Om vår svårighet att diskutera invandring, rasism och Islam här i Sverige

Jag har svarat på en kommentar till en artikel på Newsmill:

http://www.newsmill.se/artikel/2010/04/09/att-vara-soldat-i-krig#comment-172825

Jag kom att formulera en sak, angående hur svårt vi svenskar verkar ha att samtala offentligt om problem i umgänget med, och kritik mot, andra kulturer och religioner. Jag har grunnat på detta ett tag och vill gärna publicera det även här, på ”Tankar, tvivel och tro...”. Det här är vad jag skrev (ett par justeringar gjorda nedan):

#34 Gunnar E Nilsson skrev:

"(i Norge kan man diskutera dessa problem utan att bli kallad rasist men i Sverige lever vi med problemen hellre än talar om dem. Därför lär denna kommentar censureras)"

Du slapp censuren. Grattis!

Kanske har vi svenskar svårt att närma oss detta, på grund av ett förträngt dåligt samvete sedan andra världskriget? För att vi lade oss platta för Hitler-Tyskland och levererade järnmalm till deras krigsmaskin, när andra västländer, t ex Norge, kämpade mot densamma?

Vi vill liksom inte bli "medlöpare" igen, utan synes vara extra angelägna om att uppfattas som demokratiska, moraliska och rättvisa. Varje antydan om att svenskar skulle kunna vara främlingsfientliga, rasistiska eller vilja kritisera t ex Islam eller muslimska värderingar, verkar utlösa en skräck (främst hos etablissemanget kanske) för att bli påmind om att vi just inte stod upp speciellt modigt för våra höga ideal, när det begav sig på 30- och 40-talet.

Jag levde inte då och har väl ingen rätt att döma de som stod inför ett reellt krigshot, men vad kan vi svenskar vara stolta över sedan andra världskriget? Gjorde vi något reellt motstånd? Militärt - nej. Civilt? Har inte hört så mycket om det i alla fall.

Raoul Wallenberg, de vita bussarna, frivillighjälpen till Finlands försvar (var det mot ryssarna eller tyskarna förresten?). Mycket individuella insatser som jag förstår det. Men vad gjorde den svenska makteliten? Politikerna, myndigheterna, företagen (och kyrkan)?

Och när vi berömmer oss för vår insats i världspolitiken - är det då inte mycket enskilda människors insatser vi gör till "våra" egna?

Jag kanske är orättvis, men kanske vi skulle behöva idka lite självrannsakan som nation? Kanske skulle vi, efter det, ha lättare att prata om de svårigheter som faktiskt uppstår, när vi möter människor från andra kulturer och med andra religioner.

Jag tror att det är först när vi, som nation, vågar konfrontera och erkänna vår skuld, vår delaktighet i Hitler-Tysklands brott, som vi kommer att kunna börja erkänna de eventuella problem som invandringen för med sig. Om vi tar och taggar ner lite, och inte blåser upp oss till att självklart vara den mest lämpade nationen att företräda samvetets röst i världen, kanske vi får bättre förutsättningar för att erkänna våra svårigheter i umgänget med andra kulturer och religioner i dagens Sverige.

Då kanske också beröringsskräcken med främlingsfientlighet, rasism etc, kan dämpas något? Kanske kan vi börja våga prata om vad vi faktiskt tänker och känner, och inleda en dialog; dels mellan oss "etniska" svenskar sinsemellan, dels med individer och grupper som kommit hit från andra länder och kulturer? Utan att behöva tysta debatten och kasta invektiv som ”rasist”, ”främlingsfientlig” eller ”islamofob” på varandra, så fort någon yppar sitt tvivel över den förda politikens förträfflighet. Eller?