Undertecknad vill kommentera denna artikel, Detta har hänt, som skrivits av Vicky Sjöberg, en frisör som driver en skönhetsstudio och som har känt sig nödsakad att ingå förlikning (till en kostnad av 27500 kr och en "ursäkt") med Rayan Abdel Rahman, en nu 18-årig slöjbeklädd kvinna, i en civilrättslig process, eftersom hon inte velat ha henne som praktikant på sin arbetsplats på grund av hennes slöja.
Jag frågar mig: Om någon önskar arbeta med att klippa håret på andra människor, är väl det minsta man kan begära att vederbörande själv är beredd att visa vad han eller hon har gjort med sitt eget hår? Som en slags förtroendeskapande åtgärd, så att säga...
Och om man önskar arbeta med att klippa håret på andra människor, som uppenbarligen inte har för avsikt att dölja sitt hår sedan, bidrar man då ändå inte till det "moraliska förfall" man själv vill distansera sig från, genom att bära slöja? Borde inte religionen islam även vara emot även sådant "underlättande" av "omoral", och följaktligen avråda sina utövare att ta del av sådana arbeten? Eller kan man göra så, för att man i hemlighet ser ner på de man skulle klippa? Jag vet inte.
Jag kan mycket väl förstå att man inte vill få in ett sådant, visserligen outtalat men ändock tydligt ifrågasättande av kunden och hans/hennes val att visa sitt hår, i sin affärsverksamhet som frisör, genom att ha praktikanter eller anställda som av religiösa eller ideologiska skäl själva döljer sitt hår. Det är lite som att någon som serverar på en veganrestaurang, skulle envisas med att bära kläder med reklam för "Nisses kött- och chark", eller med slogans som "Ät lamm - för biologisk mångfald och öppna landskap" eller "Du blir intelligent av att äta fisk". Vilka "vibbar" skulle det ge kunderna på en sådan vegansk restaurang?
Och kan man som presumtiv praktikant eller anställd på en sådan restaurang inte själv förstå att det vore olämpligt att bära sådan kläder? Eller om det nu är så viktigt att man kan bära dessa kläder, rentav dra slutsatsen att man kanske ska söka sig till en annan restaurang, där de redan har en positiv inställning till kött? Om nu syftet inte just är att provocera och störa den aktuella verksamheten?
*
Undertecknad hade för ett antal år sedan förmånen att få turista i ett huvudsakligen muslimskt land. Vid besök i moskéer där, ombads vi ta på oss skylande klädsel (som de tillhandahöll), eftersom vi hade t-shirts/kortärmade skjortor och därmed bara armar (och kanske shorts och därmed bara ben - jag minns inte exakt). Självklart anpassade vi oss efter detta lands och dessa moskéers traditioner och använde de tygstycken vi fick för att skyla oss - vi "tog seden dit vi kom", som man säger. Vad är det som gör det så svårt för vissa att anamma något av den inställningen, gentemot oss västerlänningar och icke-muslimer?
Hur fungerar det idag i Sverige? Om jag besöker en moské i Sverige och ombeds att ta av mig skorna och dölja armar och ben - ska jag känna mig diskriminerad då? Min egen religion/frånvaro av religion förbjuder mig ju inte att gå i skor, shorts och t-shirt? Skulle jag ha några utsikter att få skadestånd, genom en anmälan till DO, om jag blev utkörd från en moské på grund av min klädsel? Eller om jag vill praktisera eller arbeta i någon butik som säljer Halal-kött eller liknande? Vilket stöd skulle DO ge mig om affärsinnehavaren kräver av mig att jag ska anpassa min klädsel till islamska värderingar, eller att jag inte bär religiösa symboler för någon annan religion?
(Fast i just det här ovan beskrivna fallet lade ju faktiskt både DO och polisen ner sina ärenden, glädjande nog, även om kvinnan i fråga som sagt drev det vidare i en civilrättslig process.)
*
Blir det inte lite larvigt? Går man in på den aktuella skönhetsstudions hemsida, där man möts av bilder på en tämligen lättklädd kvinna, kan man då inte som ung slöjbärande muslimskt kvinna självmant dra den slutsatsen att det här kanske inte är den arbetsplats som passar mig bäst, eller där jag själv passar in så bra? Att vederbörande ändå söker tvinga sig in på denna arbetsplats, för att sedan hävda att hon blivit diskriminerad i alla tillgängliga instanser, börjar inte det snarast likna en sak man gör för egen vinning, eller kanske rentav en religiöst-politiskt motiverad kampanj för att öka islams synlighet och inflytande i samhället, mer än något annat? Jag menar, jag kan garantera att alla kvinnor som bär niqab eller burka kommer att kunna känna sig "diskriminerade", om de nekas jobb på någon nattklubb, där servitriserna förväntas vara sparsamt klädda, eller om de söker jobb som strippa på någon strippklubb... Men visst, kör på bara...
2012-02-09
För kännedom, Maria Sveland...
