Vad händer här?

Är det Gud som segrar i Uppsala, tisdagen den 11:e maj 2010...

Del 1
Del 2
Del 3

...eller?

I DN sade Abd al Haqq Kielan för fem år sedan att "I väst finns inget äkta intresse för att förstå vad islam handlar om" och "Då insåg jag att islam inte bara är något exotiskt, något som hör medeltiden till. Jag märkte hur religionen grep in i högutbildade människors vardagsliv på ett annat sätt än i dagens sekulariserade Sverige."

Nog grep islam in i (blivande) högutbildade människors vardagsliv alltid, på föreläsningen i Uppsala i tisdags. Men på Abd al Haqq Kielans blogg är det ännu så länge tyst om denna kränkning av demokratin och yttrandefriheten, som är minst lika helig för många svenskar, som Muhammed är för somliga muslimer.

Något "äkta intresse" för islam väcker inte heller det som hände i tisdags hos mig. Att se de här videosekvenserna, där muslimer tror att de försvarar sin Gud och sin profet, genom att ta till våld och gapa och skrika, ger mig bara avsmak. Argument blir faktiskt inte bättre för att man skriker ut dem så högt man kan, upprepar dem i det oändliga eller slår den som inte tycker som man själv.


Dessa människor är utan tvivel missnöjda med något, och Lars Vilks har tydligen stort behov av uppmärksamhet, men hur mycket har det med islam eller yttrandefrihet att göra egentligen? Jag går igång på det enligt det schemat, det erkänner jag, men finns det andra förklaringsmodeller?

Finns det någon (muslim kanske?) som kan formulera det missnöje de här människorna ger uttryck för, på ett sätt som jag kan förstå som något annat än en vilja att domptera och utöva makt genom att hota och skrämma människor till tystnad och lydnad? Om det nu är ett uttryck för någonting annat? Jag är ärligt intresserad av att få ta del av det, i så fall.

Jag ser två läger. I båda läger finns det rädsla. Båda lägren upplever att de befinner sig i en ny hotfull situation de inte har kontroll över. Tidigare självklara, heliga värden ifrågasätts och kräver ett nytt ställningstagande. Att hålla fast vid det gamla duger inte, inte för något av lägren. Något nytt måste komma, men vad? Att ropa på underkastelse eller separation duger inte, det löser inte problemet. Självprövning måste antagligen till och samtal. Men då måste "de heliga" på båda sidor vara beredda att "nedlåta" sig till umgänge med "de otrogna", hur svårt det än må vara.

Det ena principen, eller den andra, kommer inte att rädda oss. Den andres underkastelse och lydnad kommer inte att rädda oss, yttrandefriheten kommer inte att rädda oss. Är vi inte beredda att se oss själva i varandra, vår gemensamma mänsklighet, kommer vi aldrig att klara det. Vi måste antagligen ta ett steg tillbaka, i respektive läger, och komma igen när vi har öron att lyssna med, inte bara munnar att prata med. Vi måste hitta lösningen på en annan nivå än den som skapade problemen. Tror jag.