Fruktan Regerar Alliansregeringen - eller?

Man släcker inte eld med bensin,
man stoppar inte våldets spiral med mer våld och
man försvarar inte individers personliga integritet genom att kränka den.

Jag uppfattar FRA-lagen som en krigsförklaring från statens sida gentemot oss enskilda medborgare, mot yttrandefriheten och demokratin. Statens intressen går nu alltså helt före medborgarnas/individernas uppenbarligen, även med borgerliga partier i regeringen. De borgerliga partier som annars brukar tala högst om liberalism, individens frihet och att staten inte ska blanda sig i människors liv mer än absolut nödvändigt.

Jag har många tankar om detta, men vet inte riktigt var jag ska börja. Jag tror att det är dags att säga ifrån och göra motstånd mot denna utveckling hur som helst. Enda sättet att bevara friheten är förmodligen att utöva den, vilket kan börja med att man säger vad man tycker - det är väl för övrigt en av demokratins grundförutsättningar, att man redovisar sin uppfattning öppet? Alltså att man inte låter sig skrämmas till tystnad. Med genomdrivandet av FRA-lagen har jag fått nog av statens och andras övergrepp genom olika former av övervakning - och av min egen tystnad. Vi har som individer faktiskt rätt till ett privatliv, det står i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som antogs 1948 av FN:s säkerhetsråd och har som också har godkänts av den svenska regeringen:

"Artikel 12

Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp."

Borde inte regeringen leva upp till de regler man själv godkänt? FRA-lagen innebär godtyckliga ingrepp i den enskildes privatliv enligt min mening, eftersom man inte ens behöver vara misstänkt för något brott för att bli avlyssnad/övervakad. Staten har numera alltså mer eller mindre obegränsat tillträde till mycket av våra personliga telefon- och telefaxsamtal, vår e-post och våra surfvanor på nätet. Var går egentligen gränserna för det "yttre hot" regeringen och riksdagen vill försvara sig/oss mot? Utanför Sveriges territorium, som man låter påskina? Eller är det utanför Alliansregeringens och riksdagens gränser, att man i själva verket vill försvara sig mot oss medborgare? Eller går gränserna helt enkelt utanför FRA?

Vad är nästa steg? Antagligen att staten skall få obegränsat tillträde till allas våra kroppar och våra gener/vårt DNA, eftersom vi alla nu verkar betraktas som misstänkta och/eller brottslingar. Först kommer det att motiveras med att det skulle hjälpa brottsbekämpningen att få ha tillgång till de icke funktionella DNA-sekvenser man nu använder sig av, men självklart kommer man att även vilja kartlägga våra funktionella gener, för att se vilka egenskaper och sjukdomar vi kan tänkas ha. Och det dröjer väl inte länge innan staten vill att vi ska "märkas" med ett mikrochips under huden eller någon annan teknik , GPS-övervakade dygnet runt, kameraövervakade likaså (mycket misshandel sker ju i hemmet så varför inte montera in kameror även där i förebyggande syfte?). Så småningom kommer väl teknik att rent fysiskt styra oss genom någon form av hjärnimplantat, allt för överhetens/statens/maktens bästa - naturligtvis i frihetens och demokratins namn...

Jag har inte gjort något för att förtjäna att vara övervakad av staten på det sätt som nu blivit möjligt genom FRA-lagen. Jag har inget brottsligt förflutet och jag har inte för avsikt att begå några brott (mot rättfärdiga lagar) i framtiden heller. Jag är upprörd, förbannad och kränkt över att utsättas för detta. Jag är rädd för vart denna utveckling kan ta oss. Jag tar personligen hellre risken att utsättas för ett terrordåd än att ha staten över mig som en hök på det här inträngande viset. FRA-lagen är terror i sig.

Genom att kränka en hel befolkning riskerar regeringen, riksdagen och FRA att få denna befolkning emot sig. Till det "yttre hot" (man sade att) man tänkte sig att försvara befolkningen emot, läggs måhända ett "inre hot" från befolkningen i sig. Och då krävs naturligtvis lagstiftning (mest för syns skull kanske?) för att få avlyssna all trafik som överhuvudtaget går att avlyssna, samköra register etc etc.

Är detta en dystopi som aldrig kommer att bli verklighet? Är jag orealistiskt pessimistisk och svartmålande? Ska vi alls inte ha någon signalspaning? Behövs inte det? Är jag inte helt enkelt otroligt naiv?

Jag tror bara inte på att man får ut det bästa av människor genom att kränka och misstänkliggöra dem. Jag tror tvärtom det kan bli ett slags självuppfyllande profetia att folk kommer att angripa om man fruktar att de skall angripa. Utan ett folkligt motstånd mot den här utvecklingen, där vi som medborgare kräver respekt för oss själva och vår rätt till ett privatliv, ser inte jag några krafter som kommer att stoppa den i alla fall.

***

En bok att rekommendera i sammanhanget är "Den nödvändiga olydnaden" av Maria Modig, Natur och Kulturs förlag, först utkommen 1984 (!).

***

Per Herngren skriver också (ur ett ickevåldsligt perspektiv) bland annat om övervakning på sin blogg. Kanske har han en bättre överblick och är mer konstruktiv än jag, bedöm själv:

http://perherngren.blogspot.com/2008/06/hur-du-saboterar-vervakning-p-internet.html

***

Var är förresten kyrkan i den här debatten? Jag har inte hört mycket av dem och jag tycker de borde stå på den svagare partens, den enskilda individens, sida.

***

Jag hoppas kunna återkomma till detta ämne, det är komplext.