...med anledning av din artikel "Hatet som gör mig politiskt deprimerad", i DN den 8 februari 2012:
Undertecknad, som stöder både Pelle Billing och Pär Ström, främst genom mitt deltagande i diskussionen på deras bloggar och genom enstaka egna blogginlägg, definierar mig inte som "höger", har aldrig gjort det och kommer antagligen aldrig att göra det heller. Den tänkare och författare som jag tycker allra bäst om och som har påverkat mig allra mest, när det gäller min syn på människan och samhället, är Erich Fromm (1900-1980). Fromm var en tysk-amerikansk judisk socialpsykolog, vars tankegods vilar tungt både på Karl Marx författarskap och på Freuds psykoanalytiska teorier, även om han också hämtade inspiration från många andra håll, bland annat från kristendomen och zenbuddismen. Somliga räknar nog in Fromm bland "kulturmarxisterna", skulle jag tro.
Erich Fromm argumenterade i vilket fall stenhårt mot totalitära rörelser av alla slag (även mot Sovjetkommunismen), och skrev bland annat klassikern "Flykten från friheten", där han undersökte hur det var möjligt för nazisterna att komma till makten i Tyskland, när det begav sig. Wikipedia skriver om den studie, som utgjorde den viktigaste grunden för den boken:
..."Inom ramen för Frankfurtskolan genomförde han socialpsykologisk forskning om tyska arbetare och tjänstemäns karaktärsorientering under Weimarrepublikens tid. Projektet utgjordes av frågeformulär som riktades till arbetare och tjänstemän rörande deras inställning i olika frågor (politisk inställning, förebilder, kvinnosyn, barnuppfostran etc) och det slutfördes 1931. Studien publicerades dock i sin helhet först långt senare i boken: The Working Class in Weimar Germany, 1984. Analysen visade att många till synes radikala vänsteranhängare inom dessa grupper hade underliggande auktoritära attityder. Fromms slutsats var att vänsterns anhängare - trots vänsterpartiernas framgångar vid allmänna val - inte kunde hindra en seger för nationalsocialismen mot bakgrund av sin underliggande auktoritetstroende karaktärsstruktur."...
Det var alltså, enligt Erich Fromm, det auktoritära förhållningssättet, som många hade i Tyskland, både till höger och till vänster, som gjorde det möjligt för nazisterna att ta makten och föra världen till det kaos som följde - inte bara placeringen på den politiska skalan, nota bene. Därför torde det snarast vara detta auktoritära förhållningssätt som vi ska se upp med, både hos andra och oss själva, snarare än att bara stirra oss blinda på den politiska höger-vänsterskalans mysterier.
När jag jämför det som du skriver i din artikel "Hatet som gör mig politiskt deprimerad", och många andra feministers argumentation i den samtida debatten, med de artiklar jag läst av, och den kommunikation jag haft med, både Pelle Billing och Pär Ström, framstår det mycket tydligt för mig att Erich Fromms resonemang är giltiga också idag. Att stå till vänster politiskt innebär uppenbarligen ingen immunitet mot auktoritära eller totalitära attityder, och att stå till höger politiskt visar sig heller inte vara förknippat med någon oundviklig förbannelse, som med automatik utesluter humanism, klokskap, respekt och god vilja. Verkligheten är inte så enkel - åtminstone inte för mig, och i vart fall inte längre.
Undertecknad, som stöder både Pelle Billing och Pär Ström, främst genom mitt deltagande i diskussionen på deras bloggar och genom enstaka egna blogginlägg, definierar mig inte som "höger", har aldrig gjort det och kommer antagligen aldrig att göra det heller. Den tänkare och författare som jag tycker allra bäst om och som har påverkat mig allra mest, när det gäller min syn på människan och samhället, är Erich Fromm (1900-1980). Fromm var en tysk-amerikansk judisk socialpsykolog, vars tankegods vilar tungt både på Karl Marx författarskap och på Freuds psykoanalytiska teorier, även om han också hämtade inspiration från många andra håll, bland annat från kristendomen och zenbuddismen. Somliga räknar nog in Fromm bland "kulturmarxisterna", skulle jag tro.
Erich Fromm argumenterade i vilket fall stenhårt mot totalitära rörelser av alla slag (även mot Sovjetkommunismen), och skrev bland annat klassikern "Flykten från friheten", där han undersökte hur det var möjligt för nazisterna att komma till makten i Tyskland, när det begav sig. Wikipedia skriver om den studie, som utgjorde den viktigaste grunden för den boken:
..."Inom ramen för Frankfurtskolan genomförde han socialpsykologisk forskning om tyska arbetare och tjänstemäns karaktärsorientering under Weimarrepublikens tid. Projektet utgjordes av frågeformulär som riktades till arbetare och tjänstemän rörande deras inställning i olika frågor (politisk inställning, förebilder, kvinnosyn, barnuppfostran etc) och det slutfördes 1931. Studien publicerades dock i sin helhet först långt senare i boken: The Working Class in Weimar Germany, 1984. Analysen visade att många till synes radikala vänsteranhängare inom dessa grupper hade underliggande auktoritära attityder. Fromms slutsats var att vänsterns anhängare - trots vänsterpartiernas framgångar vid allmänna val - inte kunde hindra en seger för nationalsocialismen mot bakgrund av sin underliggande auktoritetstroende karaktärsstruktur."...
