Humor och totalitärt tänkande - om Tunaskolans toalettpiktogram

Som en kommentar och ett svar på Ninnis inlägg på Genusdebatten, om det nu riksbekanta toalettpiktogrammet på Tunaskolan i Luleå, När genusvetare har det objektiva svaret, vill jag säga följande:

Min första reaktion inför bilden var att dra lite på munnen. Ganska kul effekt med att göra ett piktogram, som speglar en säkert inte helt ovanlig vardagssituation, just för att det illustrerade inte kan anses vara särskilt normerande eller visa vad som är påbjudet, vilket ju piktogram vanligtvis används för att upplysa om. Om man på allvar tror att bilden skulle vara avsedd för att uppmuntra till att killar och män skulle försöka smygtitta på flickor och kvinnor på toaletten, eller till någon typ av sextrakasserier alls, då har man väl missat hela poängen med denna bild? Är det inte just denna lek med piktogrammets vanliga "påbjudande" eller "normerande" funktion, ställt mot det "förbjudna" och omogna agerandet från "pojkens" sida i just detta piktogram, som är humorn i det hela? Så när Malin Michea skriver att bilden "trivialiserar sexuellt ofredande" och att den "anspela[r] på kvinnlig utsatthet", vill jag säga att det som bilden anspelar på, åtminstone i mina ögon, snarare är uppväxande skolpojkars nyväckta sexuella intresse och de omogna uttryck det kan ta sig - och faktiskt inte så mycket mer. För det är väl ändå pojkens beteende som är måltavlan för bilden ifråga?

Min andra reaktion på bilden var annars snarast det motsatta till vad många andra tydligen uppfattat i bilden. Jag tycker alltså att toalettbilden, om något, utmålar en oförtjänt ofördelaktig bild av killar och män som allmänt omogna varelser, och möjligen också skulle kunna fungera könsstereotypt och "normerande", på så sätt att unga killar (eftersom bilden - innan den togs bort - satt i en skola) borde visa ett så stort intresse för tjejer att de klättrar på väggarna i skoltoaletterna. Det var min andra reaktion faktiskt, och det jag trodde att hela uppståndelsen handlade om, men det var ju rätt naivt, inser jag nu. Killar kan ju liksom nästan aldrig vara offer, och i vilket fall inte heterosexuella killar.

Jag finner det också intressant att konst numera inte heller är beroende av vad betraktaren själv lägger för betydelse i ett konstverk, utan att det finns ett objektivt svar på vad bilder betyder. Det känns tryggt att det nu finns ett genusetablissemang som kan hålla ordning och reda på vilken konst som är bra och vilken som är dålig. Som David Tjeder på Feministiskt Perspektiv skriver:

..."Bilden ÄR eller ÄR INTE genusproblematisk, och som genusvetare har jag ett objektivt svar: den ÄR det. Det är liksom inte en tolkningsfråga."

Var det någon som sade "svartvitt tänkande", eller hörde jag fel?

Att humor och totalitärt tänkande inte alltid gått så bra ihop, har jag i alla fall förstått sedan tidigare, så kanske har vi nu att se fram emot någon utställning på temat "humor och sexism", eller något liknande. Om feministerna nu skulle våga sig på något sådant; folk kanske skulle "reagera fel" och skratta när det inte var tänkt att de skulle skratta? 98% som svarat på en enkät på Tunaskolan har ju tydligen fel, enligt David Tjeder, så det kanske vore alltför riskfyllt? Men Tjeder verkar ju i alla fall vara villig att upplysa oss okunniga om hur det ÄR, så han kan väl gå med och guida? Jag har i alla fall redan ett namnförslag på vad en sådan utställning med "objektivt genusproblematiska" bilder skulle kunna heta:

"Entartete kunst 2.0"

"Demokratin är en mentalitet" skrev Lena Andersson i DN för drygt ett år sedan och hon får avsluta denna min kommentar och mitt svar, med en särskild hälsning till David Tjeder på Feministiskt Perspektiv:

"Vi som sätter den moraliska dagordningen genom att skriva, påverka det kollektiva tänkandet, belöna de goda hållningarna i prisjuryer och stipendienämnder, vi är mentalt rustade för utrensning och renhållning den dag det är något annat som gäller. Vi har tränat oss på Sverigedemokraterna och andra som inte söker bekräftelse i de påbjudna värderingarnas värme utan ifrågasätter vår världsåskådning. Vad grupperna heter och representerar skiftar men den kollektiva suggestionen är densamma, idén om fienden som bärare av det som måste bort ur oss själva och samhällskroppen.

Problemet med diktaturen är att den inte uppstår som en diktatur, utan som ett undantagstillstånd till skydd för det rätta. Diktaturen är aldrig målet utan medlet. I den är var och en ålagd att skydda det sköra mot fienden. I efterhand är dikaturen (!) full av rekvisita som vi tror oss känna igen den på men den börjar inte med stövlar och armbindlar utan som en dröm och en daggdroppe. I samtiden känns anpassligheten inte som anpasslighet, utan som lojalitet och en radikalitet som kräver sitt i försvaret av det goda."

Kan det vara något att tänka på för dagens censurivrande och höggradigt normerande, men ack så ensidigt seende, så kallade "genusvetare"?