker om AA.

De finns tillgängliga att läsa på:

http://www.morerevealed.com/library/index.jsp


Jag har bara läst några av de inledande kapitlen i boken "More revealed - A Critical Analysis of Alcoholics Anonymous and the Twelve Steps", men hittills är det jag läst klockrent. Så himla bra! Tack Ragge!