Det var alltså, enligt Erich Fromm, det auktoritära förhållningssättet, som många hade i Tyskland, både till höger och till vänster, som gjorde det möjligt för nazisterna att ta makten och föra världen till det kaos som följde - inte bara placeringen på den politiska skalan, nota bene. Därför torde det snarast vara detta auktoritära förhållningssätt som vi ska se upp med, både hos andra och oss själva, snarare än att bara stirra oss blinda på den politiska höger-vänsterskalans mysterier.
När jag jämför det som du skriver i din artikel "Hatet som gör mig politiskt deprimerad", och många andra feministers argumentation i den samtida debatten, med de artiklar jag läst av, och den kommunikation jag haft med, både Pelle Billing och Pär Ström, framstår det mycket tydligt för mig att Erich Fromms resonemang är giltiga också idag. Att stå till vänster politiskt innebär uppenbarligen ingen immunitet mot auktoritära eller totalitära attityder, och att stå till höger politiskt visar sig heller inte vara förknippat med någon oundviklig förbannelse, som med automatik utesluter humanism, klokskap, respekt och god vilja. Verkligheten är inte så enkel - åtminstone inte för mig, och i vart fall inte längre.
2012-01-15
Martin Luther King-dagen
Martin Luther King har “alltid” varit en förebild för mig, för sin ickevåldsliga kamp för medborgerliga rättigheter för de svarta i USA, mot kriget i Vietnam och mot fattigdomen.
I morgon, den tredje måndagen i januari (i år den 16 januari), firas Martin Luther King-dagen i över 100 länder världen över, och i USA är denna dag en nationell helgdag:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Martin_Luther_King-dagen
I Sverige firas också denna dag, med arrangemang på många platser, varav många äger rum redan i dag, söndag:
http://www.martinlutherking.se/
http://www.krf.se/delta-i-martin-luther-king-festen-for-fred-rattvisa-och-ickevald
En princip (och ett citat) av Martin Luther King, från sistnämnda länkade sida, som jag brukar försöka hålla i minnet när jag skriver här och annorstädes:
“Motstånd genom ickevåld gör det möjligt för oss att motsätta oss det orättvisa systemet och samtidigt älska dem som upprätthåller det.”
2012-01-08
Om mäns umbärlighet och feministers exploatering av patriarkala värderingar
Två helt lysande inlägg, om samhällets syn på män som umbärliga varelser och om hur feminister, som säger sig vilja kämpa mot "den patriarkala könsmaktsordningen" i själva verket upprätthåller och exploaterar patriarkala värderingar, kommer från signaturen girlwriteswhat:
Tipset om girlwriteswhat kommer från Aktivarum.
Tipset om girlwriteswhat kommer från Aktivarum.
2011-12-05
Det feministiska är personligt
"Det personliga är politiskt" är en feministisk devis, som vi hört av ganska länge, och fortfarande ibland hör av i debatten. Jag har vänt på det redan tidigare, och sagt att det kan vara lika riktigt att säga att "det politiska är personligt". Alltså, att det vi (eventuellt) engagerar oss politiskt i, i många fall på ett ganska tydligt sätt kopplar till våra personliga förhållanden och vår egen högst personliga "kamp" med tillvaron.
Jag tror dock inte det är frågan om antingen-eller här, utan snarare både-och. I vissa fall finns det kanske ingen riktigt önskvärd personlig lösning på ett problem, utan det som främst måste åtgärdas är den sociala eller politiska verkligheten. I andra fall kanske en persons eller en grupps "politiska" kamp, mera är ett uttryck för problem som vederbörande inte själv/-a vill ta i eller förmår bemästra, utan föredrar att (orättmätigt) lägga ut på omgivningen att "fixa".
Feministen sade:
-"Det personliga är politiskt".
Elakt läst kan detta bli: -"Mina personliga problem är ditt och alla andras fel".
Jämställdisten sade:
-"Det politiska (i synnerhet det feministiska) är personligt".
"Seriöst" läst kan detta bli: -"Kanske bör jag fråga mig varför jag engagerar mig så starkt i vissa politiska/genusrelaterade frågor och istället söka "lösningen" någon annanstans - kanske rentav i ”medvetandehöjande” psykoterapi, genom att utmana mina föreställningar om det motsatta könet (i tillämpliga fall), eller kanske bara genom att jobba på mina relationer till andra?"
Vad jag vill säga är att detta med det personliga och det politiska är en dubbelriktad gata, och att de "trafikanter" man träffar på i debatten, rimligen (i olika utsträckning) drivs både av relevanta politiska motiv, och av (för politiken) mindre relevanta personliga dito. Så måste det antagligen vara, men det kan ju i alla fall vara bra att hålla i minnet. I den mån vi vill varandra väl, kan man ju försöka förstå om den andres problem verkligen är politiskt betingat, eller om det mera har med något personligt (problem) att göra – och försöka anpassa sitt bemötande därefter.
