Jesus vs. Dawkins…

Häromdagen (i onsdags den 30 april) skrev jag att jag uppfattade Jesus som ett verkligt ”föredöme och en ledare”. Jag menade att han ”solidariserar sig med de utstötta, sjuka, hungriga, fängslade - och talar klarspråk med och om den religiösa och världsliga eliten”. Jag borde ha lagt till ”de fattiga” också, eftersom en hel del i bibeln verkar handla om en rättvis fördelning av materiella resurser. Jag fortsatte med att skriva att Jesus ”viker inte från konsekvenserna av detta, sitt val av kärlekens och sanningens väg, från relationen med sin himmelske fader och med lärjungarna - utan låter sig istället förnedras, hånas, torteras och dödas som en utstött brottsling, för deras (och vår) skull... Och han ber sin fader att förlåta oss”.

Jag är uppenbart imponerad av Jesu osjälviska ställningstagande för det han uppfattar som sanningen. Inför Pilatus säger han något i stil med: ”För den skull har jag kommit till världen, att vittna för sanningen” (om sig själv, kan man väl säga, tycker jag…).

En annan människa som imponerar på mig, egentligen av ett liknande skäl, är den brittiske biologen Richard Dawkins. Den ”sanning” som Dawkins för fram är i huvudsak att livet och vi själva kan vara resultatet av en långsam evolution, så som först föreslogs av Charles Darwin i ”Om arternas uppkomst genom naturligt urval”. Det är olika ”sanningar” som dessa båda för fram. Jesus vittnar i huvudsak om sig själv, som varandes ett med Gud, ”Fadern”, medan Dawkins i huvudsak ”vittnar” om evolutionsteorin och dess möjliga implikationer. En av dessa är den slutsats som Dawkins drar, att det inte alls behöver finnas någon Gud för att förklara livets uppkomst eller världens tillblivelse.

På ytan är Jesu sanning och Dawkins sanning möjligen diametralt olika. Den ene säger i princip att ”jag är Gud” och den andre säger i princip att ”det finns ingenting som stödjer antagandet att det finns en Gud”. Är inte det en motsägelse? Kan båda vara sanna samtidigt? Utesluter inte de varandra? Har de alls något gemensamt?

Jag uppfattar att de har flera saker gemensamt. De ser sig båda som vittnen för sanningen och de angriper båda gamla hävdvunna uppfattningar och beteenden hos sin tids religiösa och politiska elit. De avvisar, så vitt jag förstår, våld som en lösning på mänskliga konflikter och har båda ett hjärta som klappar för barns plats i samhället och deras rätt till respekt.

Jesu anspråk på att vara ett med Gud är oerhört. Skulle någon hävda detsamma idag, hur fantastisk personen än skulle vara, skulle han eller hon (förhoppningsvis) inte tas på allvar och kanske till och med spärras in på psykiatrisk klinik. Dawkins spelar väl inte riktigt i samma division, han vet att han är en begränsad människa, att han (och vetenskapen) kan ta miste, göra fel och att han inte är perfekt eller alltigenom självuppoffrande och god. Det är ju ingen av oss, förutom möjligen Jesus, om det som står skrivet om honom i bibeln är en historisk sanning. Fast även detta är ju en rätt orimlig uppfattning - att han aldrig skulle gjort fel eller missbedömt en situation. Man kan ju fråga sig vad det var som gjorde att några av de sista orden som han sägs ha sagt var ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Kanske upptäckte han dessa sista självande sekunder att han, åtminstone i något avseende, tagit miste? Ändå har jag svårt att tänka mig ett mera meningsfullt och kreativt liv än hans.

Jag har läst en beskrivning och tolkning av bibelns berättelser och kristendomen som en slags fortlöpande befrielserörelse. Jag tror att det är Harry Månsus som för fram detta i någon (eller flera) av sina böcker. Det judiska folket bryter upp från slaveriet i Egypten, Jesus verkar inom ett religiöst system som verkat förtryckande på människor, men försöker förändra och utveckla det i en humanare riktning. Under 1500-talet kommer reformationen genom bl a Martin Luther, som översätter bibeln till tyska (från latin), så att vanligt folk kan läsa den, få större frihet och dra sina egna slutsatser. Senare kommer befrielsen från slaveriet och kampen för medborgerliga rättigheter i USA, under bl a Martin Luther King.

