Hur svårt är det inte att erkänna att man gjort fel? Då måste man ju ändra på sig.

Jag har funderat vidare lite på det här med hur vi svenskar inte verkar ha så stor lust att göra upp med, eller ens bli medvetna om, hur vi som nation agerade (eller underlät att agera) gentemot Hitler-Tyskland under 1930- och 1940-talen. Tankarna väcktes bland annat av den artikel Bo Rothstein publicerade på Newsmill för ett par dagar sedan:

http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/07/kronprinsessan-victoria-maste-ta-avstand-fran-huset-bernadottes-stod-till-hitler#comment-173645

Här är (nästan hela) min kommentar på hans artikel i detta ämne:


Bo Rothstein skriver i sin artikel:

"Offentliga ursäkter har kommit att bli ett sätt att upprätta offren för begångna förbrytelser. De fungerar kanske framför allt som ett minne inför framtiden som gör det mindre sannolikt att samma saker kan inträffa igen".

och:

"Det kan inte uteslutas att vårt land kan komma att utsättas för allvarliga påfrestningar framöver där statschefens symboliska agerande blir av stor betydelse".


Några frågor man kan ställa sig, när man betänker huset Bernadotte's, riksdagens, företagens och kanske vår egen ovilja, mot att rannsaka oss själva och erkänna att vi gjort fel är:

- Vill vi alls erkänna att vi gjort något klandervärt? - Tycker vi alls att vi gjort något klandervärt? Och kanske det viktigaste: - Vill vi även framledes kunna ta oss rätten att handla som vi gjorde då?


Ett erkännande om att man gjort fel, att man brustit i någon mening, leder inte bara till en nesa för en eller till en viss statusförlust. I samma ögonblick som man medger ett orätt agerande bakåt i tiden, kommer frågan om vad man skall göra för att förhindra att man kommer att agera likadant i en liknande situation i framtiden, att ställas. Ja, det öppnar också direkt för möjligheten att kritisera vad man gör i detta nu, hur man till exempel relaterar till stora och mäktiga stater i dagens politiska verklighet.

Det är inte enbart inför hot om krig och våld vi kan vika ner oss och se mellan fingrarna med mäktiga staters brott mot mänskliga rättigheter. Det kan också vara hotet om att gå miste om möjligheter att tjäna pengar på någon ny och viktig marknad, om man skulle vara alltför "rigid" med att stå upp för de mänskliga rättigheterna, som kan hindra oss. Kanske både hot och frestelser kan få oss ju att se mellan fingrarna med både ett och annat? (Redan Hitler-Tyskland var ju i den bemärkelsen en viktig ”marknad” som öppnade sig för oss, eller?)

Också idag ställs vi i Sverige (inklusive vår statschef), inför valet att stå upp för mänskliga rättigheter, eller vika ner oss, till exempel i relationer med mäktiga stater. Därför är frågan som Bo Rothstein väcker viktig, och oviljan att ta i den från huset Bernadotte's sida, med det symbolvärde det besitter i egenskap av ämbetsbärare, illavarslande. I alla fall om man sätter humanistiska värden och individens rättigheter i första rummet.