Kanske är det detta som SCUM-entusiasterna missar? Att när man hyllar Solanas uppmaning till utrotning av alla män, så träffar inte detta bara den "politiska" delen av många män, utan också den personliga? Och eftersom entusiasmen verkar så stor hos somliga SCUM-förespråkare, så slår den uppenbarligen an en "personlig" ton hos dessa också. Det handlar alltså inte bara om ”politisk satir” eller gångna tiders ”patriarkala könsmaktsordning”, utan verkar träffa mycket djupare än så, också hos dessa ”politiskt medvetna” feminister. Kanske kan man fråga sig hur ”personligt medvetna” de är om sig själva (och andra), när de inte verkar kunna sätta sig in i många mäns känsla av utsatthet och av att vara orättvist anklagade? När till och med feministiska recensenter blir skrämda av den kvinnliga publikens entusiasm (se http://www.pellebilling.se/2011/11/scum-forestallningen-appladeras-euforiskt/), så förstår man att starka krafter är i rörelse.
Kanske är vi lika goda kålsupare i detta alltså – på ena sidan de så kallat lättkränkta männen eller "tönt-antifeministerna" (Susanna Alakoskis uttryck i http://www.kristianstadsbladet.se/kultur/article1584711/Scum-med-sprangkraft.html) och på den andra sidan de lyriska media- och kulturelitsfeministerna - i det att vi tar det hela väldigt personligt. Att den ene är sårad och kränkt och den andre euforisk och lycklig, förändrar inte det faktum att det emotionella inslaget är påtagligt i båda fallen. Kanske har de/vi ”sårade och kränkta” svårt att se en relevant politisk dimensionen av saken (om det finns någon...), men de ”euforiska och lyckliga” har sannerligen också svårt att se (och erkänna betydelsen av) den personliga dimensionen. Kanske skulle "de lyckliga" därför försöka lyssna lite mer med sitt "personliga öra", och de "kränkta" försöka lyssna lite mer med sitt "politiska" dito - och kanske skulle båda grupperna i alla förekommande fall försöka lyssna mer med båda sina "öron"?
Till sist, Susanna Alakoski frågar sig i ovan nämnda, tämligen "politiskt korrekta", recension:
"Får kvinnor visa sitt ursinne över huvudtaget?"
Ja, i den mån kvinnor verkligen är ursinniga, bör de väl rimligen också få visa detta sitt ursinne. Men jag frågar mig, och riktar dessutom denna personliga fråga till Susanna Alakoski, och alla andra, som eventuellt känner sig utmanade av det jag skrivit ovan:
Får män visa sin sårbarhet överhuvudtaget?
Jag tror dock inte det är frågan om antingen-eller här, utan snarare både-och. I vissa fall finns det kanske ingen riktigt önskvärd personlig lösning på ett problem, utan det som främst måste åtgärdas är den sociala eller politiska verkligheten. I andra fall kanske en persons eller en grupps "politiska" kamp, mera är ett uttryck för problem som vederbörande inte själv/-a vill ta i eller förmår bemästra, utan föredrar att (orättmätigt) lägga ut på omgivningen att "fixa".
Feministen sade:
-"Det personliga är politiskt".
Elakt läst kan detta bli: -"Mina personliga problem är ditt och alla andras fel".
Jämställdisten sade:
-"Det politiska (i synnerhet det feministiska) är personligt".
"Seriöst" läst kan detta bli: -"Kanske bör jag fråga mig varför jag engagerar mig så starkt i vissa politiska/genusrelaterade frågor och istället söka "lösningen" någon annanstans - kanske rentav i ”medvetandehöjande” psykoterapi, genom att utmana mina föreställningar om det motsatta könet (i tillämpliga fall), eller kanske bara genom att jobba på mina relationer till andra?"
Vad jag vill säga är att detta med det personliga och det politiska är en dubbelriktad gata, och att de "trafikanter" man träffar på i debatten, rimligen (i olika utsträckning) drivs både av relevanta politiska motiv, och av (för politiken) mindre relevanta personliga dito. Så måste det antagligen vara, men det kan ju i alla fall vara bra att hålla i minnet. I den mån vi vill varandra väl, kan man ju försöka förstå om den andres problem verkligen är politiskt betingat, eller om det mera har med något personligt (problem) att göra – och försöka anpassa sitt bemötande därefter.
Kanske är det detta som SCUM-entusiasterna missar? Att när man hyllar Solanas uppmaning till utrotning av alla män, så träffar inte detta bara den "politiska" delen av många män, utan också den personliga? Och eftersom entusiasmen verkar så stor hos somliga SCUM-förespråkare, så slår den uppenbarligen an en "personlig" ton hos dessa också. Det handlar alltså inte bara om ”politisk satir” eller gångna tiders ”patriarkala könsmaktsordning”, utan verkar träffa mycket djupare än så, också hos dessa ”politiskt medvetna” feminister. Kanske kan man fråga sig hur ”personligt medvetna” de är om sig själva (och andra), när de inte verkar kunna sätta sig in i många mäns känsla av utsatthet och av att vara orättvist anklagade? När till och med feministiska recensenter blir skrämda av den kvinnliga publikens entusiasm (se http://www.pellebilling.se/2011/11/scum-forestallningen-appladeras-euforiskt/), så förstår man att starka krafter är i rörelse.