Idag söker många kvinnor och homosexuella befrielse från ”manligt” respektive religiöst förtryck eller underordning. Vad gäller dessa båda grupper är väl ”befrielsen” som erbjuds dem i bibeln inte helt självklar. Oftare kanske bibeln istället används som stöd för fortsatt förtryck. Min inställning är att om man lämnar bokstavstron och tron på bibelns ofelbarhet bakom sig, så behöver det inte vara så.

Här vill jag återkomma till Richard Dawkins. Jag upplever ett slags befrielse när jag ser och hör honom tala (på TV) och när jag läst något han skrivit. Han vågar gå ett steg längre än jag. Så upplever jag det också när jag hört John Shelby Spong tala eller läst något av det han skrivit. ”Här är en människa som vågat ifrågasätta, vara ”olydig” och tänkt till över vad som kan vara rimligt att hålla fast vid av det gamla i en ny tid”, tänker jag, både om Spong och om Dawkins. Spong tror inte på jungfrufödelsen eller att Jesus uppstod kroppsligen och han har också dragit konsekvenser av evolutionsläran, när det gäller hur han tolkar vem Gud är. Någon lär ha sagt att Spong förnekar det mesta av kristendomens ”viktiga” sanningar, utom just föreställningen att det finns en Gud. Dawkins tar i stort sett även detta sista steg, men reserverar vad jag förstår ett litet avstånd till den 100%-iga ateismens ytterläge, i alla fall enligt hans bok ”Illusionen om Gud”. Detta är ju också vad man kan förvänta sig av en god vetenskapsman, att hålla öppet för ny information och omprövning av tidigare antaganden, något som annars religiösa företrädare ofta motarbetar.

Kanske nästa steg i den befrielse som bl a bibeln kan sägas berätta om, och som fortsatt även med sekulära förtecken, är att vi ger upp föreställningen om att det finns en skapare av denna värld och att livet är ett slags examen som skall avgöra om vi skall få uppleva evig salighet eller evigt straff efter att vi har dött. Som Dawkins säger så blir faktiskt livet vi lever här och nu mycket mera betydelsefullt med ett sådant perspektiv, inte mindre. Det blir också möjligt att leva med en mer prövande och öppen livshållning, om man inte känner sig tvingad, eller rentav hotad, att behöva ansluta sig till vissa auktoritärt påbjudna dogmer. Eller att man har ett evigt straff att vänta, om man skulle misslyckas i livet eller inte tro på rätt sätt. ”Kärleken driver ut rädslan” heter det ju någonstans i bibeln (ungefär). Det tror jag på. Men på vad sätt hotet om ett evigt straff, som inte ens följer Guds egna (gammaltestamentliga) påbud om viss proportionalitet i ”påföljden” - ”ett öga för ett öga och en tand för en tand” – skulle kunna befrämja denna kärlek, det förstår jag inte.

Det är rimligt att anta, tycker jag, att man skulle bli mera noggrann med vad man gjorde av sitt liv och hur man relaterade till andra, om man levde i den förvissningen att ”det här är allt, jag kommer inte att få en andra chans – vill jag ha det som jag har det nu, eller vill jag förändra något, ja, då måste jag arbeta för den förändringen själv och söka stöd hos andra som kan tänkas hjälpa mig”. Det blir också viktigare hur jag behandlar människor omkring mig, eftersom de är de viktigaste faktorerna som påverkar min ”miljö”. Jag kan inte smita undan konflikter som jag egentligen vill ha lösta, genom att hänvisa till att ”de nog får sitt straff av Gud” eller att t ex dra mig undan världens miljöproblem med hänvisning till att ”Gud skall göra en ny himmel och en ny jord” – en totalt oansvarig och föraktfull inställning till den värld vi framträtt i.

Jag har mera tankar om detta, bl a har jag ett svårutrotat behov av att be ibland, något som går stick i stäv med det jag just sagt om att ateismen skulle vara nästa steg i befrielsen av människan. Men det får jag nog återkomma till om det bli tillfälle, nu vill jag lägga mig.

God natt!