Övervakning och hot, gör det oss fria?

Hej igen,

Har haft många tankar om vad jag skulle kunna (och vilja) skriva om här, men de senaste veckorna har jag inte kommit till skott, förrän nu då.

Statens, olika myndigheters och företags allt mer detaljerade och integrerade övervakning av oss enskilda medborgare är något jag känner starkt obehag inför och som jag skulle vilja skriva och fundera mer på (och motverka). Pär Ström, "Integritetsomudsman", skriver på tankesmedjan Den Nya Välfärdens hemsida (http://www.dnv.se/) om dessa frågor, men det finns säkert fler. Nu på tisdag röstar ju riksdagen om att FRA skall få utökade möjligheter att massövervaka oss medborgare "som skydd mot yttre hot" heter det. Det är alltid för "min säkerhet" som jag skall övervakas - och vem vill inte känns sig trygg och säker?

Problemet är att jag huvudsakligen känner mig provocerad och otrygg, t ex av att bli kameraövervakad i varenda liten butik, stora varuhus, bussar, bilar och tåg. Vad används filmerna/bilderna till? När jag rör mig på stan, träffar någon jag känner i en affär, läser en bok på tåget, petar mig i näsan, avslöjar det saker om mig som ingen överhet har med att göra. Hur kan det komma att användas mot mig (eller den jag t ex pratar med)? Blir det till underhållning på TV en vacker dag, som i "Cops" på TV6, där underklassens brottslingar jagas av den amerikanska polisen, moralens väktare och statens försvarare? I detta program visar man helt ogenerat upp huvudsakligen fattiga, utsatta och utstötta människor i deras misär, utan att dölja deras ansikten, i en situation man minst av allt vill bli förknippad med - att haffas av som en billig tjuv, våldsman eller missbrukare av polisen. Vad är nyttan med att visa upp detta för allmänheten? Är det för att skrämmas - "du kan också hamna i TV i detta förnedrande sammanhang, om du är olydig..."? Vilket effektivt påtryckningsmedel är inte detta för överheten? Människan är ju en social varelse med en medvetenhet om att hon som individ, utan gruppen, i allmänhet är chanslös. Det är en överlevnadsmekanism man spelar på här, tror jag, riktad främst till de ännu "skötsamma". För de som utsätts är det bara ytterligare en kränkning, tänker jag. När får vi en lika inträngande och osminkad redogörelse för överklassens brottslingar, de som får sina förmögenheter från t ex ekonomisk brottslighet, vapenförsäljning och miljöskadande verksamhet? Det dröjer kanske?

***

Jag har också tagit upp min konversation med Markus Holgersson igen och skrev en kommentar på ett av hans inlägg, som jag även vill dela med mig av här. Detta är min kommentar (oredigerad):

(http://ratzon.wordpress.com/2008/05/13/anmarkningsvart-och
-alvarligt/#comment-396).

"John N sa,

juni 12, 2008 @ 5:39 pm

I kommentar nummer 32 i denna tråd skriver du, Markus Holgersson, bland annat följande:

“Du är självfallet fri att välja om du vill följa Guds bud eller inte men om du inte följer dem så kommer du inte förbli i Jesus kärlek, inte förbli i hans glädje och du kommer inte vara hans vän. (Joh 15) Om du inte är Jesus vän kommer du inte in i himlen när du dör utan går evigt förlorad. Valet är ditt”…

Är detta en juste argumentationsteknik? Tänk om jag sade till dig Markus:

“Du är självfallet fri att välja, men om du inte blir ateist, socialist och homosexuell, kommer du att plågas i evigheters evighet efter att du har dött från ditt jordiska liv istället för att bara somna in och upphöra att existera som vi religionsförnekare, förnufts- och evolutionstroende. Valet är ditt…”

Hur skulle det kännas? Skulle du inte känna dig “lite hotad” om någon påstod något sådant? Vilket sorts val ger man människor med en sådan argumentationsteknik? Känns det lockande att bli ateist, socialist och homosexuell?

Skall man alltså bli kristen för att man känner sig hotad och rädd, skrämd av auktoritära förespråkare för (en viss sorts) kristendom(-stolkning)? Är inte kristendomen, mer än andra kanske, en kärlekens religion? Svaret kanske finns i bibeln, i 1 Joh 4:18:

“Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet”.

Om nu Gud älskar oss och sålunda inte är rädd för oss, skulle han då inte vilja att vi älskade honom med samma typ av fri, förtroendefull kärlek? “Kärleken är ett barn av friheten” lär det ju heta i en fransk sång. Kan man hota fram denna frihet?"