Kanske är vi lika goda kålsupare i detta alltså – på ena sidan de så kallat lättkränkta männen eller "tönt-antifeministerna" (Susanna Alakoskis uttryck i http://www.kristianstadsbladet.se/kultur/article1584711/Scum-med-sprangkraft.html) och på den andra sidan de lyriska media- och kulturelitsfeministerna - i det att vi tar det hela väldigt personligt. Att den ene är sårad och kränkt och den andre euforisk och lycklig, förändrar inte det faktum att det emotionella inslaget är påtagligt i båda fallen. Kanske har de/vi ”sårade och kränkta” svårt att se en relevant politisk dimensionen av saken (om det finns någon...), men de ”euforiska och lyckliga” har sannerligen också svårt att se (och erkänna betydelsen av) den personliga dimensionen. Kanske skulle "de lyckliga" därför försöka lyssna lite mer med sitt "personliga öra", och de "kränkta" försöka lyssna lite mer med sitt "politiska" dito - och kanske skulle båda grupperna i alla förekommande fall försöka lyssna mer med båda sina "öron"?
Till sist, Susanna Alakoski frågar sig i ovan nämnda, tämligen "politiskt korrekta", recension:
"Får kvinnor visa sitt ursinne över huvudtaget?"
Ja, i den mån kvinnor verkligen är ursinniga, bör de väl rimligen också få visa detta sitt ursinne. Men jag frågar mig, och riktar dessutom denna personliga fråga till Susanna Alakoski, och alla andra, som eventuellt känner sig utmanade av det jag skrivit ovan:
Får män visa sin sårbarhet överhuvudtaget?
2011-11-06
Prioritera "mäns mående och möjligheter" framför "mäns våld mot kvinnor"
Nedanstående är en del av en kommentar, som jag skrev till en artikel på Pelle Billings blogg:
"BRÅ skriver ( http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=6&module_instance=2 ) att:
“85 procent av de misstänkta är män (2010)
60 procent av all anmäld misshandel drabbar män (2010)”
Av detta kan man dra olika slutsatser:
Slutsats - Alternativ 1:
85% av alla svin är män, och mot den bakgrunden är det inte mer än rätt att fler män än kvinnor drabbas av detta våld (60% mot “[cirka] en tredjedel” enligt BRÅ). Men eftersom det ännu inte är 85% av männen som drabbas av våldet, är det allra viktigaste att uppmärksamma den “orättvist” stora andel kvinnor som drabbas av detta misshandelsvåld, så att andelen “förövare” (misshandlande män respektive kvinnor), på ett “jämställt” sätt står i relation till andelen “offer” (hur många män respektive kvinnor som misshandlas). Därav myntandet och användandet av termen “mäns våld mot kvinnor”.
Slutsats - Alternativ 2:
Våldsanvändande är destruktivt både för den som utövar våldet och för den som drabbas av det, och samhället behöver arbeta mot ALL våldsanvändning - även den som kanaliseras genom det egna polisväsendet och den egna militären. Att snart sagt dubbelt så många män som kvinnor drabbas av misshandelsvåldet (60% mot “[cirka] en tredjedel”), och att så många som 85% av de misstänkta förövarna är män, är en indikation på att detta samhälle i första hand är utformat efter kvinnors behov och inte efter mäns - eftersom män som mår bra inte använder våld mot sina medmänniskor. Därför måste det avsättas GIGANTISKA RESURSER för att ställa om samhället i en riktning där män faktiskt tillåts leva bra liv, eftersom män som mår bra faktisk kan hantera sina känslor vaket och kreativt (även känslor av vanmakt), och inte kommer att misshandla någon, vare sig denne “någon” är en kvinna, en man eller ett barn. I ett samhälle där män mår bra, kommer heller inte dubbelt så många män som kvinnor att behöva vara rädda för att bli misshandlade av (andra) män, varför mäns mående och möjligheter också på detta sätt i högsta grad är en mansfråga.
Den slutsats man kan dra av detta är alltså: att resurser i första hand bör avsättas “för mäns mående och möjligheter” snarare än “mot mäns våld mot kvinnor”. För borde man inte inse och erkänna att det nu är dags att satsa ordentligt på männen, i synnerhet som det uppenbarligen anses vara de som är “problemet”, de som är ansvariga för den “patriarkala könsmaktsordningen”, allt våld, all miljöförstöring etc etc?
