Dagens Seglora och tystnaden

Några dagar innan julhelgen 2012 skrev Helle Klein i en ledare på Dagens Seglora att vi måste ”Skärskåda [det] förrädiska talet om ”de tystade””, och igår skrev Mattias Irving, likaledes i en ledare, om att ”Kyrkan ska inte möta rasismen med tystnad”. Den senare av dessa ledare bemötte jag i går i en kommentar, som jag tyckte var ganska sansad om än ganska tydligt kritisk, men den publicerades tyvärr inte utan modererades bort efter någon-några timmar (Dagens Seglora tillämpar förhandsmoderering).

Jag vill i all enkelhet nu bara ge andra möjligheten att bedöma om det jag skrev till Mattias Irving förtjänar detta bortmodererande eller om jag faktiskt blivit orättfärdigt ”nedtystad”, och om talet om att vara nedtystad då verkligen är så "förrädiskt" som Helle Klein hävdar. Tycker du/ni att min kommentar på något sätt brister i ”god ton”, stödjer rasism eller är klandervärd på något annat sätt, så bemöt mig gärna i en kommentar.

http://dagensseglora.se/2012/12/21/skarskada-forradiska-talet-om-de-tystade/

http://dagensseglora.se/2013/01/09/kyrkan-ska-inte-motarasismen-med-tystnad/

*

Mitt svar till Mattias Irvings ledare:

”John Nilsson
Din kommentar inväntar granskning.
9 januari 2013 kl. 14:02

Är rasism bra?
Nej.
Är det stigmatiserande att kalla någon rasist?
Ja.
Kallar Seglora smedja/Dagens Seglora frekvent olika ”moståndare” för rasister?
Ja.

Och hur var det Mattias Irving just skrev?
”Så går nämligen ett klassiskt svartmålande till. Du tar det mest stigmatiserande som finns i vårt samhälle och kopplar ihop det med rörelsen du vill sänka i dyn.”

Min fråga blir:
Är det inte just detta man från Dagens Segloras sida praktiserar gentemot Annika Borg m fl, på Kristen Opinion? Dagens Seglora har i alla fall inte lyckats övertyga mig om att de på Kristen Opinion är rasister, trots ständiga försök att associera dem med diverse ”stigmatiserande” sammanhang. Så det så.

*

På ett mera allmänt plan vänder jag mig också mot Segloras retorik om att agera ”watchdog”, ”markera anständighetens gräns” och liknande uttryck. Jag tycker att det vittnar om en självuppfattning som går ut på att vi (vänstern, feministerna, antirasisterna och fariséerna) är ”the good guys” och dom (sverigedemokraterna, islamofoberna, rasisterna och tullindrivarna) är ”the bad guys”. Men är det så? Och kan kyrkan verkligen bli en befriande gemenskap, där människor kan andas lättare, om dess portar vaktas av mer eller mindre ”aggressiva kamphundar” och ”anständighetens väktare” som talar med ”hög röst”?

Som jag ser det, är det inte kyrkans uppgift i första hand att markera någon ”anständighets gräns”, utan att som Jesus själv erbjuda sin närvaro och gemenskap till dem som i andras ögon förtjänar det allra minst. Jag tänker närmast på hur Jesus bemöter ”synderskan” och fariséen (i Lukas 7:36-50) och att det skulle vara gott om det fanns lite mer av denna Jesu mildhet och medkänsla från kyrkans (och i synnerhet Dagens Segloras) sida, också mot ”rasisterna”. Inte någon mildhet mot rasismen i sig – kyrkan bör vara eller bli en befriande gemenskap för alla människor – men mot de människor som känner sig stressade och hotade i en värld där invanda föreställningar och sociala relationer ständigt utmanas och förändras på olika sätt.

Enligt Erich Fromm är det ju en konst att älska och Jesus själv har också gett oss budet att vi ska älska varandra, som han har älskat oss. I ansträngningarna för att lära sig behärska den konsten behöver i alla fall jag ganska ofta få uppmuntran och upprättelse när jag misslyckats på olika sätt. Att känna osäkerhet och kanske ogillande eller hat inför en människa av annan ”ras” eller med en klädsel som indikerar en annan religionstillhörighet (läs: islam), är ett av dessa möjliga misslyckanden jag kan göra mig skyldig till, men vad jag då behöver är inte fördömande, utan medkänsla i min upplevelse av utsatthet och en möjlighet att få utveckla min tillit till vederbörande – till den jag är rädd för eller hatar. Ingen ”skällande vakthund” eller ”högröstad anständighetens väktare” kommer dock någonsin att kunna ge mig denna medkänsla eller möjlighet att utveckla min tillit, men kanske kan någon eller några människor som förkroppsligar en sant medmänsklig anda – både med människor av alla möjliga ”raser” och religioner och med människor som känner olika grad av osäkerhet och ogillande inför just människor av annan ”ras” eller religion – göra jobbet. Det ena utesluter inte det andra.”