Är det kanske rentav äntligen dags att inse vidden av samhällets ENORMA KRAV på oss män, och vad de har gjort med oss, snarare än att bara fortsätta slå på oss in absurdum? Vi har historiskt tilldelats, och tagit på oss, den otacksamma rollen av att vara umbärliga människor, alltid redo att offra oss i resursanskaffningen/arbetslivet och i försvaret av kvinnorna och barnen. Och trots den stolthet man förväntas känna som till exempel elitsoldat i US Marines “The few, The proud, The Marines” ( http://www.youtube.com/watch?v=5hbTDolkEhs ), så undrar jag om det inte finns en liten pojke inom varje man, som skäms för att han som pojke (och man) inte betraktas som lika viktig som flickorna (och kvinnorna) , när han inser att han är umbärlig och möjlig att offra. Kanske är det också just därför som män erbjuds att vara “The Few, The Proud, The Marines” - en slags kompensatorisk stolthet för den skam det är att vara reducerad till en förbrukningsvara, till “kanonmat”, och att vara “objektifierad”, till att betraktas som ett instrument för i första hand kvinnors överlevnad? Utgör inte denna kompensatoriska stolthet snarast ett slags “opium för männen”, för att parafrasera Karl Marx?
Samhället tar ifrån oss män vår stolthet och glädje över att finnas till, när det gör oss till umbärliga människor och kräver att vi lär oss betrakta andra gruppers män som likaledes umbärliga människor. Samhället tömmer vårt liv på känslor, närhet, nyfikenhet, intimitet och sensualism, när det kräver av oss att vi skall göra oss brutalt okänsliga för våra egna och andras behov - dels i farliga arbeten och ett allmänt stressande och konkurrensinriktat arbetsliv, dels i försvaret av den egna gruppen (läs: de egna kvinnorna), där vi förväntas vara “manliga nog” att vara beredda både att offra oss själva och att göra illa och döda andra människor (främst män för övrigt…) - människor (läs: män) som säkerligen vill leva lika goda och fria liv som vi själva vill göra. När samhället slutar ställa dess orimliga krav på oss män - att både kunna vara inkännande familjefäder, makar eller älskare, och själlösa, brutala mördarmaskiner - då kommer kanske våldsanvändningen och -statistiken att förändras. Men den kommer knappast att förändras av ett fortsatt skuld- och skambeläggande av män i sig, för vad de är och att de gör vad som förväntas av dem trots att de mår j-vligt dåligt av det - vilket också till sist visar sig i olika former av destruktivitet mot både sig själva och andra (missbruk, kriminalitet, våld, mord och självmord etc)."
"BRÅ skriver ( http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=6&module_instance=2 ) att:
“85 procent av de misstänkta är män (2010)
60 procent av all anmäld misshandel drabbar män (2010)”
Av detta kan man dra olika slutsatser:
Slutsats - Alternativ 1:
85% av alla svin är män, och mot den bakgrunden är det inte mer än rätt att fler män än kvinnor drabbas av detta våld (60% mot “[cirka] en tredjedel” enligt BRÅ). Men eftersom det ännu inte är 85% av männen som drabbas av våldet, är det allra viktigaste att uppmärksamma den “orättvist” stora andel kvinnor som drabbas av detta misshandelsvåld, så att andelen “förövare” (misshandlande män respektive kvinnor), på ett “jämställt” sätt står i relation till andelen “offer” (hur många män respektive kvinnor som misshandlas). Därav myntandet och användandet av termen “mäns våld mot kvinnor”.
Slutsats - Alternativ 2:
Våldsanvändande är destruktivt både för den som utövar våldet och för den som drabbas av det, och samhället behöver arbeta mot ALL våldsanvändning - även den som kanaliseras genom det egna polisväsendet och den egna militären. Att snart sagt dubbelt så många män som kvinnor drabbas av misshandelsvåldet (60% mot “[cirka] en tredjedel”), och att så många som 85% av de misstänkta förövarna är män, är en indikation på att detta samhälle i första hand är utformat efter kvinnors behov och inte efter mäns - eftersom män som mår bra inte använder våld mot sina medmänniskor. Därför måste det avsättas GIGANTISKA RESURSER för att ställa om samhället i en riktning där män faktiskt tillåts leva bra liv, eftersom män som mår bra faktisk kan hantera sina känslor vaket och kreativt (även känslor av vanmakt), och inte kommer att misshandla någon, vare sig denne “någon” är en kvinna, en man eller ett barn. I ett samhälle där män mår bra, kommer heller inte dubbelt så många män som kvinnor att behöva vara rädda för att bli misshandlade av (andra) män, varför mäns mående och möjligheter också på detta sätt i högsta grad är en mansfråga.
Den slutsats man kan dra av detta är alltså: att resurser i första hand bör avsättas “för mäns mående och möjligheter” snarare än “mot mäns våld mot kvinnor”. För borde man inte inse och erkänna att det nu är dags att satsa ordentligt på männen, i synnerhet som det uppenbarligen anses vara de som är “problemet”, de som är ansvariga för den “patriarkala könsmaktsordningen”, allt våld, all miljöförstöring etc etc?
Är det kanske rentav äntligen dags att inse vidden av samhällets ENORMA KRAV på oss män, och vad de har gjort med oss, snarare än att bara fortsätta slå på oss in absurdum? Vi har historiskt tilldelats, och tagit på oss, den otacksamma rollen av att vara umbärliga människor, alltid redo att offra oss i resursanskaffningen/arbetslivet och i försvaret av kvinnorna och barnen. Och trots den stolthet man förväntas känna som till exempel elitsoldat i US Marines “The few, The proud, The Marines” ( http://www.youtube.com/watch?v=5hbTDolkEhs ), så undrar jag om det inte finns en liten pojke inom varje man, som skäms för att han som pojke (och man) inte betraktas som lika viktig som flickorna (och kvinnorna) , när han inser att han är umbärlig och möjlig att offra. Kanske är det också just därför som män erbjuds att vara “The Few, The Proud, The Marines” - en slags kompensatorisk stolthet för den skam det är att vara reducerad till en förbrukningsvara, till “kanonmat”, och att vara “objektifierad”, till att betraktas som ett instrument för i första hand kvinnors överlevnad? Utgör inte denna kompensatoriska stolthet snarast ett slags “opium för männen”, för att parafrasera Karl Marx?
Samhället tar ifrån oss män vår stolthet och glädje över att finnas till, när det gör oss till umbärliga människor och kräver att vi lär oss betrakta andra gruppers män som likaledes umbärliga människor. Samhället tömmer vårt liv på känslor, närhet, nyfikenhet, intimitet och sensualism, när det kräver av oss att vi skall göra oss brutalt okänsliga för våra egna och andras behov - dels i farliga arbeten och ett allmänt stressande och konkurrensinriktat arbetsliv, dels i försvaret av den egna gruppen (läs: de egna kvinnorna), där vi förväntas vara “manliga nog” att vara beredda både att offra oss själva och att göra illa och döda andra människor (främst män för övrigt…) - människor (läs: män) som säkerligen vill leva lika goda och fria liv som vi själva vill göra. När samhället slutar ställa dess orimliga krav på oss män - att både kunna vara inkännande familjefäder, makar eller älskare, och själlösa, brutala mördarmaskiner - då kommer kanske våldsanvändningen och -statistiken att förändras. Men den kommer knappast att förändras av ett fortsatt skuld- och skambeläggande av män i sig, för vad de är och att de gör vad som förväntas av dem trots att de mår j-vligt dåligt av det - vilket också till sist visar sig i olika former av destruktivitet mot både sig själva och andra (missbruk, kriminalitet, våld, mord och självmord etc)."
2011-10-29
Mer om den så kallade "patriarkala könsmaktsordningen"
Jag skrev ett svar till en kommentar som Tanja Bergkvist skrivit på Pär Ströms blogg GenusNytt ( http://genusnytt.wordpress.com/2011/10/29/kastar-vi-bort-halva-begavningsreserven/#comment-79575 ), och vill återge den också här (redigerad endast i några mindre detaljer):
"John Nilsson säger:
29 oktober 2011 kl. 23:04
---
Tanja Bergkvist säger, kl. 17:07:
"Jag förstår inte denna besatthet av just bolagsstyrelserna. Även om man skulle kvotera in kvinnor så rör det sig om mindre än en tusendels promille av kvinnorna i landet som berörs.”
Jag tror att det hela är ganska enkelt:
Genom att fokusera på och rikta uppmärksamheten mot den manliga dominansen i toppen av företagen, får man lättare stöd för dogmen om en patriarkal könsmaktsordning. Denna dogm är central i det feministiska politiska arbetet och möjliggör att stora resurser avsätts till olika slags satsningar och projekt enbart för kvinnor, med motiveringen att kompensera för eller motverka denna förmenta ”könsmaktsordning”. Ett exempel på en sådan exklusiv satsning på kvinnor, från politikernas och lagstiftarnas sida, finns uttryckt bland annat i ”Förordning (2005:1089) om statsbidrag för kvinnors organisering”:
https://lagen.nu/2005:1089
(Någon liknande förordning om statsbidrag för mäns organisering finns mig veterligt inte).
Om man istället valde att fokusera på att fler män än kvinnor slås ut socialt, lever ensamma, missbrukar droger, lever i kriminalitet och också oftare befolkar våra fängelser, skulle man tvingas fundera över om det i vårt samhälle finns några samhälleliga osynliga strukturer som bidrar till att män slås ut lättare än kvinnor (om man nu ska analysera både mäns och kvinnors situation på samma sätt), och om det ändå inte finns några fördelar med att vara kvinna i dagens samhälle. Av någon anledning pratar man dock mindre frimodigt om att sådana osynliga strukturer skulle kunna vara inblandade i den större sociala utslagningen bland män, och att denna form av strukturer skulle vara angelägna att kompensera för eller motverka genom olika samhälleliga satsningar.
Det faktum att män är överrepresenterade både i toppen och botten av samhället, utgör ett potentiellt hot mot föreställningen (eller den ovederhäftiga dogmen) om en patriarkal könsmaktsordning, där män på alla nivåer sägs vara överordnade kvinnor och strukturellt gynnade relativt dem. Därför är man ”besatt” av hur det ser ut i toppen av samhället och i företagens börsstyrelser, medan man helt ignorerar mäns större utsatthet för social utslagning i botten av samhället och vilket kön som främst sitter i våra fängelser. Man är på något plan rätt medveten om att det egna problemformuleringsprivilegiet, och den egna framskjutna positionen i politiken, står och faller med denna dogm. Därför försvaras den också med näbbar och klor, genom ett ständigt strålkastarljus på vad som händer i ”toppen” av samhället, medan det som händer i ”botten” läggs i ett debattmässigt och genusvetenskapligt mörker.
Den feministiska dogmen om en ”patriarkal könsmaktsordning” visar sig till sist alltså inte vara just mycket mera än ett pragmatiskt politiskt verktyg, och har alltså inget som helst med ”oberoende” eller ”objektiv” vetenskap att göra – all ”excellent genusvetenskap” till trots. Dogmen om den ”patriarkala könsmaktsordningen” fungerar, och används idag aktivt, istället som en pompöst uppbyggd härskarteknik, avsedd både att ”offer”-förklara kvinnor, för att därefter ensidigt kunna gynna dem, och att ”skyldig”-förklara män, för att därefter ensidigt kunna osynliggöra dem och deras lidande och svårigheter i samhället. För att denna härskarteknik skall vara fortsatt användbar, måste allt som motsäger den osynliggöras och allt som bekräftar den uppmärksammas, på nytt och på nytt. Därav ”denna besatthet”, som du talar om Tanja."
( http://genusnytt.wordpress.com/2011/10/29/kastar-vi-bort-halva-begavningsreserven/#comment-79603 )
"John Nilsson säger:
29 oktober 2011 kl. 23:04
---
Tanja Bergkvist säger, kl. 17:07:
"Jag förstår inte denna besatthet av just bolagsstyrelserna. Även om man skulle kvotera in kvinnor så rör det sig om mindre än en tusendels promille av kvinnorna i landet som berörs.”
Jag tror att det hela är ganska enkelt:
Genom att fokusera på och rikta uppmärksamheten mot den manliga dominansen i toppen av företagen, får man lättare stöd för dogmen om en patriarkal könsmaktsordning. Denna dogm är central i det feministiska politiska arbetet och möjliggör att stora resurser avsätts till olika slags satsningar och projekt enbart för kvinnor, med motiveringen att kompensera för eller motverka denna förmenta ”könsmaktsordning”. Ett exempel på en sådan exklusiv satsning på kvinnor, från politikernas och lagstiftarnas sida, finns uttryckt bland annat i ”Förordning (2005:1089) om statsbidrag för kvinnors organisering”:
https://lagen.nu/2005:1089
(Någon liknande förordning om statsbidrag för mäns organisering finns mig veterligt inte).
Om man istället valde att fokusera på att fler män än kvinnor slås ut socialt, lever ensamma, missbrukar droger, lever i kriminalitet och också oftare befolkar våra fängelser, skulle man tvingas fundera över om det i vårt samhälle finns några samhälleliga osynliga strukturer som bidrar till att män slås ut lättare än kvinnor (om man nu ska analysera både mäns och kvinnors situation på samma sätt), och om det ändå inte finns några fördelar med att vara kvinna i dagens samhälle. Av någon anledning pratar man dock mindre frimodigt om att sådana osynliga strukturer skulle kunna vara inblandade i den större sociala utslagningen bland män, och att denna form av strukturer skulle vara angelägna att kompensera för eller motverka genom olika samhälleliga satsningar.
Det faktum att män är överrepresenterade både i toppen och botten av samhället, utgör ett potentiellt hot mot föreställningen (eller den ovederhäftiga dogmen) om en patriarkal könsmaktsordning, där män på alla nivåer sägs vara överordnade kvinnor och strukturellt gynnade relativt dem. Därför är man ”besatt” av hur det ser ut i toppen av samhället och i företagens börsstyrelser, medan man helt ignorerar mäns större utsatthet för social utslagning i botten av samhället och vilket kön som främst sitter i våra fängelser. Man är på något plan rätt medveten om att det egna problemformuleringsprivilegiet, och den egna framskjutna positionen i politiken, står och faller med denna dogm. Därför försvaras den också med näbbar och klor, genom ett ständigt strålkastarljus på vad som händer i ”toppen” av samhället, medan det som händer i ”botten” läggs i ett debattmässigt och genusvetenskapligt mörker.
Den feministiska dogmen om en ”patriarkal könsmaktsordning” visar sig till sist alltså inte vara just mycket mera än ett pragmatiskt politiskt verktyg, och har alltså inget som helst med ”oberoende” eller ”objektiv” vetenskap att göra – all ”excellent genusvetenskap” till trots. Dogmen om den ”patriarkala könsmaktsordningen” fungerar, och används idag aktivt, istället som en pompöst uppbyggd härskarteknik, avsedd både att ”offer”-förklara kvinnor, för att därefter ensidigt kunna gynna dem, och att ”skyldig”-förklara män, för att därefter ensidigt kunna osynliggöra dem och deras lidande och svårigheter i samhället. För att denna härskarteknik skall vara fortsatt användbar, måste allt som motsäger den osynliggöras och allt som bekräftar den uppmärksammas, på nytt och på nytt. Därav ”denna besatthet”, som du talar om Tanja."
( http://genusnytt.wordpress.com/2011/10/29/kastar-vi-bort-halva-begavningsreserven/#comment-79603 )
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
